Romantik

Jag har precis sett Before sunset som utspelar sig 9 år efter Before sunrise. Jag är helt tagen. Ofta när jag ser filmer som denna så känns det som någon slagit luften ur mig helt. Kommer jag någonsin känna så? Har någon någonsin känt så eller händer det bara på film? Kommer jag träffa någon som jag tänker på varje dag nio år senare? Jag försöker komma på någon som jag har träffat i mitt förflutna som jag fortfarande tänker så mycket på. Jag kan inte komma på någon. Kanske händer inga sådana saker längre då man nästan alltid har kontakt via msn eller facebook. Världen har blivit så mycket mindre, och missförstå mig inte det är fantastiskt, men jag undrar om det finns lika mycket utrymme för romantik längre som det fanns förr. Jag hörde om en snubbe i New York. Han jobbade med datorer på något sätt. När han åkte tunnelbana till jobbet såg han sin drömtjej kliva på en vagn. Han blev blixtförälskad. Hon tittade på honom och de kunde inte vända bort blicken från varandra. Hur gör man i det läget? Du har precis sett din drömtjej åka ifrån dig och du vet att du sannolikt aldrig kommer se henne igen. Skulle du gett upp? Jag skulle nästan säkerligen gett upp, blivit deprimerad och skrivit ett trist blogginlägg om det. Denna killen gjorde inte det. Han startade en sajt som heter nygirlofmydreams.com. Där beskrev han henne, vilket klockslag de såg varandra, vilka kläder de båda hade osv. Inom ett par dagar hade sajten fått extremt stort genomslag. En av hennes kompisar råkade läsa sajten, kände igen beskrivningen, och gav honom hennes e-mail. Det är en rikigt cool kille. Sådant beundrar jag vansinnigt. Att inte ge upp. Att gå för det man verkligen vill ha.

Nu låter jag väldigt bitter här och det är så jag brukar låta efter att ha sett en romantisk film. Men man luras. Jag ska absolut inte klaga. För tillfället har jag det mycket bra. Jag har en tjej jag är kär i, jag har ett jobb, jag ska snart iväg och resa med mina bästa kompisar. Livet är bra. Men ibland, inte sällan när jag ser riktigt bra filmer, läser riktigt bra böcker eller lyssnar på riktigt bra musik, undrar jag om det inte finns något mer. Om livet inte är mer. Is this it liksom. Jag känner mig ofta som Zach Braffs rollfigur i The Last Kiss. Om man är tvungen att växa upp, om man måste slå sig till ro till sist så har jag det bra. Det är den där drömmen om att hitta något mer, om att inse något som får ditt liv att förändras helt, som förstör det lite. Jag är nöjd som jag har det, men jag hoppas att romantikern inom mig aldrig slutar tro på att magiska ting kan hända.

Dagens låt: Flume - Bon Iver