Jobbet

Jag jobbar på ett ställe som har två avdelningar. Det har inte alltid varit så men för ett tag sen tyckte ledningen att varierade, intressanta jobb var inget för detta företaget så de gjorde ett försök att få det lite mer monotont. Jag tycker egentligen att båda avdelningarna är roliga om man får de i rätt doser. Om man får 10 timmar med enbart en så varierar humöret kraftigt beroende på vart man hamnar. Ena avdelningen kan vi kalla för spökhuset och den andra kan få heta lek- och buslandet. Jag fick börja dagen i lek- och buslandet. Glädjen visste inga gränser. Första två timmarna flög förbi. Jag såg redan slutet i tunneln. Då fick jag beskedet. De rutinerade arbetarna behövs i spökhuset. Jag har efter några års arbete kombinerat med utlandserfarenheter blivit ganska duktig på mitt jobb. Såpass duktig så att en gäst som arbetat inom samma yrke i 40 år berättade att jag var den bästa jobbaren han någonsin hade sett någonstans i världen. Det kändes fantastiskt att få höra. Hur som helst trivs jag i spökhuset då jag gillar att få träna upp mina färdigheter ytterligare. Dock har jag enorma problem att vara där en hel arbetsdag. Att jobba stående hela dagen är mer än vad mina leder klarar. Jag lider av en reumatisk sjukdom som heter Bechterew vilket gör att jag får väldigt ont mellan varven. Idag var en sådan dag. Jag har fruktansvärt ont just nu. Bechterew är för övrigt krångligt att säga så vi brukar kalla det för Igor istället. Ryss som ryss liksom. Den där jävla Igor är lurig för han hoppar runt i kroppen som en flipperkula. Just nu har han koncentrerat sig på skulderbladen och nacken. Dagen segade sig fram men nu är den äntligen slut. Nu väntar en dags vila sen är det på det igen.

Dagen blev inte bättre av att även mitt ex (gud vad det känns sjukt att säga) jobbade också. Jag vet att det var ett gemensamt beslut, kanske till och med mer mitt beslut, att göra slut men man kan ju inte förneka att det gör ont att se henne. Man känner sig lite vilse. Som tur är kommer Micke på besök i slutet av månaden. Han behövs.

Jag såg en Johan Falk-film igår (för övrigt tycker jag de nya är helt okej) och helt plötsligt såg jag en vakt som jobbar på mitt jobb. Han var statist och syndes tydligt i 10 sekunder. Lite ballt.

På tal om filmer så såg jag nyss 500 days of summer. Fantastisk film. Nu var det ju redan på förhand rätt givet att jag skulle gilla den filmen då jag är en riktig sucker för romantiska komedier. Denna var dock gjord med finess och känsla. Jag gillar inte storslagna love-storys men jag är väldigt svag för indie-varianten av denna genren. Denna filmen hade definitivt mer gemensamt med en "Sliding Doors" än med en "How to lose a guy in 10 days" om man säger så. Bra soundtrack var det också då huvudpersonerna gillade musik som Morrissey. Ödet. Att det ska vara så jävla svårt att hitta den man är ämnad för. Om det nu finns något sådant.

Dagens låt: Quelqu'un M'a Dit - Carla Bruni