söndag 10 januari 2010

00-talets bästa skivor

För er som tänkt läsa denna blogg då och då kommer förmodligen stöta på tre ord mer än andra. Blåvitt, Arsenal och kaskelottval. De två första är mina favoritlag i fotboll, och fotboll är det största i mitt liv, och det tredje ordet kommer av att jag tycker att det är vackra djur de där valarna.

Igår bestämde jag mig för att vara frisk. Så jag åt för första gången på två veckor och gick för att se på Arsenal. Dagen slutade med att Arsenal, mycket turligt, bara fick en poäng och att jag hade en dejt med min toalettstol. Hon var mycket öm och kärleksfull, något kall och hård men annars en mycket bra dejt. Hon sa inte så jävla mycket men vi hade det mysigt trots allt. Nu börjar det gå så långt så jag nästan längtar efter att kunna jobba. När kände jag så senast undrar ni då? Så har jag aldrig känt det. Förutom möjligen de dagar jag och Micke spenderade inlåsta i ett stängt lotteri på Skara Sommarland där vi lät vår vänskap växa. Här är en lista på saker jag trodde skulle ske innan jag ville jobba:
Leif Pagrotsky dunkar in 2 poäng för något basketlag
Natacha Peyre skriver en diktsamling och utropas till vår tids Shakespeare
Shane i The Pogues röstas fram till världens sexigaste man
Gais vinner SM-guld
Jag ser på Love Actually och lyckas med att inte gråta när Colin Firth friar på portugisiska. *snyft* Det är ju så vackert! Med hela staden. Och hon har lärt sig engelska. *snörvel* Nej nu är det kört, det blir Love Actually ikväll.

Då, äntligen kommer vi till detta inläggs titel. 00-talets bästa skivor. Alla ska ju göra listor nu när ett decennium har gått. Jag tänker inte vara sämre utan här kommer de 10 skivor som betytt mest för mig under 2000-talet.

10. Coldplay - A rush of blood to the head
En skiva som betydde mest för mig i början av decenniet. Då hade jag min största Coldplay-period. Jag tycker fortfarande det är en riktigt bra skiva. The Scientist kan fortfarande ha rekordet för den sång jag lyssnat på flest gånger i rad. Dessutom har Green eyes en väldigt speciell plats i mitt hjärta efter att Nils brukade sjunga den låten till mig på Eden i Bad Gastein. Han bytte ut Green Eyes mot Mathias. Det gav mig tårar varje gång. Jag har under 00-talet sett Coldplay live 3 gånger. Det har varit bra konserter men då jag oftast gillar lite mindre konserter mer har jag inte blivit allt för tagen.

9. Sufjan Stevens - Illinois
Sufjan kommer med tack vare ett starkt 2009 hos mig. Låten som gör att denna skivan platsar på min lista är Chicago. Återigen en låt jag lyssnade väldigt mycket på i rad. "I made a lot of mistakes, In my mind, in my mind." Rader som jag skrek ut i min dåvarande lägenhet mitt i vasastan. Skivan innehåller fler starka spår som Casimir Pulaski day och John Wayne Gacy Jr.

8. Josh Ritter - Hello Starling
Josh Ritter kommer med mest på grund av lång och trogen tjänst. Jag har verkligen gillat Josh sen jag hörde Harrisburg första gången runt 2002. Efter det har alla hans skivor spelats flitigt hemma hos mig. Jag hade turen att kunna se honom live sommaren 2009 i Cork med min livskamrat Sjöholm. Det var en av de bästa konsertupplevelserna jag haft. Den underbara Lisa Hannigan (mycket nära att hamna på denna lista) var förband och sedan kom Josh. Jag har aldrig sett en så lycklig artist. Han log hela tiden där han stod, uppbackad av en symfoniorkester på 24 pers. Att jag valde denna skiva, då jag tycker alla hans skivor är bra, beror på att här finns flest riktigt starka spår enligt mig. Bright smile, Kathleen (fantastisk live), Wings och kanske den största favoriten av dem alla; Snow is Gone.

7. Radical Face - Ghost
Här har vi en nyhet för mig. Skivan släpptes visserligen 2007 men jag hörde den första gången för en månad sen. Sedan dess har jag varit fast. En fantastisk konceptskiva som handlar om ett hus. Ur husets perspektiv. Fyndigt. Texterna kan dock mycket väl tolkas på andra sätt. Det är en 24-årig amerikan som står bakom denna skiva och annars är han mest känd som sångaren i Electric President. Bästa spår här är enligt mig Wrapped in Piano Strings. Jag känner en djup tacksamhet till Emmelie som jag har att tacka för att jag överhuvudtaget hört denna nya favorit.

6. Beirut - The flying club cup
Som det känns nu är plats 6 väldigt högt för denna skiva men den hör ändå hemma här. Jag lyssnade ett tag väldigt mycket på Beirut. Zach, som sångaren heter, har en väldigt speciell röst som gör sig mycket bra live. För er som sett de fantastiska take away show på youtube vet vad jag pratar om. Jag lyckades få se Beirut på Way out West i Göteborg. Där var publiken rätt lam, det var mitt på dagen och det var väl ingen jätteupplevelse. Däremot skulle jag vilja se dem på ett lite mindre ställe en lördagsnatt. Det skulle kunna bli grymt häftigt.

5. Angus and Julia Stone - A book like this
Ännu en skiva som kommer med mest för att jag lyssnat otroligt mycket på dem det senaste halvåret. Detta syskonpar spelar någon slags akustisk indie-pop som tilltalar mig väldigt mycket. Singeln Just a Boy spelades väldigt mycket hos mig. Detta är också ett av alla de tips jag fått via den utmärkta hemsidan eskimofriends.com. Förutom titelspåret finns här flera andra starka låtar som The Beast, Wasted, Hollywood och Bella. Angus and Julia Stone har nyligen släppt en ny singel, And the boys, på sin myspace. De planerar även en kort Eurpa-turné i vår. Om de hamnar i närheten av Sverige kommer jag vara där.

4. Mumford and sons - Sigh no more
Här har vi ett album som på mycket kort tid gått rakt in i mitt hjärta. Jag hade läst om dem på eskimofriends men det var först när min kompis Zarah gav mig en länk till White blank page som jag verkligen lyssnade på dem. Efter det följde 2-3 månader när jag inte lyssnade på något annat. En helt fantastisk skiva som hade hamnat högre upp om det inte vore för att topp 3 betytt mer för mig under en längre period. Jag blev så tagen så att jag och två kompisar bokade en resa till Glasgow där vi ska se detta band live i Mars. Det känns som de kan vara riktigt bra live. Ni som tvekar bör kolla på youtube. Först när en nervös sångare sjunger The Banjolin song ("The what song?") på en balkong i Dublin och sen på Lion little man när banjospelaren får spel och nästan stampar sönder scenen. Nästan varje låt på denna skivan får mig rörd. En så enkel rad som inledningen på Winter Winds "As the winter winds litter London with lonely hearts" eller refrängen i samma låt "My head told my heart let love grow, but my heart told my head this time no" får mig tårögd varje gång. En fantastisk skiva av ett fantastiskt band som bara släppt denna skiva.

3. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Jag var kluven när Håkan först kom fram. Vilket gäng skulle jag tillhöra? De coola killarna som sa att detta var det sämsta de någonsin hört eller de mer estetiska tjejerna som tyckte det var vansinnigt vackert. Jag köpte skivan. Efter det förstod jag att jag kommer aldrig bli en av de coola killarna. Jag var dömd till att vara en loser, en romantiker, en drömmare. I alla fall i en så liten stad som Tibro där jag växte upp. Jag har nu sett Håkan live mer än 10 gånger och förundras varje gång över hur jävla bra han är. Det är numer väldigt sällan jag sätter mig och lyssnar på Håkan men inget får mig lika partysugen som när Ramlar eller Klubbland sätts på. Texterna i denna skivan. Om att vilja ha något mer. Om att jaga drömmar man aldrig kommer fånga men resa sig upp och fortsätta jaga. Det var något jag kunde relatera till när jag var 18-19 och hörde skivan för första gången. Även nu maler vissa textrader stora hål i hjärtat på mig. Nu kan du få mig så lätt. "Det var så mörkt den kvällen jag gick hem. Jag hade hoppats på något, hoppats på något. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt". Dessa rader beskriver exakt vad jag kände när jag hade varit ute på krogen under den tid jag fortfarande gick i gymnasiet. Jag var blyg, ocool och hade ingen större framgång hos damerna. Ingen förstod vem jag var eller vad jag hade att ge. Håkan förstod och satte ord på varenda känsla jag upplevde mellan 17 och 21. En skiva som startar med det fantastiska titelspåret och innehåller låtar som En vän med en bil, Vi 2, 17 år, Magiskt men tragiskt och Uppsnärjd i det blå kan inte bli annat än fantastisk. Det är enligt mig 00-talets tredje bästa skiva. Men det kan varit den skiva som betytt mest för mitt liv.

2. Bon Iver - For Emma forever ago
Jag hade sedan länge blivit insnöad på singer/songwriters och spenderade större delen av dagarna åt att lyssna på "Deprimerade män med akustisk gitarr" som min vän så fint sa det. Jag hade korta förhållanden och i motsats till gymnasietiden hade jag numer bra lycka på tjejfronten. Tyckte mina kompisar i alla fall. Själv ville jag inget hellre än att hitta en. Men det skulle inte vara en i mängden utan det skulle vara den enda. Jag såg en länk på eskimofriends till ett youtube-klipp av en skäggig man. Han skulle tydligen vara bra. Han stod i en trappuppgång i Paris med två andra personer. Inga instrument. De sjöng en låt som hette For Emma helt a capella. Jag visste inte vad som hade träffat mig. Som i trance kollade jag på klippet igen. Och igen. Och igen. Albumet laddades ner (skäms jag för att säga men nu är det också inköpt. Saker som betyder mycket för mig betalar jag för.) och det var början på en period som jag inte kommit ur än. Inte en dag har gått sedan den där dagen för nästan ett år sen utan att jag lyssnat på Bon Iver. Jag läste på allt jag kunde hitta om honom. Den historien kommer jag säkert berätta om här i bloggen någon annan gång då jag älskar historien om hur låtarna kom till. Med en skör falsettröst som sjunger kärlekslåtar som är lika delar bittra som hoppfulla sjöng han sig rakt in i mitt hjärta. Titelspåret For Emma är en grym låt och backas up av bland annat Lump sum, Skinny Love, Blindsided och Flume. Den sistnämnde en låt som börjar med raden "I am my mothers only one. It´s enough". Oerhört vackert. Jag köpte en biljett till Way out West i stort sett enbart för att få se Bon Iver. Han spelade i ett tält, klockan 14 på dagen. Det var bland det bästa jag sett. Spelningen var över på 50 minuter men hade gärna fått fortsätta 5 timmar till. Jag kan aldrig få nog av denna skäggiga man.

1. Damien Rice - O
Nu har jag använt så många superlativ så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Om jag har beskrivit vilken inverkan Håkan och Bon Iver har haft på mig, hur ska jag då kunna förklara att de är ändå ingenting mot Damien Rice. O som är det bästa albumet jag någonsin hört. O som inte har ett enda ens halvdåligt spår. Damien Rice som fått mig att bli medlem på en fansajt där jag även köpt kläder från. Damien Rice som fått mig att fara till Irland för att förstå mer vad han sjunger om. Damien Rice som i mångt och mycket har format den jag är idag. Jag älskar Damien Rice och hans musik. Det är två saker jag älskar högt och rent i livet. Fotboll och musik. Damien Rice är för mig den musikaliska motsvarigheten till Håkan Mild. Min största hjälte. Första gången jag hörde något om O, som kom ut 2003, satt jag i mitt studenrum i Göteborg. Jag hade slutat studera för att under några år spela poker på heltid. Jag hade på ZTV i bakgrunden medan jag spelade 6-7 stycken sit'n'go:s. Det var något program som surrade på natten där de spelade okända, nya förmågor. The blower's daughter kom på. På en sekund blev jag helt förstenad. Jag glömde bort mina pokerbord och under 5 minuter kunde jag inte spela. Videon där man ser den förkrossade mannen stå bakom den oändligt vackra tjejen framför en ödslig, blåsig irländsk strand. Det är den vackraste videon jag sett. Och musiken. "I cant take my eyes off you". Det tog mig 10-15 minuter att vakna upp, stänga ner pokerklienten och börja leta. Inom en timme var albumet nedladdat (även här har jag köpt allt han någonsin gjort) och jag läste så mycket jag kunde hitta om honom. Han har oerhört många låtar som aldrig släppts eller som bara släppts på någon obskyr välgörenhetsplatta. Jag har alla på min hårddisk. Allt han gjort har jag hört. 7 år efter att jag hörde honom första gången har han släppt en skiva till. 9. Den är långt ifrån lika bra som O men om jag inte hade bestämt mig innan för att bara ha en skiva per artist hade den ändå garanterat funnits med på listan. På skivorna sjunger han med den underbara Lisa Hannigan men de har tyvärr gått skilda vägar. Jag har lyckat se Damien live en gång. I Munchen. Samma kväll som de bestämde sig för att avsluta sitt samarbete. Så jag har sett Damien, jag har sett Lisa men jag har aldrig sett dem tillsammans. Det är något som stör mig fruktansvärt. Men för att återgå till 00-talets bästa skiva och enligt mig historiens bästa skiva alla kategorier. För att beskriva hur bra den är får jag nästan gå igenom den låt för låt och eftersom det är min blogg som ingen annan kommer läsa bestämmer jag mig helt enkelt för att göra just det.

Delicate: Skivan börjar med Delicate som är en av mina absoluta favoritlåtar. "Why d'ya sing Hallelujah, if it means nothing to ya". Dubbel mening. Varför säger du saker du inte menar. Dessutom syftar den raden även på hur trött han var på att ALLA skulle göra cover på Leonard Cohens odödliga låt Hallelujah utan att ha någon känsla för den.

Volcano: En av de första låtarna han spelade in som demo. Denna har växt hos mig de senaste åren från att vara lite i bakgrunden till att vara en av hans absolut starkaste sånger. "You give me miles and miles of mountains and I ask for the sea" kan vara den rad som bäst beskriver relationer av alla låtar jag hört.

The blower's daughter: Singeln. Den första låten jag hörde. Låten som fick en plats i en storfilm (closer) och en av de mest romantiska låtarna jag hört. Den handlar om hans gamla flöjtlärares dotter, därav namnet. När han spelade in låten kunde han inte få det rätt. Alla versioner kändes fel. Så han bad henne om en tjänst. Han bad henne sitta utanför studion. Ett tag senare kommer han in till studion med sin gitarr och sjunger låten rakt upp och ner medan han tittar på tjejen. Den versionen är den som finns på skivan. Det kan vara det finaste jag hört. Avslutningen på låten är fantastisk med. "I can't take my mind off you. Until I find somebody new".

Cannonball: Denna låten var inte meningen att den skulle vara på skivan men han blev övertalad av Lisa som tyckte den var den bästa av allihop. En skör låt som han ofta spelar helt unplugged live. Refrängen är fantastisk. "Stones taught me to fly. Love taught me to lie. Life taught me to die. So it's not hard to fall. When you flow like a cannonball". Otroligt bra text.

Older chests: Från början var detta en låt som jag inte gillade lika mycket som de andra. I viss mån kan man väl fortfarande inte säga att det är min favorit direkt men den har växt så att jag nu tycker den är fantastisk. Den handlar om hur tiden förändrar allt. Mycket vacker text med en nedtonad Damien som sjunger hela låten.

Amie: En låt som jag instinktivt älskade första gången jag hörde den. Mycket stråkar. Damiens fantastiska röst kombinerat med, som alltid när det gäller Damien, en underbar text. Det har ibland spekulerats om Amie egentligen är Damien själv på grund av den ovanliga stavningen (ta bort D och N från hans förnamn). Sången handlar i alla fall om när han var hemma hos en kompis. Han var deprimerad och skulle få sova över hos henne. Hon sa att han borde titta ut genom hennes fönster och be stjärnorna om ett tecken. Då såg han något han aldrig kunnat förklara. Dagen efter skrev han denna låten. Raden "I'm not a miracle, nor am I a saint. I just another soldier, on a road to nowhere" rör mig till tårar varje gång.

Cheers darlin: Nu kommer något speciellt. En låt som jag faktiskt inte ens gillade när jag hörde den första gången. Nu är det förmodligen min favorit av allihop. Hur kan det komma sig? Allt förändrades när jag fick höra historien bakom denna låten. Det är en helt otroligt bitter låt som dryper av svartsjuka och självförakt. Det handlar om en man som springer in i en bar för att skydda sig från regnet. Han springer rakt in i en kvinna som kommer från andra hållet och slår omkull henne. Han ber så hemskt mycket om ursäkt och frågar om han får bjuda på något som ursäkt. Hon går med på det och de sätter sig ner. Han blir mer och mer förälskad i denna tjejen och allt går bra. Mannens sista buss hem går klockan 11 och han vet från samtalet att de bor i samma område. Klockan börjar närma sig 11 och hon verkar inte ha någon panik så han bestämmer sig för att låtsas som inget alls. Han känner att de kommer spendera natten ihop på Dublins gator och han vet att detta är den rätte. Kyrkklockan mittemot slår 12. Hon utbrister Fuuuuuuuuuck. Han frågar vad som hänt och hon pekar på klockan. Mannen låtsas som om han inte hade en aning om vad klockan var och säger: "Oh fuck, we missed our bus". Hon svarar: "No no, my boyfriend is picking me up in 5 minutes". Hon lämnar stället direkt och han ser henne gå ifrån honom för alltid. Han river av en etkett från ölflaskan, skriver några noteringar och när han kommer hem spelar han in en låt. Han kallar den cheers darlin. Låten börjar med orden "Cheers darlin'. Here's to you and your lover boy. Cheers darlin'. I got years to wait around for you".

Cold water: Introt till denna låt är med i Closer där ju The blower's daughter är ledmotivet. Det är en av de vackraste melodierna på hela albumet med en text som handlar om att vara vilse och om att söka efter gud.

I remember: En låt som börjar med att Lisa hannigan sjunger mjukt och vackert och slutar i ett kaos där Damien skriker ut sin frustration. Otroligt laddad låt med ett av mina absoluta favoritcitat av Damien. "I hope that my sanity covers the cost to remove the stain of your love".

Eskimo: Fantastiskt vacker text som handlar om en vän till Damien som alltid fanns där. När han var ett svin och folk svek honom var det en som aldrig lämnade hans sida. Han får en egen låt. "I look to my eskimo friend, when I'm down". Denna låten ligger givetvis bakom hans inofficiella fansite eskimofriends.com. Min alldeles egna eskimo Sjöholm älskar avslutningen. Och avslutningen är storslagen. En operasångerska som sjunger på finska. Annars gillar jag början av låten mest för den fantastiska texten. "Tiredness fuels empty thoughts. I find myself disposed. Brightness fills empty space. In search of inspiration."

Prague: Eskimo innehåller också två dolda spår där jag tycker denna är den klart bästa. Återigen en bitter låt med lite Cheers darling-känsla. Låten handlar om ett triangeldrama där Damien skriker ut att han hade kunnat väntat på henne om hon bara kunde bestämma sig. "Prepare myself for a war. And I don't know what i'm doing this for. Trying to let it all go. But how can I when you still don't know?"

Silent night: Sista dolda spåret. En version av Silent night som Lisa skrivit själv.



Detta inläget blev ganska långt till slut och så kommer de flesta av mina inlägg vara då jag har en förmåga att bli oerhört besatt av något när jag väl börjat skriva om det.

Dagens låt: Cheers Darlin - Damien Rice

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar