Fotboll

Det är något som har lyst med sin frånvaro i denna bloggen. Fan vad jag hatar det uttrycket förresten. Något som inte finns kan inte lysa. Förutom mörkret kanske. När det inte är närvarande kanske det lyser med sin frånvaro. Fast det är ju inte riktigt mörkret som lyser. Skit samma, det jag skulle komma till är att det finns något som lyst.. som inte tagits upp i bloggen än. Den absolut viktigaste saken i mitt liv och nyckeln till att förstå mig (om någon nu skulle vilja göra det) nämligen fotboll. Det finns inget i mitt liv jag bryr mig mer om än fotboll. Det kan låta som ett tomt liv, och det kanske det är, men det är mitt liv. Ibland önskar jag dock att jag kunde vara som en vanlig, normalintresserad människa. Idag är en sådan dag. Tänk hur det är för vanliga "supportrar" som inte bryr sig speciellt mycket. De hade inte sett Almunias självmål om och om igen hela kvällen. De hade inte sett Arshavins alla chanser så fort de blundade och de hade förmodligen varit helvetes mycket lyckligare än vad jag är just nu. Dagen hade ju annars börjat så bra. Subway-frukost med Micke. Några timmars uppladdning med youtube och öl. Vermaelen kunde spela. Nu skulle fucking United äntligen krossas. Det blev inte riktigt så. United vann med 3-1 efter några individuella supermisstag av Arsenal. Matchen var annars helt jämn och Arsenal vann till exempel skottstatistiken. Bollinnehavet var helt jämnt. När man kommer hem ser man i alla medier att Arsenal "förnedrades" eller "kördes över" och att "det bara fanns ett lag på banan". Många gånger undrar jag om journalister ser matcherna de skriver om eller om de bara ser resultatet. Jag säger absolut inte att United-vinsten var orättvis, jag säger bara att det var så långt ifrån förnedring man kan komma. Det var en jämn och hård match som kunde slutat hur som helst.

För att återknyta till detta med passion. Idag satt jag och stålis (passionerad fotbollsfan) tillsammans med de jag kallar vanliga supportrar. Dels ramlar de in tjugo minuter in på matchen (Arsenal-United för guds skull) och sedan sitter de och halvsneglar på matchen. De kan berömma motståndaren Nani när han gör mål (ok, det var snyggt men inte fan sitter jag och njuter av att se det, jag vill döda honom) och de kan säga att Arsenal spelade värdelöst och vara nöjda så. De ser inte detaljerna. De förstår inte varför saker blir som de blir och de tar förlusten med en axelryckning innan de går hem för att njuta av en söndag i soffan. Idag höll jag dessutom på att explodera. En av snubbarna hade med sig en kompis som oavbrutet i 90 minuter pratade om matlagning. Det var sydafrikanskt kött hit och ungersk peppar dit. Hela matchen igenom! Jag ville bara ställa mig upp och skrika "Du är i en sportbar under årets störst match!!!!!!!!!". Gå och sätt dig på en pub där de visar någon jävla cooking channel istället.

Ibland önskar man att man inte levde för ett fotbollslag (två i mitt fall, blåvitt mer än Arsenal) men det finns också en annan sida av myntet. Återigen ett idiotiskt uttryck. Det finns väl fan en annan sida av i stort sett allt. Från och med nu kommer jag säga att det finns en annan sida av glaset istället. I alla fall så finns det som sagt en annan sida av glaset. Dessa vanliga supportrar kan aldrig heller uppleva den extas, den totala, rena lyckan man kan uppleva ihop med fotboll. De kan aldrig få 90 minuter när inget annat spelar någon roll. Har du trubbel på jobbet, är frugan otrogen eller om du är pank. Ingen bryr sig. Nu är det vi mot dem. De goda mot de onda. De kan aldrig förstå att när Sella tåar in bollen på 3 minuters övertid i ett derby spelar inget annat längre någon roll. Titta själva: http://www.youtube.com/watch?v=m4ZtBVZOsrI
De kan inte förstå att jag fortfarande gråter när jag ser filmer från guldmatchen 2007. Jag satt i förrgår natt och tittade på youtube-klipp från årets hemmamatcher. Jag får gåshud varje gång. Gåshud är också ett fult uttryck. Från och med nu får jag knotterkondom på armarna när jag ryser. Det jag vill säga, egentligen kanske jag mest försöker intala mig själv detta, är att idag önskar jag att jag var normalintresserad av fotboll, men jag vet att snart kommer jag stå där på Gamla Ullevi och veta att det finns ingen annan plats i hela världen jag hellre är på.




Detta hade ju varit en perfekt slutkläm på ett blogginlägg men jag måste ju fortfarande redovisa lördagens händelser. Efter det senaste inlägget funderade jag på att sova en stund men beslutade mig istället för att titta på Micke när han sov. Det var en underbar syn. Kristoffer skulle komma tidigt för att planera Skotlands-resan med oss men det slutade med att han inte kom förrän klockan 11. Något som fick oss att nästan säga upp bekantskapen med honom. Förfesten var ganska stillsam, men underbar, tills vi började köra ölspel. Det var ganska roligt tills svikaren Kristoffer kom. Då blev det helt sjukt kul. Fyllan blev perfekt och Sticky intogs strax efter 1. Nu var Kristoffer förlåten och Skottlands-crewet intakt. Det blev en habil Sticky-kväll. Inte den bästa men riktigt roligt ändå. Stickys damer verkade uppskatta den dynamiska trion då vi alltid hade ett gäng beundrarinnor efter oss.

Detta inlägg handlade ju mest om passion och vad jag brinner för. Därför får nog dagens låt vara den låt som betyder allra mest för mig. Inte den bästa, inte den vackraste men låten som alltid har störst plats i mitt hjärta.

Dagens låt: Snart skiner poseidon - Joel Alme