Det är något som har lyst med sin frånvaro i denna bloggen. Fan vad jag hatar det uttrycket förresten. Något som inte finns kan inte lysa. Förutom mörkret kanske. När det inte är närvarande kanske det lyser med sin frånvaro. Fast det är ju inte riktigt mörkret som lyser. Skit samma, det jag skulle komma till är att det finns något som lyst.. som inte tagits upp i bloggen än. Den absolut viktigaste saken i mitt liv och nyckeln till att förstå mig (om någon nu skulle vilja göra det) nämligen fotboll. Det finns inget i mitt liv jag bryr mig mer om än fotboll. Det kan låta som ett tomt liv, och det kanske det är, men det är mitt liv. Ibland önskar jag dock att jag kunde vara som en vanlig, normalintresserad människa. Idag är en sådan dag. Tänk hur det är för vanliga "supportrar" som inte bryr sig speciellt mycket. De hade inte sett Almunias självmål om och om igen hela kvällen. De hade inte sett Arshavins alla chanser så fort de blundade och de hade förmodligen varit helvetes mycket lyckligare än vad jag är just nu. Dagen hade ju annars börjat så bra. Subway-frukost med Micke. Några timmars uppladdning med youtube och öl. Vermaelen kunde spela. Nu skulle fucking United äntligen krossas. Det blev inte riktigt så. United vann med 3-1 efter några individuella supermisstag av Arsenal. Matchen var annars helt jämn och Arsenal vann till exempel skottstatistiken. Bollinnehavet var helt jämnt. När man kommer hem ser man i alla medier att Arsenal "förnedrades" eller "kördes över" och att "det bara fanns ett lag på banan". Många gånger undrar jag om journalister ser matcherna de skriver om eller om de bara ser resultatet. Jag säger absolut inte att United-vinsten var orättvis, jag säger bara att det var så långt ifrån förnedring man kan komma. Det var en jämn och hård match som kunde slutat hur som helst.
För att återknyta till detta med passion. Idag satt jag och stålis (passionerad fotbollsfan) tillsammans med de jag kallar vanliga supportrar. Dels ramlar de in tjugo minuter in på matchen (Arsenal-United för guds skull) och sedan sitter de och halvsneglar på matchen. De kan berömma motståndaren Nani när han gör mål (ok, det var snyggt men inte fan sitter jag och njuter av att se det, jag vill döda honom) och de kan säga att Arsenal spelade värdelöst och vara nöjda så. De ser inte detaljerna. De förstår inte varför saker blir som de blir och de tar förlusten med en axelryckning innan de går hem för att njuta av en söndag i soffan. Idag höll jag dessutom på att explodera. En av snubbarna hade med sig en kompis som oavbrutet i 90 minuter pratade om matlagning. Det var sydafrikanskt kött hit och ungersk peppar dit. Hela matchen igenom! Jag ville bara ställa mig upp och skrika "Du är i en sportbar under årets störst match!!!!!!!!!". Gå och sätt dig på en pub där de visar någon jävla cooking channel istället.
Ibland önskar man att man inte levde för ett fotbollslag (två i mitt fall, blåvitt mer än Arsenal) men det finns också en annan sida av myntet. Återigen ett idiotiskt uttryck. Det finns väl fan en annan sida av i stort sett allt. Från och med nu kommer jag säga att det finns en annan sida av glaset istället. I alla fall så finns det som sagt en annan sida av glaset. Dessa vanliga supportrar kan aldrig heller uppleva den extas, den totala, rena lyckan man kan uppleva ihop med fotboll. De kan aldrig få 90 minuter när inget annat spelar någon roll. Har du trubbel på jobbet, är frugan otrogen eller om du är pank. Ingen bryr sig. Nu är det vi mot dem. De goda mot de onda. De kan aldrig förstå att när Sella tåar in bollen på 3 minuters övertid i ett derby spelar inget annat längre någon roll. Titta själva: http://www.youtube.com/watch?v=m4ZtBVZOsrI
De kan inte förstå att jag fortfarande gråter när jag ser filmer från guldmatchen 2007. Jag satt i förrgår natt och tittade på youtube-klipp från årets hemmamatcher. Jag får gåshud varje gång. Gåshud är också ett fult uttryck. Från och med nu får jag knotterkondom på armarna när jag ryser. Det jag vill säga, egentligen kanske jag mest försöker intala mig själv detta, är att idag önskar jag att jag var normalintresserad av fotboll, men jag vet att snart kommer jag stå där på Gamla Ullevi och veta att det finns ingen annan plats i hela världen jag hellre är på.
Detta hade ju varit en perfekt slutkläm på ett blogginlägg men jag måste ju fortfarande redovisa lördagens händelser. Efter det senaste inlägget funderade jag på att sova en stund men beslutade mig istället för att titta på Micke när han sov. Det var en underbar syn. Kristoffer skulle komma tidigt för att planera Skotlands-resan med oss men det slutade med att han inte kom förrän klockan 11. Något som fick oss att nästan säga upp bekantskapen med honom. Förfesten var ganska stillsam, men underbar, tills vi började köra ölspel. Det var ganska roligt tills svikaren Kristoffer kom. Då blev det helt sjukt kul. Fyllan blev perfekt och Sticky intogs strax efter 1. Nu var Kristoffer förlåten och Skottlands-crewet intakt. Det blev en habil Sticky-kväll. Inte den bästa men riktigt roligt ändå. Stickys damer verkade uppskatta den dynamiska trion då vi alltid hade ett gäng beundrarinnor efter oss.
Detta inlägg handlade ju mest om passion och vad jag brinner för. Därför får nog dagens låt vara den låt som betyder allra mest för mig. Inte den bästa, inte den vackraste men låten som alltid har störst plats i mitt hjärta.
Dagens låt: Snart skiner poseidon - Joel Alme
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Micke
Nu ligger min Micke bredvid mig här i soffan och snarkar för fullt. Jag borde också sova för det blev inte mycket sömn i natt men först måste jag ju uppdatera bloggen. Jag hade en jobbig dag framför mig i fredags. Jag var tvungen att gå upp tidigt då jag hade 10 artiklar att skriva. Innan dess var jag dessutom tvungen att inhandla glödlampor (mitt rum är haunted, alla glödlampor pajar) och kalsonger då jag inte orkar tvätta de befintliga jag har. Tyvärr var jag upp halva natten och såg på Smallville. Lame serie, jag vet, men jag älskar att varje avsnitt slutar med att Clark är olyckligt kär. Olycklig kärlek är vackert. Alarmet var i vilket fall som helst ställt på 12.
Givetvis gick jag inte upp vid 12 (jag trodde inte ens på det själv) utan jag vaknade runt tre på eftermiddagen. Det första jag såg var vår nyanlända lilla husneger. Min och flaggstångens tredje roomie ska vara borta en månad så under tiden har det flyttat in en ny snubbe. Jag kan kalla honom för husneger dels för att han faktiskt är mörk men framförallt för att chansen att han kommer läsa denna blogg är ungefär lika stor som om Kristoffer skulle vinna VM i wrestling.
Jag pallade inte dra in till stan så mitt rum fick vara utan lampor ett tag till. Kalsonger skulle jag ju dock behöva på kvällen så det fick bli en gammal hederlig handtvätt. Nu var det så dags för dagens tunga arbete. Artiklarna. Som de få som läser här kanske vet så skriver jag artiklar för nätsajter. Jag har i några få sällsynta fall fått skriva om fotboll men mestadels handlar artiklarna om gambling, poker och casino. Denna gång var beställningen 15 artiklar om videopoker. Det är inte det roligaste ämnet jag hört i mitt liv men det var bara att köra på. Deadline var på kvällen och jag ville kunna släppa det under min helg med Micke. Jag mosade på som i trance. Orden flödade ur min mun som tårarna brukar göra när jag ser Love actually (seriöst, scenen när Colin firth, som för övrigt är med i världens bästa film Fever pitch, friar på portugisiska). Till sist var alla artiklar skrivna och skickade runt 8 på kvällen. Då kom min nya roomie hem en kort stund. Det första som händer är att jag sätter på Winter winds med Mumford & sons och han blir chockad över att jag gillar dem. Sedan berättar han att han älskar Bon Iver och att han ska på filmfestivalens fest senare på kvällen. Vilken kille! Jag är grymt positivt överraskad över vår nya roomie.
Christian skulle gå ut runt 9 på kvällen och då vet man ju att han inte kommer komma ut förrän tidigast 11. Jag och Gisela fick därför dra ut i förväg. Först hade jag ett tårfyllt avsked av husnegern som jag inte kommer se på tre dagar nu. På Chez fick man kommentarer av vakten att man var lite gammal för stället och det märktes när man satt sig ner. Riktigt hög musik kombinerat med mängder av personer med full tandställning fick en att känna sig som om man var tillbaka i gymnasiet igen (där jag för övrigt var sjukt nördig). Christian kom till slut klockan 12, bara tre timmar efter att han skulle komma, men då var det dags att gå till den bättre baren Babar.
På Babar slöt även Ricke, McGyver och Lolo upp. Sjukt kul att se folk från BG igen. Ja och kul att se Ricke med givetvis. En kollega som tycker det är jobbigt att jag är singel tyckte visst att det kunde vara kul att hänga med mig ändå. Micke skulle nu varit framme för längesen men SJ kommer i tid lika ofta som jag gör. Kanske ingen bra liknelse då SJ ju inte brukar avgå från stationen för tidigt. Om mamma någon gång läser detta hoppas jag hon inte förstod detta.
Runt 1 kom så min Micke. Det lös om honom. Sången Guylove från Scrubs spelades i mitt huvud när vi sprang mot varandra. En kram mjukare än det sprödaste molnet men samtidigt fastare än en björns ramar fick mig att tappa luften av lycka. Babar blev som det brukar bli. Airhockey, shots och en grym bartender i Mike. Alla var glada när stället stängde. Jag, Micke, Ricke (det rimmar ju) och Malin gick vidare till Excet. Där tappade vi snart bort Ricke som i sin tur tappade bort sin mobil. Jag hann med att vara dryg mot mina kollegor på krogen och ta en öl till innan vi tyckte det fickräcka för fredagen.
Tintin fick givetvis ett besök och jag däckade till sist i en fotölj hemma hos Malin. Vi vaknade väldigt tidigt idag (eller vaknade, det vete fan om jag somnade) och tog en sväng på stan då jag verkligen behövde nya kalsonger. Vi tog en fika och handlade öl till kvällens händelser innan vi till sist kurade ihop oss framför Scrubs i soffan. Nu har Micke alltså somnat och jag borde sova med. Om några timmar ska vi ta bakfyllepizzan för att sedan komma igång igen för ikväll är det Sticky!! För er som aldrig varit där kan jag berätta att det är ett magiskt ställe med fula människor och grym musik. Det är den perfekta mixen. Jag och Micke brukar bara stå och hoppa och vara lyckliga. Vi brukar säga att vi ska byta dansgolv vid nästa dåliga låt men vi blir kvar i flera timmar. Vad är så bra med fula människor kanske ni frågar er. Det finns egentligen tre fördelar. För det första så gör det att man skiter helt i att ragga utan bara siktar på att ha så jävla kul man bara kan. För det andra gör det att man tycker att man själv är ganska snygg trots allt. För det tredje gör det att när det kommer något sött guldkorn så brukar de dels vara sjukt söta och dels vara den sorts tjejer som man vill träffa.
Jag ska givetvis ge er dagens låt men först måste jag dra lite text ur denna fantastiska låt. Låten börjar med dessa rader:
"As the winter winds litter London with lonely hearts
Oh the warmth in your eyes swept me into your arms
Was it love or fear of the cold that led us through the night?
For every kiss your beauty trumped my doubt"
Redan där har de beskrivit kampen mellan hjärta och hjärna när man träffar någon ny. Gillar jag den här personen eller vill bara inte vara ensam? Vackert. Refrängen blir ännu bättre.
"And my head told my heart
"Let love grow"
But my heart told my head
"This time no
This time no""
Dagens låt: Winter winds - Mumford & sons
Givetvis gick jag inte upp vid 12 (jag trodde inte ens på det själv) utan jag vaknade runt tre på eftermiddagen. Det första jag såg var vår nyanlända lilla husneger. Min och flaggstångens tredje roomie ska vara borta en månad så under tiden har det flyttat in en ny snubbe. Jag kan kalla honom för husneger dels för att han faktiskt är mörk men framförallt för att chansen att han kommer läsa denna blogg är ungefär lika stor som om Kristoffer skulle vinna VM i wrestling.
Jag pallade inte dra in till stan så mitt rum fick vara utan lampor ett tag till. Kalsonger skulle jag ju dock behöva på kvällen så det fick bli en gammal hederlig handtvätt. Nu var det så dags för dagens tunga arbete. Artiklarna. Som de få som läser här kanske vet så skriver jag artiklar för nätsajter. Jag har i några få sällsynta fall fått skriva om fotboll men mestadels handlar artiklarna om gambling, poker och casino. Denna gång var beställningen 15 artiklar om videopoker. Det är inte det roligaste ämnet jag hört i mitt liv men det var bara att köra på. Deadline var på kvällen och jag ville kunna släppa det under min helg med Micke. Jag mosade på som i trance. Orden flödade ur min mun som tårarna brukar göra när jag ser Love actually (seriöst, scenen när Colin firth, som för övrigt är med i världens bästa film Fever pitch, friar på portugisiska). Till sist var alla artiklar skrivna och skickade runt 8 på kvällen. Då kom min nya roomie hem en kort stund. Det första som händer är att jag sätter på Winter winds med Mumford & sons och han blir chockad över att jag gillar dem. Sedan berättar han att han älskar Bon Iver och att han ska på filmfestivalens fest senare på kvällen. Vilken kille! Jag är grymt positivt överraskad över vår nya roomie.
Christian skulle gå ut runt 9 på kvällen och då vet man ju att han inte kommer komma ut förrän tidigast 11. Jag och Gisela fick därför dra ut i förväg. Först hade jag ett tårfyllt avsked av husnegern som jag inte kommer se på tre dagar nu. På Chez fick man kommentarer av vakten att man var lite gammal för stället och det märktes när man satt sig ner. Riktigt hög musik kombinerat med mängder av personer med full tandställning fick en att känna sig som om man var tillbaka i gymnasiet igen (där jag för övrigt var sjukt nördig). Christian kom till slut klockan 12, bara tre timmar efter att han skulle komma, men då var det dags att gå till den bättre baren Babar.
På Babar slöt även Ricke, McGyver och Lolo upp. Sjukt kul att se folk från BG igen. Ja och kul att se Ricke med givetvis. En kollega som tycker det är jobbigt att jag är singel tyckte visst att det kunde vara kul att hänga med mig ändå. Micke skulle nu varit framme för längesen men SJ kommer i tid lika ofta som jag gör. Kanske ingen bra liknelse då SJ ju inte brukar avgå från stationen för tidigt. Om mamma någon gång läser detta hoppas jag hon inte förstod detta.
Runt 1 kom så min Micke. Det lös om honom. Sången Guylove från Scrubs spelades i mitt huvud när vi sprang mot varandra. En kram mjukare än det sprödaste molnet men samtidigt fastare än en björns ramar fick mig att tappa luften av lycka. Babar blev som det brukar bli. Airhockey, shots och en grym bartender i Mike. Alla var glada när stället stängde. Jag, Micke, Ricke (det rimmar ju) och Malin gick vidare till Excet. Där tappade vi snart bort Ricke som i sin tur tappade bort sin mobil. Jag hann med att vara dryg mot mina kollegor på krogen och ta en öl till innan vi tyckte det fickräcka för fredagen.
Tintin fick givetvis ett besök och jag däckade till sist i en fotölj hemma hos Malin. Vi vaknade väldigt tidigt idag (eller vaknade, det vete fan om jag somnade) och tog en sväng på stan då jag verkligen behövde nya kalsonger. Vi tog en fika och handlade öl till kvällens händelser innan vi till sist kurade ihop oss framför Scrubs i soffan. Nu har Micke alltså somnat och jag borde sova med. Om några timmar ska vi ta bakfyllepizzan för att sedan komma igång igen för ikväll är det Sticky!! För er som aldrig varit där kan jag berätta att det är ett magiskt ställe med fula människor och grym musik. Det är den perfekta mixen. Jag och Micke brukar bara stå och hoppa och vara lyckliga. Vi brukar säga att vi ska byta dansgolv vid nästa dåliga låt men vi blir kvar i flera timmar. Vad är så bra med fula människor kanske ni frågar er. Det finns egentligen tre fördelar. För det första så gör det att man skiter helt i att ragga utan bara siktar på att ha så jävla kul man bara kan. För det andra gör det att man tycker att man själv är ganska snygg trots allt. För det tredje gör det att när det kommer något sött guldkorn så brukar de dels vara sjukt söta och dels vara den sorts tjejer som man vill träffa.
Jag ska givetvis ge er dagens låt men först måste jag dra lite text ur denna fantastiska låt. Låten börjar med dessa rader:
"As the winter winds litter London with lonely hearts
Oh the warmth in your eyes swept me into your arms
Was it love or fear of the cold that led us through the night?
For every kiss your beauty trumped my doubt"
Redan där har de beskrivit kampen mellan hjärta och hjärna när man träffar någon ny. Gillar jag den här personen eller vill bara inte vara ensam? Vackert. Refrängen blir ännu bättre.
"And my head told my heart
"Let love grow"
But my heart told my head
"This time no
This time no""
Dagens låt: Winter winds - Mumford & sons
onsdag 27 januari 2010
Jobb
Nu har det varit ett par dagars jobb och därmed stiltje i denna inrättning. I förrgår var det tungt medan det idag har varit rätt lugnt. Det enda jobbiga var när jag hade fixat och trixat så jag skulle få lunch under sista halvtimmen i matchen mellan Villa - Arsenal. Då sitter det några jävla nötter i TV-rummet och vill bestämt se en halvtimme av någon jävla B-film som gick på sexan. Jag höll på att avlida. Eller kanske snarare avliva.
Mitt jobb kan vara ganska monotont och tråkigt vissa dagar. Då gäller det att ha tankarna på annat för att få tiden att gå. För några dagar sen gick jag runt ett helt pass och sjöng på Flume med Bon Iver. En av de absolut bästa sångerna jag hört. Lyssna bara på när han sjunger den på radio där borta i amerikat: http://www.youtube.com/watch?v=62i9Sodwp5o
Nu skulle jag ju egentligen göra så att det automatiskt blev en länk man bara behövde trycka på för att komma dit men jag är inte så duktig på datorer så ni får klippa och klistra. Men för att återkomma till saker man kan göra för att få tiden att gå. Många är dagarna när jag funderat på vad jag skulle göra om jag vann 170 miljoner på lotto. Där kan det försvinna några timmars jobb. Chansen till en lottovinst känns dock ganska minimal då jag inte ens spelar på lotto.
Idag satt jag och sjöng Hurt med Johnny Cash (ja jag vet att han gör en cover men enligt mig är den 1000 gånger bättre än originalet) för mig själv mest hela dagen.
"I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything".
Otroligt bra text. Den kan man dock inte ära herr Cash för men det känns på något sätt som om orden lika gärna kunde vara hans egna.
Jag läste igenom mitt senaste inlägg som var skrivet på fyllan. Det var inte alls så många stavfel som befarat så jag är ganska nöjd. Jag fastnade för stycket jag skrev om vad en kolega hade sagt till mig. I nyktert tillstånd hade jag nog inte brytt mig men då, kärlekstörstande på fyllan, tog jag nog lite illa vid mig. Jag tror det är för att jag har i stort sett alltid haft ett rykte (delvis ganska välförtjänt) men någonstans längst inne har jag ändå trott att folk tyckt jag är en bra kille. Det kanske inte är så. Som de säger i Batman: "It's not who you are inside, but what you do that defines you". Nu börjar jag citera batman också. Herregud, vart är denna bloggen på väg. Men poängen är att det kanske inte är så lätt för folk att se vem jag är innerst inne när jag oftast visar upp den sidan av mig som skämtar och flörtar mest hela tiden. Eler ännu värre, de kanske har rätt medan jag har fel. Det kanske är den jag verkligen är. Jag känner mig som Tyler Hilton i hans sång You'll ask for me.
"Hope you let your intuition
Precede my reputation
‘Cause I have one
I am what you see
I am not what they say
But if I turned out to be
Could you love me anyway"
Det artar sig till ett bra blogginlägg detta. Jag har inget smart att säga själv så jag låter bättre män än mig formulera mina tankar.
För ett par dagar sen var det dags för Team Banjostampen att äntra sitt andra quiz. Förutom de stående medlemmarna i laget, jag och Kristoffer, var det denna gång Elias och Åsa som utgjorde resterna av laget. Jag ska inte tråka ut er med detaljerna men jag kan säga att vinsten än en gång gick till Team Banjostampen! Detta firades med öl, shots samt med att få Elias att försöka ragga på Black Jack-dealern. Det gick sådär. Jag och Kristoffer bestämde oss då för att låtsas som om vi hade fått numret och visade upp ett fejkat nummer. Detta fick stackars elias så knäckt så han bröt ihop i en liten hög (Elias är inte så stor) snyftandes något om att hans mamma tycker i alla fall att han är söt. Stor humor. Kvällen avslutades med en meny på närmsta hamburgerbar där Kristoffer mycket lämpligt hade "glömt" sitt VISA vilket ledde till en enorm extrautgift på 69 kronor.
Nu är klockan 05.12 och jag väntar på att min flaggstång ska komma hem från jobbet och diskutera livet med mig. Efter det får det nog bli 2-3 avsnitt av Smallville innan jag måste sova. Långt jobbpass i morgon med.
Dagens låt: You'll ask for me - TylerHilton
Mitt jobb kan vara ganska monotont och tråkigt vissa dagar. Då gäller det att ha tankarna på annat för att få tiden att gå. För några dagar sen gick jag runt ett helt pass och sjöng på Flume med Bon Iver. En av de absolut bästa sångerna jag hört. Lyssna bara på när han sjunger den på radio där borta i amerikat: http://www.youtube.com/watch?v=62i9Sodwp5o
Nu skulle jag ju egentligen göra så att det automatiskt blev en länk man bara behövde trycka på för att komma dit men jag är inte så duktig på datorer så ni får klippa och klistra. Men för att återkomma till saker man kan göra för att få tiden att gå. Många är dagarna när jag funderat på vad jag skulle göra om jag vann 170 miljoner på lotto. Där kan det försvinna några timmars jobb. Chansen till en lottovinst känns dock ganska minimal då jag inte ens spelar på lotto.
Idag satt jag och sjöng Hurt med Johnny Cash (ja jag vet att han gör en cover men enligt mig är den 1000 gånger bättre än originalet) för mig själv mest hela dagen.
"I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything".
Otroligt bra text. Den kan man dock inte ära herr Cash för men det känns på något sätt som om orden lika gärna kunde vara hans egna.
Jag läste igenom mitt senaste inlägg som var skrivet på fyllan. Det var inte alls så många stavfel som befarat så jag är ganska nöjd. Jag fastnade för stycket jag skrev om vad en kolega hade sagt till mig. I nyktert tillstånd hade jag nog inte brytt mig men då, kärlekstörstande på fyllan, tog jag nog lite illa vid mig. Jag tror det är för att jag har i stort sett alltid haft ett rykte (delvis ganska välförtjänt) men någonstans längst inne har jag ändå trott att folk tyckt jag är en bra kille. Det kanske inte är så. Som de säger i Batman: "It's not who you are inside, but what you do that defines you". Nu börjar jag citera batman också. Herregud, vart är denna bloggen på väg. Men poängen är att det kanske inte är så lätt för folk att se vem jag är innerst inne när jag oftast visar upp den sidan av mig som skämtar och flörtar mest hela tiden. Eler ännu värre, de kanske har rätt medan jag har fel. Det kanske är den jag verkligen är. Jag känner mig som Tyler Hilton i hans sång You'll ask for me.
"Hope you let your intuition
Precede my reputation
‘Cause I have one
I am what you see
I am not what they say
But if I turned out to be
Could you love me anyway"
Det artar sig till ett bra blogginlägg detta. Jag har inget smart att säga själv så jag låter bättre män än mig formulera mina tankar.
För ett par dagar sen var det dags för Team Banjostampen att äntra sitt andra quiz. Förutom de stående medlemmarna i laget, jag och Kristoffer, var det denna gång Elias och Åsa som utgjorde resterna av laget. Jag ska inte tråka ut er med detaljerna men jag kan säga att vinsten än en gång gick till Team Banjostampen! Detta firades med öl, shots samt med att få Elias att försöka ragga på Black Jack-dealern. Det gick sådär. Jag och Kristoffer bestämde oss då för att låtsas som om vi hade fått numret och visade upp ett fejkat nummer. Detta fick stackars elias så knäckt så han bröt ihop i en liten hög (Elias är inte så stor) snyftandes något om att hans mamma tycker i alla fall att han är söt. Stor humor. Kvällen avslutades med en meny på närmsta hamburgerbar där Kristoffer mycket lämpligt hade "glömt" sitt VISA vilket ledde till en enorm extrautgift på 69 kronor.
Nu är klockan 05.12 och jag väntar på att min flaggstång ska komma hem från jobbet och diskutera livet med mig. Efter det får det nog bli 2-3 avsnitt av Smallville innan jag måste sova. Långt jobbpass i morgon med.
Dagens låt: You'll ask for me - TylerHilton
söndag 24 januari 2010
Fylla
Detta kommer bli mitt första. men knappast mitt sista, fylleinlägg. Jag har nyss firat lönevaka. Det var jag och Kristoffer som på sedvanligt vis körde chez/babar på lönevakan. Kristoffer som jag för övrigt kom på är min absoluta topp 1 när det gäller kompisar på casinot. Petter och Scott är riktigt bra polare med. Kristoffer och Petter skulle nog få slåss om förstaplatsen men båda är riktigt bra killar som jag kanske inte skulle gå i döden för men åtminstone äta en bisonoxe för.
Kristoffer jobbade till 22.30 men efter det var det dags för en klassisk lönevaka. Den innehöll en hel del spenderade pengar och god mat på chez amis. Det mest anmärkningsvärda därifrån var att vissa människor tycker det är roligt att dunka på en bardisk i takt till någon musik en DJ satt på. DJ:n försöker själv se stencool ut för att någon gång kanske få ligga med en groupie. Fan, gå på insidan någon gång era puckon.
Chez amis avslutades med en shot och sedan bar det av till det magiska landet. Babar alltså. Där spelades det airhockey som aldrig förr och jag åkte på min första förlust någonsin mot en pånyttfödd Kristoffer. En riktigt rolig kväll på babar där jag såg en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett. Vi hörde att de pratade engelska så vi bettade var hon kunde vara ifrån. Kristoffer bettade på Newcastle medan jag bettade på Southampton. Jag tror jag var närmast. Hon var från Sydafrika. Där fanns också en annan vacker tjej som hade hört talas om Damien Rice. Stort. Dock gillade hon norsk dödsmetal mer. En gäst från jobbet var där med. Eftersom det är förbjudet så kommer jag inte berätta här att han bjöd oss på två shots var. Otroligt rolig och bra kille.
Babar stängde och vi försökte önska en sista låt (mumford and sons). Det gick inte alls. Bartendern drog något svepskäl som gick ut på att hans 14-åriga dotter fick ett pingisbord i julklapp. Jag fattade ingenting men jag ska absolut kolla upp hans dotter.
Det var dags för fyllemat på Tintin. Där mötte vi Malin, Sofia och lite annat löst folk på casinot. En utbröt någon gång under måltiden att det var mycket skönare när jag hade flickvän för nu var de hela tiden rädda för att jag skulle ragga på dom. Kul. Med andra ord ser folk mig som en kille som bara vill ligga med en tjej för natten, vem som helst. Det låter nog som mig för de som känner till mig. Förmodligen låter det helt sjhukt för de som känner mig. Ha flickvän är det bästa jag vet. Som singel är det i stort sett två låtar jag tänker på varje gång jag varit ute. Like you said med Tiger Lou (som jag lyssnar sjukt mycket på nu) och Nu kan du få mig så lätt med grandioso Håkan. Inte för att det spelar någon roll. Jag är doomed att vara ensam.
Jag ber om ursäkt för alla eventuella, och mycket troliga, stavfel i denna text men jag är rätt dyng. Sammanfattningsvis kan man säga att Kristoffer kan vara världens bästa kamrat.
Dagens låt: Nu kan du få mig så lätt - Håkan Hellström
Kristoffer jobbade till 22.30 men efter det var det dags för en klassisk lönevaka. Den innehöll en hel del spenderade pengar och god mat på chez amis. Det mest anmärkningsvärda därifrån var att vissa människor tycker det är roligt att dunka på en bardisk i takt till någon musik en DJ satt på. DJ:n försöker själv se stencool ut för att någon gång kanske få ligga med en groupie. Fan, gå på insidan någon gång era puckon.
Chez amis avslutades med en shot och sedan bar det av till det magiska landet. Babar alltså. Där spelades det airhockey som aldrig förr och jag åkte på min första förlust någonsin mot en pånyttfödd Kristoffer. En riktigt rolig kväll på babar där jag såg en av de vackraste tjejerna jag någonsin sett. Vi hörde att de pratade engelska så vi bettade var hon kunde vara ifrån. Kristoffer bettade på Newcastle medan jag bettade på Southampton. Jag tror jag var närmast. Hon var från Sydafrika. Där fanns också en annan vacker tjej som hade hört talas om Damien Rice. Stort. Dock gillade hon norsk dödsmetal mer. En gäst från jobbet var där med. Eftersom det är förbjudet så kommer jag inte berätta här att han bjöd oss på två shots var. Otroligt rolig och bra kille.
Babar stängde och vi försökte önska en sista låt (mumford and sons). Det gick inte alls. Bartendern drog något svepskäl som gick ut på att hans 14-åriga dotter fick ett pingisbord i julklapp. Jag fattade ingenting men jag ska absolut kolla upp hans dotter.
Det var dags för fyllemat på Tintin. Där mötte vi Malin, Sofia och lite annat löst folk på casinot. En utbröt någon gång under måltiden att det var mycket skönare när jag hade flickvän för nu var de hela tiden rädda för att jag skulle ragga på dom. Kul. Med andra ord ser folk mig som en kille som bara vill ligga med en tjej för natten, vem som helst. Det låter nog som mig för de som känner till mig. Förmodligen låter det helt sjhukt för de som känner mig. Ha flickvän är det bästa jag vet. Som singel är det i stort sett två låtar jag tänker på varje gång jag varit ute. Like you said med Tiger Lou (som jag lyssnar sjukt mycket på nu) och Nu kan du få mig så lätt med grandioso Håkan. Inte för att det spelar någon roll. Jag är doomed att vara ensam.
Jag ber om ursäkt för alla eventuella, och mycket troliga, stavfel i denna text men jag är rätt dyng. Sammanfattningsvis kan man säga att Kristoffer kan vara världens bästa kamrat.
Dagens låt: Nu kan du få mig så lätt - Håkan Hellström
fredag 22 januari 2010
Sjukhus
Idag fick jag så, efter cirka 57 månaders väntetid, äntligen komma till reumatologen. Det första min läkare, som bröt på tyska och dessutom såg lite sådär nazistporrig ut som tyskor oftast gör, gick igenom var mitt blodprov. Hon nämnde massa värden som jag inte förstod ett ord av men jag förstod att jag kanske inte låg så bra. Det första värdet, som kan varit allt från antalet vita blodkroppar till antal ben som finns i kroppen, skulle ligga på under 13. Jag hade 67. Något var fel där förstod till och med jag. Jag blev undersökt (vilken tur att jag valde just idag att ha på mig mina sexiga leopardmönstrade hotpants) och därefter lades framtiden upp. Jag måste dessutom tillägga att porrnazisten såg ut att njuta lite väl mycket när hon såg kontrasten mellan min vackra, psoriasisprydda lekamen och leopardkallingarna med tillhörande punghål. Jag ska i vilket fall få en remiss till en sjukgymnast. Två månaders väntetid till. Sedan var det dags att ta blodprov. 7 olika blodprov och ett urinprov tog dem. Jag tror de försöker sälja skiten på ebay. Om en månad ska jag få en telefontid med min läkare där hon på sin släpande svenska ska förklara vad proverna visade. Jag tror fan det hade varit lättare att fatta om hon tog det på tyska. Alltså mer information om en månad och min arbetssituation ska ses över tillsammans med sjukgymnasten om två månader. Jag fick i alla fall besked om att jag förmodligen ska få en ny medicin. Salazopyrin. Säg det fort fem gånger i rad. Det var ett svårt och tråkigt namn så härmed döper vi om den till Keyzer Söze. Där har vi något att frukta. Medicinen har som alla andra mediciner eventuella biverkningar. En stod ut här. För män kan fertiliteten minskas. När jag nedstämd ringde min mor och berättade detta svarade hon att "vafan, du bör väl ändå inte sprida dina gener". Hon är förstående hon. Jag vill här tillägga att det var fan dina gener innan jag fick dem.
Nu har jag precis kommit hem, klockan är 13 och jag jobbar nattpass ikväll. Då börjar man 19.45. Eftersom jag bara sovit 2 timmar än så länge i natt är det nog dags att försöka sova fram tills jag börjar.
Dagens låt: Wash away - Joe Purdy
Nu har jag precis kommit hem, klockan är 13 och jag jobbar nattpass ikväll. Då börjar man 19.45. Eftersom jag bara sovit 2 timmar än så länge i natt är det nog dags att försöka sova fram tills jag börjar.
Dagens låt: Wash away - Joe Purdy
torsdag 21 januari 2010
The xx
Igår var en glädjens dag. För många av människorna i min närmsta sfär. Flaggstången fick äntligen hissa flagg. Jag fick se the xx live. Micke fick besöka Göteborg. Kristoffer fick dricka öl med mig än en gång och diverse tjejer fick ett vykort som det stod sängläge på. Men vi tar det från början. Jag vaknade sent efter ett pokergame med flaggstången, achmed, achmed2 och tigern. För en gångs skull gick det bra för mig, trots en stor utdragning i början. Efter det fick man försöka snabbsova då det gällde att vara redo klockan 19.00 på Bergakungen. Det var dags att fira quiz-segern på restaurang Danilo. Vi hade ju dagen innan vunnit en grandios seger vilket gav oss ett presentkort på 500 kronor. Danilos restaurang har, föga oväntat, film som tema. De har också en meny som består av mat från tre olika delar av världen. De har amerikansk mat. Stora hamburgare. Ribs. Sedan finns det italienska köket. Pasta. Pizza. Till sist finns det även en hel del asiatisk mat. Senast jag åt där minns jag att det var riktigt gott käk. Dessutom hade alla rätter namn som förde tankarna till film. Till exempel King Kong Hamburgare.
På väg mot restaurangen ringde jag Micke. Han var redan i Göteborg och gick runt med en tjej. Han förnekar sig inte den goda Micke, han får brudar efter sig som ambulanser får advokater efter sig. Vi tog med henne på middagen så sällskapet blev alltså på fem stycken. Micke fick beställa först då han annars i 99% av fallen tar samma mat som jag beställt. Det visade sig att alla i sällskapet ville ha hamburgare. Själv hittade jag en rätt med ett namn som passade mig. Pasta Romeo. Taget. Maten avnjöts under tystnad. Fantastiskt gott. Det toppades med en segeröl. Vi gled vidare genom natten för att ta en öl på ett nytt ställe, där jag hittade ett ballt vykort det stod sängläge på, innan det var dags för konsert. Nu klev Julia och Erik av så konserttrion (Jag, Micke och Kristoffer) gled vidare mot nya mål.
Vi gick in till Brew House för att se The xx. 19-åringar från London som jag blivit väldigt förtjust i. På vägen bevisade återigen Kristoffer att 100 steg är en ganska ospecifik längdangivning. Väl inne märkte vi att jag inte hade cash till garderob så Micke fick smuggla in min jacka i sin ficka. Det är tur att man inte har tjocka jackor. Det blev någon öl vid baren, där det för övrigt bestämdes att jag besitter Kavorka, innan förbandet gick på. New Look. Elektronisk musik som vi konstaterade var extremt waste of talent. Sångerskan var nämligen sjukt snygg och hade en grym röst. Musiken var dock riktigt kass. Vi manövrerade oss fram och hamnade till sist längst fram vid scen. Efter långt väntande gick så The xx fram. De består av tre personer. En kille som sjunger och spelar bas. En tjej som sjunger och spelar gitarr. Och så en kille som spelar trummor, keyboard, violin, dragspel, harpa, banjo och som dessutom sköter övriga ljudeffekter. Det var imponerande. Det var ännu mer imponerande att han oftast spelade allting samtidigt. De sa ungefär tre ord sammanlagt på hela konserten men var riktigt imponerande på scen. Grymma röster, skön tajming och bra stämning. GP recenserade konserten och var lyriska. Ni hittar recensionen på http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.293825-svart-for-the-xx-att-toppa-detta.
Fyllda av glädje över konserten, och i mitt och Kristoffers fall över att Micke skulle jobba i Skövde 6 timmar senare, gick vi till Babar (vilken skräll). När vi kom dit fördubblade vi gästantalet. Vi lyckades med andra ord till sist hitta ett bord. Efter att ha tagit första ölen och i stort sett nämnt Kavorka i varje mening droppade det in en hel del folk från jobbet. Det dracks mer och till sist skulle den obligatoriska airhockeyn spelas. Obesegrad som jag är fick jag först gå upp mot jätten Kristoffer. Det gick som vanligt och jag vann nästa öl. Efter det var det dags att möta Micke. Det som såg ut som kross i början blev en kross till slut. Micke hittade dock flytet i mitten av matchen när han fick in 1 mål i rad. Petter droppade in för en öl och till sist var det ett gott gäng samlat. Nu ville vi höra Little lion man med Mumford & sons. Det visade sig dock omöjligt trots att vi var 5 som gick fram och frågade efter den. När jag gick fram som femte personen kastade personalen disktrasor efter mig. Mitt vykort fick jag nu stor användning av då jag gick fram till alla jag hittade och visade kortet för. Inte så lyckat som man skulle kunna tro. Jag fick också höra att jag tycligen är en bock som bara letar efter tjejer att ligga med. Som tur är kom Micke, som känner mig bäst, fram och förklarade hur det ligger till. Klart man söker kärleken. Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska hitta den jäveln så jag försöker med allt, även vykort. Babar stängde så småningom och Micke gick hem för att få sina 50 minuters sömn innan hans tåg gick. Vi andra gick till Tintin.
På Tintin kände flaggstången att det var dags att hissa flagg. Flagan brukar annars bara hissas varje nationaldag men nu tänkte han i alla fall hissa den på halv stång. Dock hade han glömt av hur man fäster flaggan i snöret så jag fick hjälpa till genom att anordna en efterfest. Världens lamaste efterfest där det bara bjöds på vatten. Dock så gick det som planerat och succen var ett faktum. Flaggstången kanske inte har Kavorka men han Kan orka (sjukt bra ordvits). Själv gick jag och la mig samtidigt som hjälten Micke gick till jobbet i Skövde.
Nu ska jag själv inte sova så mycket i natt. Jag har precis haft ett mötespass och kom just på att jag ska ju till reumatologen om 4 timmar. Hinner kanske sova 3. Nu är det jobb två dagar till coh sen är det lönevaka. Mer rapportering då om inte förr.
Dagens låt: The guy who says goodbye to you is out of his mind - Griffin House
På väg mot restaurangen ringde jag Micke. Han var redan i Göteborg och gick runt med en tjej. Han förnekar sig inte den goda Micke, han får brudar efter sig som ambulanser får advokater efter sig. Vi tog med henne på middagen så sällskapet blev alltså på fem stycken. Micke fick beställa först då han annars i 99% av fallen tar samma mat som jag beställt. Det visade sig att alla i sällskapet ville ha hamburgare. Själv hittade jag en rätt med ett namn som passade mig. Pasta Romeo. Taget. Maten avnjöts under tystnad. Fantastiskt gott. Det toppades med en segeröl. Vi gled vidare genom natten för att ta en öl på ett nytt ställe, där jag hittade ett ballt vykort det stod sängläge på, innan det var dags för konsert. Nu klev Julia och Erik av så konserttrion (Jag, Micke och Kristoffer) gled vidare mot nya mål.
Vi gick in till Brew House för att se The xx. 19-åringar från London som jag blivit väldigt förtjust i. På vägen bevisade återigen Kristoffer att 100 steg är en ganska ospecifik längdangivning. Väl inne märkte vi att jag inte hade cash till garderob så Micke fick smuggla in min jacka i sin ficka. Det är tur att man inte har tjocka jackor. Det blev någon öl vid baren, där det för övrigt bestämdes att jag besitter Kavorka, innan förbandet gick på. New Look. Elektronisk musik som vi konstaterade var extremt waste of talent. Sångerskan var nämligen sjukt snygg och hade en grym röst. Musiken var dock riktigt kass. Vi manövrerade oss fram och hamnade till sist längst fram vid scen. Efter långt väntande gick så The xx fram. De består av tre personer. En kille som sjunger och spelar bas. En tjej som sjunger och spelar gitarr. Och så en kille som spelar trummor, keyboard, violin, dragspel, harpa, banjo och som dessutom sköter övriga ljudeffekter. Det var imponerande. Det var ännu mer imponerande att han oftast spelade allting samtidigt. De sa ungefär tre ord sammanlagt på hela konserten men var riktigt imponerande på scen. Grymma röster, skön tajming och bra stämning. GP recenserade konserten och var lyriska. Ni hittar recensionen på http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.293825-svart-for-the-xx-att-toppa-detta.
Fyllda av glädje över konserten, och i mitt och Kristoffers fall över att Micke skulle jobba i Skövde 6 timmar senare, gick vi till Babar (vilken skräll). När vi kom dit fördubblade vi gästantalet. Vi lyckades med andra ord till sist hitta ett bord. Efter att ha tagit första ölen och i stort sett nämnt Kavorka i varje mening droppade det in en hel del folk från jobbet. Det dracks mer och till sist skulle den obligatoriska airhockeyn spelas. Obesegrad som jag är fick jag först gå upp mot jätten Kristoffer. Det gick som vanligt och jag vann nästa öl. Efter det var det dags att möta Micke. Det som såg ut som kross i början blev en kross till slut. Micke hittade dock flytet i mitten av matchen när han fick in 1 mål i rad. Petter droppade in för en öl och till sist var det ett gott gäng samlat. Nu ville vi höra Little lion man med Mumford & sons. Det visade sig dock omöjligt trots att vi var 5 som gick fram och frågade efter den. När jag gick fram som femte personen kastade personalen disktrasor efter mig. Mitt vykort fick jag nu stor användning av då jag gick fram till alla jag hittade och visade kortet för. Inte så lyckat som man skulle kunna tro. Jag fick också höra att jag tycligen är en bock som bara letar efter tjejer att ligga med. Som tur är kom Micke, som känner mig bäst, fram och förklarade hur det ligger till. Klart man söker kärleken. Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska hitta den jäveln så jag försöker med allt, även vykort. Babar stängde så småningom och Micke gick hem för att få sina 50 minuters sömn innan hans tåg gick. Vi andra gick till Tintin.
På Tintin kände flaggstången att det var dags att hissa flagg. Flagan brukar annars bara hissas varje nationaldag men nu tänkte han i alla fall hissa den på halv stång. Dock hade han glömt av hur man fäster flaggan i snöret så jag fick hjälpa till genom att anordna en efterfest. Världens lamaste efterfest där det bara bjöds på vatten. Dock så gick det som planerat och succen var ett faktum. Flaggstången kanske inte har Kavorka men han Kan orka (sjukt bra ordvits). Själv gick jag och la mig samtidigt som hjälten Micke gick till jobbet i Skövde.
Nu ska jag själv inte sova så mycket i natt. Jag har precis haft ett mötespass och kom just på att jag ska ju till reumatologen om 4 timmar. Hinner kanske sova 3. Nu är det jobb två dagar till coh sen är det lönevaka. Mer rapportering då om inte förr.
Dagens låt: The guy who says goodbye to you is out of his mind - Griffin House
onsdag 20 januari 2010
Veckan som gått
Nu var det ett tag sen man tog sig tid att skriva något här. Jag har mestadels jobbat så det finns inte speciellt mycket att rapportera. Fram till igår. Jag kände att det var dags att tillsammans med min trogna följeslagare Kristoffer Nordin äga ett quiz. Vi valde filmquizet på Bergakungen. Med oss hade vi Erik. Det kunde ju inte bli annat än succé. Det blev det inte heller. Vi hade 25 rätt av 25 möjliga och vann ett presentkort på 500 kronor som man kan använda i restaurangen eller baren. Vi blev hyllade med orden "This haven't happened in a long time. 25 out of 25. Teeeeeeam Banjostampen.". Quizledaren Mike, för övrigt jävligt grym och trevlig snubbe, hälsade på oss efteråt och kallade oss för freaks.
Detta var ju tvungen att firas så Babar blev nästa anhalt via en liten meny på donken. På Babar träffade jag först en tjej jag inte hade sett på 4 år. Sjukt kul att se henne igen och från och med nu har jag det som mitt mission i livet att få henne dyngrak någon vardag när hon jobbar morgon dagen efter. Jag skulle gå och beställa en tre öl av Mike som på något mystiskt sätt hade hamnat i baren på Babar istället. 3 öl blev 3 öl och 3 shots för 99 kronor. Hyfsat pris. Det blev en härlig kväll med en jävla massa öl till, varav en över mig, och en hel del airhockey. Kristoffer försökte gå och önska Jag är en vampyr och möttes av samma DJ som vi träffade när vi var ute sist. Även den gången försökte Kristoffer önska samma låt. DJ:n gillade inte Krunegård men vi lyckades till sist få höra den låt vi önskat. Då blev det party. Åsa kom också dit med sin pojkvän, som är gäst på mitt jobb, och genast började jag bryta alla regler vi har på jobbet och inleda massa vadslagningar med grabben. Det gick bra för min del. Det är en jävligt trevlig kille hon har fått tag på det så vi blev lyckliga av att se dom lyckliga. Det var tvungen att firas med 2 öl till. Jag beställde av Mike och då ställdes det givetvis fram två shots också som man fick på köpet. Taget.
Jag har sett Avatar på 3D denna veckan. Det var en riktigt häftig upplevelse och en sjukt snygg film. Men filmen i sig är ju faktiskt rätt värdelös. Min kollega på gamusicineast.blogg.com har skrivit en recension om filmen som stämmer ganska bra med mina tankar.
Jag har under veckan varit på en pub som spelade Sad eyes med Josh Rouse en lördagkväll. Bara en sådan sak får mig att bli lyrisk. Nu blir det mycket jobb ett par dagar innan det är dags för helg med Micke. Men innan det ska vi idag gå och se The xx på Brew House. Det kommer bli riktigt ballt. Det är inte omöjligt att en liten öl slinker ner på Babar efteråt.
Dagens låt är för att hylla Team banjostampen. Därför blir det den låt som ligger till grund för namnet.
Dagens låt: Little lion man - Mumford and sons
Detta var ju tvungen att firas så Babar blev nästa anhalt via en liten meny på donken. På Babar träffade jag först en tjej jag inte hade sett på 4 år. Sjukt kul att se henne igen och från och med nu har jag det som mitt mission i livet att få henne dyngrak någon vardag när hon jobbar morgon dagen efter. Jag skulle gå och beställa en tre öl av Mike som på något mystiskt sätt hade hamnat i baren på Babar istället. 3 öl blev 3 öl och 3 shots för 99 kronor. Hyfsat pris. Det blev en härlig kväll med en jävla massa öl till, varav en över mig, och en hel del airhockey. Kristoffer försökte gå och önska Jag är en vampyr och möttes av samma DJ som vi träffade när vi var ute sist. Även den gången försökte Kristoffer önska samma låt. DJ:n gillade inte Krunegård men vi lyckades till sist få höra den låt vi önskat. Då blev det party. Åsa kom också dit med sin pojkvän, som är gäst på mitt jobb, och genast började jag bryta alla regler vi har på jobbet och inleda massa vadslagningar med grabben. Det gick bra för min del. Det är en jävligt trevlig kille hon har fått tag på det så vi blev lyckliga av att se dom lyckliga. Det var tvungen att firas med 2 öl till. Jag beställde av Mike och då ställdes det givetvis fram två shots också som man fick på köpet. Taget.
Jag har sett Avatar på 3D denna veckan. Det var en riktigt häftig upplevelse och en sjukt snygg film. Men filmen i sig är ju faktiskt rätt värdelös. Min kollega på gamusicineast.blogg.com har skrivit en recension om filmen som stämmer ganska bra med mina tankar.
Jag har under veckan varit på en pub som spelade Sad eyes med Josh Rouse en lördagkväll. Bara en sådan sak får mig att bli lyrisk. Nu blir det mycket jobb ett par dagar innan det är dags för helg med Micke. Men innan det ska vi idag gå och se The xx på Brew House. Det kommer bli riktigt ballt. Det är inte omöjligt att en liten öl slinker ner på Babar efteråt.
Dagens låt är för att hylla Team banjostampen. Därför blir det den låt som ligger till grund för namnet.
Dagens låt: Little lion man - Mumford and sons
torsdag 14 januari 2010
Jobbet
Jag jobbar på ett ställe som har två avdelningar. Det har inte alltid varit så men för ett tag sen tyckte ledningen att varierade, intressanta jobb var inget för detta företaget så de gjorde ett försök att få det lite mer monotont. Jag tycker egentligen att båda avdelningarna är roliga om man får de i rätt doser. Om man får 10 timmar med enbart en så varierar humöret kraftigt beroende på vart man hamnar. Ena avdelningen kan vi kalla för spökhuset och den andra kan få heta lek- och buslandet. Jag fick börja dagen i lek- och buslandet. Glädjen visste inga gränser. Första två timmarna flög förbi. Jag såg redan slutet i tunneln. Då fick jag beskedet. De rutinerade arbetarna behövs i spökhuset. Jag har efter några års arbete kombinerat med utlandserfarenheter blivit ganska duktig på mitt jobb. Såpass duktig så att en gäst som arbetat inom samma yrke i 40 år berättade att jag var den bästa jobbaren han någonsin hade sett någonstans i världen. Det kändes fantastiskt att få höra. Hur som helst trivs jag i spökhuset då jag gillar att få träna upp mina färdigheter ytterligare. Dock har jag enorma problem att vara där en hel arbetsdag. Att jobba stående hela dagen är mer än vad mina leder klarar. Jag lider av en reumatisk sjukdom som heter Bechterew vilket gör att jag får väldigt ont mellan varven. Idag var en sådan dag. Jag har fruktansvärt ont just nu. Bechterew är för övrigt krångligt att säga så vi brukar kalla det för Igor istället. Ryss som ryss liksom. Den där jävla Igor är lurig för han hoppar runt i kroppen som en flipperkula. Just nu har han koncentrerat sig på skulderbladen och nacken. Dagen segade sig fram men nu är den äntligen slut. Nu väntar en dags vila sen är det på det igen.
Dagen blev inte bättre av att även mitt ex (gud vad det känns sjukt att säga) jobbade också. Jag vet att det var ett gemensamt beslut, kanske till och med mer mitt beslut, att göra slut men man kan ju inte förneka att det gör ont att se henne. Man känner sig lite vilse. Som tur är kommer Micke på besök i slutet av månaden. Han behövs.
Jag såg en Johan Falk-film igår (för övrigt tycker jag de nya är helt okej) och helt plötsligt såg jag en vakt som jobbar på mitt jobb. Han var statist och syndes tydligt i 10 sekunder. Lite ballt.
På tal om filmer så såg jag nyss 500 days of summer. Fantastisk film. Nu var det ju redan på förhand rätt givet att jag skulle gilla den filmen då jag är en riktig sucker för romantiska komedier. Denna var dock gjord med finess och känsla. Jag gillar inte storslagna love-storys men jag är väldigt svag för indie-varianten av denna genren. Denna filmen hade definitivt mer gemensamt med en "Sliding Doors" än med en "How to lose a guy in 10 days" om man säger så. Bra soundtrack var det också då huvudpersonerna gillade musik som Morrissey. Ödet. Att det ska vara så jävla svårt att hitta den man är ämnad för. Om det nu finns något sådant.
Dagens låt: Quelqu'un M'a Dit - Carla Bruni
Dagen blev inte bättre av att även mitt ex (gud vad det känns sjukt att säga) jobbade också. Jag vet att det var ett gemensamt beslut, kanske till och med mer mitt beslut, att göra slut men man kan ju inte förneka att det gör ont att se henne. Man känner sig lite vilse. Som tur är kommer Micke på besök i slutet av månaden. Han behövs.
Jag såg en Johan Falk-film igår (för övrigt tycker jag de nya är helt okej) och helt plötsligt såg jag en vakt som jobbar på mitt jobb. Han var statist och syndes tydligt i 10 sekunder. Lite ballt.
På tal om filmer så såg jag nyss 500 days of summer. Fantastisk film. Nu var det ju redan på förhand rätt givet att jag skulle gilla den filmen då jag är en riktig sucker för romantiska komedier. Denna var dock gjord med finess och känsla. Jag gillar inte storslagna love-storys men jag är väldigt svag för indie-varianten av denna genren. Denna filmen hade definitivt mer gemensamt med en "Sliding Doors" än med en "How to lose a guy in 10 days" om man säger så. Bra soundtrack var det också då huvudpersonerna gillade musik som Morrissey. Ödet. Att det ska vara så jävla svårt att hitta den man är ämnad för. Om det nu finns något sådant.
Dagens låt: Quelqu'un M'a Dit - Carla Bruni
onsdag 13 januari 2010
Rätt trög dag
Här har vi en dag som kanske inte varit den bästa i mitt liv. Den når nog inte upp på topp 10-listan heller. Ska jag vara helt ärlig så får den svårt att klamra sig fast på topp 10.000-listan ens. Ja jag har levt runt 10.000 dagar, jag räknade ut det nu för att ha en siffra att skriva. Tror ni inte jag kan ha räknat ut det bara sådär mitt i en mening? Ni känner mig tydligen inte då jag har en förmåga att framhäva de få fördelaktiga egenskaperna jag besitter så högljutt så att ingen i närheten kan undgå att höra hur duktig jag är. Mina fördelaktiga egenskaper består av, för den som nu är intresserad av det, huvudräkning och att kunna rapa i takt till en Damien Rice-låt. Jag har även en förmåga att visa upp mitt manliga organ i tid och otid men det vet jag inte riktigt om jag skulle kalla en speciellt bra egenskap.
Åter till dagen som var så fantastisk. Det började med 10 timmars nattjobb. Redan där har dagen svårt att komma upp på topp 8000. Efter det skulle jag och mitt crew bestående av flaggstången, tigern, "Va Vann ja?", newbie och Achmed spela lite poker. Detta är något jag tycker är väldigt underhållande och dessutom i sällskap med dessa jättetomtar oftast lönsamt. Det slaskades på i godan ro. Förorts-svenskan duggade tätt, syftningsfelen duggade nästan ännu tätare medan den felaktiga böjningen av ordet dålig (dåligare) ösregnade ner. Det gick upp och ner. Jag lyckades floppa set fem gånger första timmen och förlorade samtliga gånger. En gång mot en förvirrad tiger, som nu mest liknade en rädd kattunge, som dock lyckades dra ut med ett litet färgdrag på river. Jag kämpade dock på och till slut kom min chans. "Va Vann ja?" pottade pre, jag slog om lite grann med A234 doublesuit, två syn. "Va Vann ja" blixtpottar igen. De två jag har bakom mig spelar vekt så jag vet att ingen där kommer ställa. Jag vet också 100% att "Va Vann ja" har AAxx. Jag synar för att kunna dra ut. En syn till kommer. Det ligger nu dryga 600 kronor i potten pre. En jättesumma i våra sammanhang. För att sätta det i sammanhang kan jag säga att för denna summa kan man inhandla cirka 20 öl på Ches Amiz (där kom huvudräkningen in i bilden igen ja). Jag dealar själv och ber till gud och mig själv (oftast är det svårt att hålla isär dessa två fantastiska män) att ge mig en bra flopp. Fönstret visar 3. Hjärtat bankar. Nästa kort 7. Hyfsat. Sista. Ännu en 3:a. Floppen är alltså 337. Nu känner jag hur jag drar åt nätet runt den lilla guppyn "Va Vann ja?". Jag ser lika hård ut som en Hugh Grant på amfetamin när jag väser fram "chokladkex". Kex måste dock uttalas på det bögigare sättet för att det ska låta som en pokerterm. "Va Vann ja?" pottar, jag ställer genast med en rörelse lika graciös som om Leif GW hade varit med i Stlärnor på is. "Va Vann ja?" vet att han har gått in i fällan men måste syna då han är committad. Han visar mycket riktigt upp AA56 vilket ger honom tvåpar med holk. Dock så får jag kåk om hans holk skulle sitta vilket gör honom tommare än en genomsnittlig Gaisares plånbok. Han har i detta läget endast en utväg. Han måste träffa ett ess. Men eftersom jag har ett ess försvinner ett av de får kort som kunde hjälpa honom. Kvar finns nu ett enda litet ess. Ett enda kort kan hjälpa pojkstackarn att vinna denna pott som nu är på svindlande 1600 kronor. För att ni ska förstå hur mycket pengar det är så kan jag meddela att det är cirka 23 stycken kebabpizzor (räkningen igen). Det är ett ess som kan rycka dessa 23 hägrande fettbomber ifrån mig. Vilket kort tror ni den där jävla dealern (som nu råkade vara jag själv) drar upp? Ett ess. Ibland förstår jag varför gästerna på mitt jobb vill strypa mig. "Va Vann ja?" hade inte förstått någonting och utbrast efter 5 minuter: "Va Vann ja?". Efter detta var jag så vansinnig så jag utstötte ett gutturalt låt som enligt mig själv lät som en marinsoldats stridsrop. Enligt de andra lät det dock mer som en blandning av falsetten i Enrique Iglesias hitlåt Hero och en brunstig gnus parningsläte. Jag gick och la mig för att sova.
Det blev hela 5 timmars sömn innan nästa slag kom som gör att denna dagen nog inte ens kommer komma i närheten av en topp 30.000-lista när jag summerar mitt livs alla dagar på dödsbädden. Min flickvän, som vi kan kalla för Märta eftersom hon heter det, kom på besök. Hon var lika vacker som någonsin. Hon hade på sig en vacker tröja av något som jag först tyckte såg ut som getull. Det var precis vad det var också. Något som såg ut som getull. Vi hade en del att reda ut men dagen slutade med att jag var en flickvän kort. Vi skildes dock åt som goda vänner och har lovat varandra att inte ägna oss åt smutskastning. För då har jag jumitt starka vapen att ta fram. Denna blogg som har en enda läsare, min kompis Kristoffer som jag har fått muta för att titta förbi här ibland. För att skippa skämten för några meningar så är det en tjej jag tycker fasansfullt mycket om, och som jag kommer fortsätta tycka mycket om en lång, lång tid. Ibland funkar inte saker som man vill bara. Så är livet. Jag kan bara hoppas att allt går så smärtfritt som möjligt vilket det inte verkade som på jobbet idag när man var nära att falla i gråt mest hela tiden.
Så för att summera detta dygn som varit bland det sämsta jag varit med om. 10 timmars jobb, kass rygg, 23 förlorade kebabpizzor på en 1-outare, 5 timmars sömn, en flickvän mindre och 10 timmars jobb till. Underbart. Det enda positiva är att nu har man en anledning att dynga ner sig ordentligt i romantiska komedier och deprimerande kärleksballader utan att folk kan klaga allt för mycket. I morgon kan jag också trösta mig med 9 timmars jobb till.
Dagens låt: In for the kill - La Roux
Åter till dagen som var så fantastisk. Det började med 10 timmars nattjobb. Redan där har dagen svårt att komma upp på topp 8000. Efter det skulle jag och mitt crew bestående av flaggstången, tigern, "Va Vann ja?", newbie och Achmed spela lite poker. Detta är något jag tycker är väldigt underhållande och dessutom i sällskap med dessa jättetomtar oftast lönsamt. Det slaskades på i godan ro. Förorts-svenskan duggade tätt, syftningsfelen duggade nästan ännu tätare medan den felaktiga böjningen av ordet dålig (dåligare) ösregnade ner. Det gick upp och ner. Jag lyckades floppa set fem gånger första timmen och förlorade samtliga gånger. En gång mot en förvirrad tiger, som nu mest liknade en rädd kattunge, som dock lyckades dra ut med ett litet färgdrag på river. Jag kämpade dock på och till slut kom min chans. "Va Vann ja?" pottade pre, jag slog om lite grann med A234 doublesuit, två syn. "Va Vann ja" blixtpottar igen. De två jag har bakom mig spelar vekt så jag vet att ingen där kommer ställa. Jag vet också 100% att "Va Vann ja" har AAxx. Jag synar för att kunna dra ut. En syn till kommer. Det ligger nu dryga 600 kronor i potten pre. En jättesumma i våra sammanhang. För att sätta det i sammanhang kan jag säga att för denna summa kan man inhandla cirka 20 öl på Ches Amiz (där kom huvudräkningen in i bilden igen ja). Jag dealar själv och ber till gud och mig själv (oftast är det svårt att hålla isär dessa två fantastiska män) att ge mig en bra flopp. Fönstret visar 3. Hjärtat bankar. Nästa kort 7. Hyfsat. Sista. Ännu en 3:a. Floppen är alltså 337. Nu känner jag hur jag drar åt nätet runt den lilla guppyn "Va Vann ja?". Jag ser lika hård ut som en Hugh Grant på amfetamin när jag väser fram "chokladkex". Kex måste dock uttalas på det bögigare sättet för att det ska låta som en pokerterm. "Va Vann ja?" pottar, jag ställer genast med en rörelse lika graciös som om Leif GW hade varit med i Stlärnor på is. "Va Vann ja?" vet att han har gått in i fällan men måste syna då han är committad. Han visar mycket riktigt upp AA56 vilket ger honom tvåpar med holk. Dock så får jag kåk om hans holk skulle sitta vilket gör honom tommare än en genomsnittlig Gaisares plånbok. Han har i detta läget endast en utväg. Han måste träffa ett ess. Men eftersom jag har ett ess försvinner ett av de får kort som kunde hjälpa honom. Kvar finns nu ett enda litet ess. Ett enda kort kan hjälpa pojkstackarn att vinna denna pott som nu är på svindlande 1600 kronor. För att ni ska förstå hur mycket pengar det är så kan jag meddela att det är cirka 23 stycken kebabpizzor (räkningen igen). Det är ett ess som kan rycka dessa 23 hägrande fettbomber ifrån mig. Vilket kort tror ni den där jävla dealern (som nu råkade vara jag själv) drar upp? Ett ess. Ibland förstår jag varför gästerna på mitt jobb vill strypa mig. "Va Vann ja?" hade inte förstått någonting och utbrast efter 5 minuter: "Va Vann ja?". Efter detta var jag så vansinnig så jag utstötte ett gutturalt låt som enligt mig själv lät som en marinsoldats stridsrop. Enligt de andra lät det dock mer som en blandning av falsetten i Enrique Iglesias hitlåt Hero och en brunstig gnus parningsläte. Jag gick och la mig för att sova.
Det blev hela 5 timmars sömn innan nästa slag kom som gör att denna dagen nog inte ens kommer komma i närheten av en topp 30.000-lista när jag summerar mitt livs alla dagar på dödsbädden. Min flickvän, som vi kan kalla för Märta eftersom hon heter det, kom på besök. Hon var lika vacker som någonsin. Hon hade på sig en vacker tröja av något som jag först tyckte såg ut som getull. Det var precis vad det var också. Något som såg ut som getull. Vi hade en del att reda ut men dagen slutade med att jag var en flickvän kort. Vi skildes dock åt som goda vänner och har lovat varandra att inte ägna oss åt smutskastning. För då har jag jumitt starka vapen att ta fram. Denna blogg som har en enda läsare, min kompis Kristoffer som jag har fått muta för att titta förbi här ibland. För att skippa skämten för några meningar så är det en tjej jag tycker fasansfullt mycket om, och som jag kommer fortsätta tycka mycket om en lång, lång tid. Ibland funkar inte saker som man vill bara. Så är livet. Jag kan bara hoppas att allt går så smärtfritt som möjligt vilket det inte verkade som på jobbet idag när man var nära att falla i gråt mest hela tiden.
Så för att summera detta dygn som varit bland det sämsta jag varit med om. 10 timmars jobb, kass rygg, 23 förlorade kebabpizzor på en 1-outare, 5 timmars sömn, en flickvän mindre och 10 timmars jobb till. Underbart. Det enda positiva är att nu har man en anledning att dynga ner sig ordentligt i romantiska komedier och deprimerande kärleksballader utan att folk kan klaga allt för mycket. I morgon kan jag också trösta mig med 9 timmars jobb till.
Dagens låt: In for the kill - La Roux
tisdag 12 januari 2010
Personalfest
Jag jobbar på ett statligt bolag där vi en gång per år brukar bli bjudna på en fest. Igår var det dags igen. Kvällen inleddes med en konferensdel där vår VD och andra diverse celebriteter var inbjudna. Detta skulle också vara en stund där vi fick chansen att ställa ledningsgruppen mot väggen. Knivar slipades, frågar filades på. Nu skulle vi kunna ställa dem till svars. Det har nämligen fungerat under all kritik den senaste tiden. Jag jobbar med något som finns över hela världen. Det är ett slitigt jobb, både psykiskt och fysiskt. Över hela världen är det vanligt att man står 45 minuter innan du får rast. Ibland kan det bli en timme. Om det är extremt mycket att göra kan det i undantagsfall bli att man står 90 minuter i taget. Hos oss funkar det inte riktigt så. Hos oss står man 90 minuter i vanliga fall och upp mot 3 timmar om det är mycket att göra. Detta leder till en mängd sjukskrivningar vilket företaget borde förlora pengar på. Ledningen har dock inte verkat se problemet. En annan sak som man kunde avhandla var vår lön. Vi har ett jobb som enligt en undersökning i Metro har en av de 10% sämsta lönerna i Göteborg. Detta för ett nattjobb. Det fanns alltså en del att prata om. Frågedelen var dock inte riktigt utformad som man kunde hoppats. Det bestod av klara frågor som konferenciern ställde till ledningen, med andra ord frågor som de fått god tid att förbereda sig inför. Ett av de roligaste svaren var när en personalsnubbe svarade på varför vi har så hög personalomsättning (vi har legat runt 25% länge dock har det minskat kraftigt i år). Svaret bestod i hur mycket bättre allt har blivit med tanke på hur mycket det har gått ner. Fråga dig varför det har gått ner. Det finns inga andra jobb i Sverige 2009!!!!! Vi fick efter det också reda på att vi gjort en enorm vinst i år, att företaget går bättre än någonsin och att vi ligger mycket bra till. Hur ska vi fira det? Bonus till de anställda? Nej vi fick reda på att det behövs sparas. Med andra ord förmodligen ännu längre svingar. Ridå!
Nu har jag gnällt färdigt för efter detta blev det faktiskt en riktigt bra kväll. Vi hade några timmar på oss innan personalfesten skulle inledas på stora teatern runt 8 på kvällen. Vi använde den tiden till att sätta oss på Ches Amiz för några prepints. Jag fick hybris av att ha cash på mig och beställde genast in 9 öl och en vin då sällskapet bestod av 9 män och 1 Roger. Det blev en runda till innan storan intogs. Kvällens tema var schlager. Schlager! Varför kunde inte temat vara deprimerade män med gitarr? Eller skäggiga män med akustisk gitarr. Schlager hamnar rätt långt ner på min lista över musikstilar jag gillar. Någonstans i botten mellan barnvisor och heavy metal. Trots det var det en riktigt kul kväll. Speciellt när vi tvingade DJ:n att spela Jag är en vampyr. Då fylldes dansgolvet av mig och Kristoffer. En sång fick vi i alla fall. Mycket öl, goda vänner och kungs dansande gjorde det lyckat. Fram tills jag blev beskylld för att vara en lögnare som försökt blåsa en viss person på 200 kronor. Helt otroligt!!
Nu är det dags att jobba 10 timmar. Det känns oerhört inspirerande! Speciellt en kväll som denna när man inte riktigt vet om man är en stadgad man längre eller ej.
Dagens låt: Jag är en vampyr - Markus Krunegård
Nu har jag gnällt färdigt för efter detta blev det faktiskt en riktigt bra kväll. Vi hade några timmar på oss innan personalfesten skulle inledas på stora teatern runt 8 på kvällen. Vi använde den tiden till att sätta oss på Ches Amiz för några prepints. Jag fick hybris av att ha cash på mig och beställde genast in 9 öl och en vin då sällskapet bestod av 9 män och 1 Roger. Det blev en runda till innan storan intogs. Kvällens tema var schlager. Schlager! Varför kunde inte temat vara deprimerade män med gitarr? Eller skäggiga män med akustisk gitarr. Schlager hamnar rätt långt ner på min lista över musikstilar jag gillar. Någonstans i botten mellan barnvisor och heavy metal. Trots det var det en riktigt kul kväll. Speciellt när vi tvingade DJ:n att spela Jag är en vampyr. Då fylldes dansgolvet av mig och Kristoffer. En sång fick vi i alla fall. Mycket öl, goda vänner och kungs dansande gjorde det lyckat. Fram tills jag blev beskylld för att vara en lögnare som försökt blåsa en viss person på 200 kronor. Helt otroligt!!
Nu är det dags att jobba 10 timmar. Det känns oerhört inspirerande! Speciellt en kväll som denna när man inte riktigt vet om man är en stadgad man längre eller ej.
Dagens låt: Jag är en vampyr - Markus Krunegård
söndag 10 januari 2010
00-talets bästa skivor
För er som tänkt läsa denna blogg då och då kommer förmodligen stöta på tre ord mer än andra. Blåvitt, Arsenal och kaskelottval. De två första är mina favoritlag i fotboll, och fotboll är det största i mitt liv, och det tredje ordet kommer av att jag tycker att det är vackra djur de där valarna.
Igår bestämde jag mig för att vara frisk. Så jag åt för första gången på två veckor och gick för att se på Arsenal. Dagen slutade med att Arsenal, mycket turligt, bara fick en poäng och att jag hade en dejt med min toalettstol. Hon var mycket öm och kärleksfull, något kall och hård men annars en mycket bra dejt. Hon sa inte så jävla mycket men vi hade det mysigt trots allt. Nu börjar det gå så långt så jag nästan längtar efter att kunna jobba. När kände jag så senast undrar ni då? Så har jag aldrig känt det. Förutom möjligen de dagar jag och Micke spenderade inlåsta i ett stängt lotteri på Skara Sommarland där vi lät vår vänskap växa. Här är en lista på saker jag trodde skulle ske innan jag ville jobba:
Leif Pagrotsky dunkar in 2 poäng för något basketlag
Natacha Peyre skriver en diktsamling och utropas till vår tids Shakespeare
Shane i The Pogues röstas fram till världens sexigaste man
Gais vinner SM-guld
Jag ser på Love Actually och lyckas med att inte gråta när Colin Firth friar på portugisiska. *snyft* Det är ju så vackert! Med hela staden. Och hon har lärt sig engelska. *snörvel* Nej nu är det kört, det blir Love Actually ikväll.
Då, äntligen kommer vi till detta inläggs titel. 00-talets bästa skivor. Alla ska ju göra listor nu när ett decennium har gått. Jag tänker inte vara sämre utan här kommer de 10 skivor som betytt mest för mig under 2000-talet.
10. Coldplay - A rush of blood to the head
En skiva som betydde mest för mig i början av decenniet. Då hade jag min största Coldplay-period. Jag tycker fortfarande det är en riktigt bra skiva. The Scientist kan fortfarande ha rekordet för den sång jag lyssnat på flest gånger i rad. Dessutom har Green eyes en väldigt speciell plats i mitt hjärta efter att Nils brukade sjunga den låten till mig på Eden i Bad Gastein. Han bytte ut Green Eyes mot Mathias. Det gav mig tårar varje gång. Jag har under 00-talet sett Coldplay live 3 gånger. Det har varit bra konserter men då jag oftast gillar lite mindre konserter mer har jag inte blivit allt för tagen.
9. Sufjan Stevens - Illinois
Sufjan kommer med tack vare ett starkt 2009 hos mig. Låten som gör att denna skivan platsar på min lista är Chicago. Återigen en låt jag lyssnade väldigt mycket på i rad. "I made a lot of mistakes, In my mind, in my mind." Rader som jag skrek ut i min dåvarande lägenhet mitt i vasastan. Skivan innehåller fler starka spår som Casimir Pulaski day och John Wayne Gacy Jr.
8. Josh Ritter - Hello Starling
Josh Ritter kommer med mest på grund av lång och trogen tjänst. Jag har verkligen gillat Josh sen jag hörde Harrisburg första gången runt 2002. Efter det har alla hans skivor spelats flitigt hemma hos mig. Jag hade turen att kunna se honom live sommaren 2009 i Cork med min livskamrat Sjöholm. Det var en av de bästa konsertupplevelserna jag haft. Den underbara Lisa Hannigan (mycket nära att hamna på denna lista) var förband och sedan kom Josh. Jag har aldrig sett en så lycklig artist. Han log hela tiden där han stod, uppbackad av en symfoniorkester på 24 pers. Att jag valde denna skiva, då jag tycker alla hans skivor är bra, beror på att här finns flest riktigt starka spår enligt mig. Bright smile, Kathleen (fantastisk live), Wings och kanske den största favoriten av dem alla; Snow is Gone.
7. Radical Face - Ghost
Här har vi en nyhet för mig. Skivan släpptes visserligen 2007 men jag hörde den första gången för en månad sen. Sedan dess har jag varit fast. En fantastisk konceptskiva som handlar om ett hus. Ur husets perspektiv. Fyndigt. Texterna kan dock mycket väl tolkas på andra sätt. Det är en 24-årig amerikan som står bakom denna skiva och annars är han mest känd som sångaren i Electric President. Bästa spår här är enligt mig Wrapped in Piano Strings. Jag känner en djup tacksamhet till Emmelie som jag har att tacka för att jag överhuvudtaget hört denna nya favorit.
6. Beirut - The flying club cup
Som det känns nu är plats 6 väldigt högt för denna skiva men den hör ändå hemma här. Jag lyssnade ett tag väldigt mycket på Beirut. Zach, som sångaren heter, har en väldigt speciell röst som gör sig mycket bra live. För er som sett de fantastiska take away show på youtube vet vad jag pratar om. Jag lyckades få se Beirut på Way out West i Göteborg. Där var publiken rätt lam, det var mitt på dagen och det var väl ingen jätteupplevelse. Däremot skulle jag vilja se dem på ett lite mindre ställe en lördagsnatt. Det skulle kunna bli grymt häftigt.
5. Angus and Julia Stone - A book like this
Ännu en skiva som kommer med mest för att jag lyssnat otroligt mycket på dem det senaste halvåret. Detta syskonpar spelar någon slags akustisk indie-pop som tilltalar mig väldigt mycket. Singeln Just a Boy spelades väldigt mycket hos mig. Detta är också ett av alla de tips jag fått via den utmärkta hemsidan eskimofriends.com. Förutom titelspåret finns här flera andra starka låtar som The Beast, Wasted, Hollywood och Bella. Angus and Julia Stone har nyligen släppt en ny singel, And the boys, på sin myspace. De planerar även en kort Eurpa-turné i vår. Om de hamnar i närheten av Sverige kommer jag vara där.
4. Mumford and sons - Sigh no more
Här har vi ett album som på mycket kort tid gått rakt in i mitt hjärta. Jag hade läst om dem på eskimofriends men det var först när min kompis Zarah gav mig en länk till White blank page som jag verkligen lyssnade på dem. Efter det följde 2-3 månader när jag inte lyssnade på något annat. En helt fantastisk skiva som hade hamnat högre upp om det inte vore för att topp 3 betytt mer för mig under en längre period. Jag blev så tagen så att jag och två kompisar bokade en resa till Glasgow där vi ska se detta band live i Mars. Det känns som de kan vara riktigt bra live. Ni som tvekar bör kolla på youtube. Först när en nervös sångare sjunger The Banjolin song ("The what song?") på en balkong i Dublin och sen på Lion little man när banjospelaren får spel och nästan stampar sönder scenen. Nästan varje låt på denna skivan får mig rörd. En så enkel rad som inledningen på Winter Winds "As the winter winds litter London with lonely hearts" eller refrängen i samma låt "My head told my heart let love grow, but my heart told my head this time no" får mig tårögd varje gång. En fantastisk skiva av ett fantastiskt band som bara släppt denna skiva.
3. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Jag var kluven när Håkan först kom fram. Vilket gäng skulle jag tillhöra? De coola killarna som sa att detta var det sämsta de någonsin hört eller de mer estetiska tjejerna som tyckte det var vansinnigt vackert. Jag köpte skivan. Efter det förstod jag att jag kommer aldrig bli en av de coola killarna. Jag var dömd till att vara en loser, en romantiker, en drömmare. I alla fall i en så liten stad som Tibro där jag växte upp. Jag har nu sett Håkan live mer än 10 gånger och förundras varje gång över hur jävla bra han är. Det är numer väldigt sällan jag sätter mig och lyssnar på Håkan men inget får mig lika partysugen som när Ramlar eller Klubbland sätts på. Texterna i denna skivan. Om att vilja ha något mer. Om att jaga drömmar man aldrig kommer fånga men resa sig upp och fortsätta jaga. Det var något jag kunde relatera till när jag var 18-19 och hörde skivan för första gången. Även nu maler vissa textrader stora hål i hjärtat på mig. Nu kan du få mig så lätt. "Det var så mörkt den kvällen jag gick hem. Jag hade hoppats på något, hoppats på något. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt". Dessa rader beskriver exakt vad jag kände när jag hade varit ute på krogen under den tid jag fortfarande gick i gymnasiet. Jag var blyg, ocool och hade ingen större framgång hos damerna. Ingen förstod vem jag var eller vad jag hade att ge. Håkan förstod och satte ord på varenda känsla jag upplevde mellan 17 och 21. En skiva som startar med det fantastiska titelspåret och innehåller låtar som En vän med en bil, Vi 2, 17 år, Magiskt men tragiskt och Uppsnärjd i det blå kan inte bli annat än fantastisk. Det är enligt mig 00-talets tredje bästa skiva. Men det kan varit den skiva som betytt mest för mitt liv.
2. Bon Iver - For Emma forever ago
Jag hade sedan länge blivit insnöad på singer/songwriters och spenderade större delen av dagarna åt att lyssna på "Deprimerade män med akustisk gitarr" som min vän så fint sa det. Jag hade korta förhållanden och i motsats till gymnasietiden hade jag numer bra lycka på tjejfronten. Tyckte mina kompisar i alla fall. Själv ville jag inget hellre än att hitta en. Men det skulle inte vara en i mängden utan det skulle vara den enda. Jag såg en länk på eskimofriends till ett youtube-klipp av en skäggig man. Han skulle tydligen vara bra. Han stod i en trappuppgång i Paris med två andra personer. Inga instrument. De sjöng en låt som hette For Emma helt a capella. Jag visste inte vad som hade träffat mig. Som i trance kollade jag på klippet igen. Och igen. Och igen. Albumet laddades ner (skäms jag för att säga men nu är det också inköpt. Saker som betyder mycket för mig betalar jag för.) och det var början på en period som jag inte kommit ur än. Inte en dag har gått sedan den där dagen för nästan ett år sen utan att jag lyssnat på Bon Iver. Jag läste på allt jag kunde hitta om honom. Den historien kommer jag säkert berätta om här i bloggen någon annan gång då jag älskar historien om hur låtarna kom till. Med en skör falsettröst som sjunger kärlekslåtar som är lika delar bittra som hoppfulla sjöng han sig rakt in i mitt hjärta. Titelspåret For Emma är en grym låt och backas up av bland annat Lump sum, Skinny Love, Blindsided och Flume. Den sistnämnde en låt som börjar med raden "I am my mothers only one. It´s enough". Oerhört vackert. Jag köpte en biljett till Way out West i stort sett enbart för att få se Bon Iver. Han spelade i ett tält, klockan 14 på dagen. Det var bland det bästa jag sett. Spelningen var över på 50 minuter men hade gärna fått fortsätta 5 timmar till. Jag kan aldrig få nog av denna skäggiga man.
1. Damien Rice - O
Nu har jag använt så många superlativ så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Om jag har beskrivit vilken inverkan Håkan och Bon Iver har haft på mig, hur ska jag då kunna förklara att de är ändå ingenting mot Damien Rice. O som är det bästa albumet jag någonsin hört. O som inte har ett enda ens halvdåligt spår. Damien Rice som fått mig att bli medlem på en fansajt där jag även köpt kläder från. Damien Rice som fått mig att fara till Irland för att förstå mer vad han sjunger om. Damien Rice som i mångt och mycket har format den jag är idag. Jag älskar Damien Rice och hans musik. Det är två saker jag älskar högt och rent i livet. Fotboll och musik. Damien Rice är för mig den musikaliska motsvarigheten till Håkan Mild. Min största hjälte. Första gången jag hörde något om O, som kom ut 2003, satt jag i mitt studenrum i Göteborg. Jag hade slutat studera för att under några år spela poker på heltid. Jag hade på ZTV i bakgrunden medan jag spelade 6-7 stycken sit'n'go:s. Det var något program som surrade på natten där de spelade okända, nya förmågor. The blower's daughter kom på. På en sekund blev jag helt förstenad. Jag glömde bort mina pokerbord och under 5 minuter kunde jag inte spela. Videon där man ser den förkrossade mannen stå bakom den oändligt vackra tjejen framför en ödslig, blåsig irländsk strand. Det är den vackraste videon jag sett. Och musiken. "I cant take my eyes off you". Det tog mig 10-15 minuter att vakna upp, stänga ner pokerklienten och börja leta. Inom en timme var albumet nedladdat (även här har jag köpt allt han någonsin gjort) och jag läste så mycket jag kunde hitta om honom. Han har oerhört många låtar som aldrig släppts eller som bara släppts på någon obskyr välgörenhetsplatta. Jag har alla på min hårddisk. Allt han gjort har jag hört. 7 år efter att jag hörde honom första gången har han släppt en skiva till. 9. Den är långt ifrån lika bra som O men om jag inte hade bestämt mig innan för att bara ha en skiva per artist hade den ändå garanterat funnits med på listan. På skivorna sjunger han med den underbara Lisa Hannigan men de har tyvärr gått skilda vägar. Jag har lyckat se Damien live en gång. I Munchen. Samma kväll som de bestämde sig för att avsluta sitt samarbete. Så jag har sett Damien, jag har sett Lisa men jag har aldrig sett dem tillsammans. Det är något som stör mig fruktansvärt. Men för att återgå till 00-talets bästa skiva och enligt mig historiens bästa skiva alla kategorier. För att beskriva hur bra den är får jag nästan gå igenom den låt för låt och eftersom det är min blogg som ingen annan kommer läsa bestämmer jag mig helt enkelt för att göra just det.
Delicate: Skivan börjar med Delicate som är en av mina absoluta favoritlåtar. "Why d'ya sing Hallelujah, if it means nothing to ya". Dubbel mening. Varför säger du saker du inte menar. Dessutom syftar den raden även på hur trött han var på att ALLA skulle göra cover på Leonard Cohens odödliga låt Hallelujah utan att ha någon känsla för den.
Volcano: En av de första låtarna han spelade in som demo. Denna har växt hos mig de senaste åren från att vara lite i bakgrunden till att vara en av hans absolut starkaste sånger. "You give me miles and miles of mountains and I ask for the sea" kan vara den rad som bäst beskriver relationer av alla låtar jag hört.
The blower's daughter: Singeln. Den första låten jag hörde. Låten som fick en plats i en storfilm (closer) och en av de mest romantiska låtarna jag hört. Den handlar om hans gamla flöjtlärares dotter, därav namnet. När han spelade in låten kunde han inte få det rätt. Alla versioner kändes fel. Så han bad henne om en tjänst. Han bad henne sitta utanför studion. Ett tag senare kommer han in till studion med sin gitarr och sjunger låten rakt upp och ner medan han tittar på tjejen. Den versionen är den som finns på skivan. Det kan vara det finaste jag hört. Avslutningen på låten är fantastisk med. "I can't take my mind off you. Until I find somebody new".
Cannonball: Denna låten var inte meningen att den skulle vara på skivan men han blev övertalad av Lisa som tyckte den var den bästa av allihop. En skör låt som han ofta spelar helt unplugged live. Refrängen är fantastisk. "Stones taught me to fly. Love taught me to lie. Life taught me to die. So it's not hard to fall. When you flow like a cannonball". Otroligt bra text.
Older chests: Från början var detta en låt som jag inte gillade lika mycket som de andra. I viss mån kan man väl fortfarande inte säga att det är min favorit direkt men den har växt så att jag nu tycker den är fantastisk. Den handlar om hur tiden förändrar allt. Mycket vacker text med en nedtonad Damien som sjunger hela låten.
Amie: En låt som jag instinktivt älskade första gången jag hörde den. Mycket stråkar. Damiens fantastiska röst kombinerat med, som alltid när det gäller Damien, en underbar text. Det har ibland spekulerats om Amie egentligen är Damien själv på grund av den ovanliga stavningen (ta bort D och N från hans förnamn). Sången handlar i alla fall om när han var hemma hos en kompis. Han var deprimerad och skulle få sova över hos henne. Hon sa att han borde titta ut genom hennes fönster och be stjärnorna om ett tecken. Då såg han något han aldrig kunnat förklara. Dagen efter skrev han denna låten. Raden "I'm not a miracle, nor am I a saint. I just another soldier, on a road to nowhere" rör mig till tårar varje gång.
Cheers darlin: Nu kommer något speciellt. En låt som jag faktiskt inte ens gillade när jag hörde den första gången. Nu är det förmodligen min favorit av allihop. Hur kan det komma sig? Allt förändrades när jag fick höra historien bakom denna låten. Det är en helt otroligt bitter låt som dryper av svartsjuka och självförakt. Det handlar om en man som springer in i en bar för att skydda sig från regnet. Han springer rakt in i en kvinna som kommer från andra hållet och slår omkull henne. Han ber så hemskt mycket om ursäkt och frågar om han får bjuda på något som ursäkt. Hon går med på det och de sätter sig ner. Han blir mer och mer förälskad i denna tjejen och allt går bra. Mannens sista buss hem går klockan 11 och han vet från samtalet att de bor i samma område. Klockan börjar närma sig 11 och hon verkar inte ha någon panik så han bestämmer sig för att låtsas som inget alls. Han känner att de kommer spendera natten ihop på Dublins gator och han vet att detta är den rätte. Kyrkklockan mittemot slår 12. Hon utbrister Fuuuuuuuuuck. Han frågar vad som hänt och hon pekar på klockan. Mannen låtsas som om han inte hade en aning om vad klockan var och säger: "Oh fuck, we missed our bus". Hon svarar: "No no, my boyfriend is picking me up in 5 minutes". Hon lämnar stället direkt och han ser henne gå ifrån honom för alltid. Han river av en etkett från ölflaskan, skriver några noteringar och när han kommer hem spelar han in en låt. Han kallar den cheers darlin. Låten börjar med orden "Cheers darlin'. Here's to you and your lover boy. Cheers darlin'. I got years to wait around for you".
Cold water: Introt till denna låt är med i Closer där ju The blower's daughter är ledmotivet. Det är en av de vackraste melodierna på hela albumet med en text som handlar om att vara vilse och om att söka efter gud.
I remember: En låt som börjar med att Lisa hannigan sjunger mjukt och vackert och slutar i ett kaos där Damien skriker ut sin frustration. Otroligt laddad låt med ett av mina absoluta favoritcitat av Damien. "I hope that my sanity covers the cost to remove the stain of your love".
Eskimo: Fantastiskt vacker text som handlar om en vän till Damien som alltid fanns där. När han var ett svin och folk svek honom var det en som aldrig lämnade hans sida. Han får en egen låt. "I look to my eskimo friend, when I'm down". Denna låten ligger givetvis bakom hans inofficiella fansite eskimofriends.com. Min alldeles egna eskimo Sjöholm älskar avslutningen. Och avslutningen är storslagen. En operasångerska som sjunger på finska. Annars gillar jag början av låten mest för den fantastiska texten. "Tiredness fuels empty thoughts. I find myself disposed. Brightness fills empty space. In search of inspiration."
Prague: Eskimo innehåller också två dolda spår där jag tycker denna är den klart bästa. Återigen en bitter låt med lite Cheers darling-känsla. Låten handlar om ett triangeldrama där Damien skriker ut att han hade kunnat väntat på henne om hon bara kunde bestämma sig. "Prepare myself for a war. And I don't know what i'm doing this for. Trying to let it all go. But how can I when you still don't know?"
Silent night: Sista dolda spåret. En version av Silent night som Lisa skrivit själv.
Detta inläget blev ganska långt till slut och så kommer de flesta av mina inlägg vara då jag har en förmåga att bli oerhört besatt av något när jag väl börjat skriva om det.
Dagens låt: Cheers Darlin - Damien Rice
Igår bestämde jag mig för att vara frisk. Så jag åt för första gången på två veckor och gick för att se på Arsenal. Dagen slutade med att Arsenal, mycket turligt, bara fick en poäng och att jag hade en dejt med min toalettstol. Hon var mycket öm och kärleksfull, något kall och hård men annars en mycket bra dejt. Hon sa inte så jävla mycket men vi hade det mysigt trots allt. Nu börjar det gå så långt så jag nästan längtar efter att kunna jobba. När kände jag så senast undrar ni då? Så har jag aldrig känt det. Förutom möjligen de dagar jag och Micke spenderade inlåsta i ett stängt lotteri på Skara Sommarland där vi lät vår vänskap växa. Här är en lista på saker jag trodde skulle ske innan jag ville jobba:
Leif Pagrotsky dunkar in 2 poäng för något basketlag
Natacha Peyre skriver en diktsamling och utropas till vår tids Shakespeare
Shane i The Pogues röstas fram till världens sexigaste man
Gais vinner SM-guld
Jag ser på Love Actually och lyckas med att inte gråta när Colin Firth friar på portugisiska. *snyft* Det är ju så vackert! Med hela staden. Och hon har lärt sig engelska. *snörvel* Nej nu är det kört, det blir Love Actually ikväll.
Då, äntligen kommer vi till detta inläggs titel. 00-talets bästa skivor. Alla ska ju göra listor nu när ett decennium har gått. Jag tänker inte vara sämre utan här kommer de 10 skivor som betytt mest för mig under 2000-talet.
10. Coldplay - A rush of blood to the head
En skiva som betydde mest för mig i början av decenniet. Då hade jag min största Coldplay-period. Jag tycker fortfarande det är en riktigt bra skiva. The Scientist kan fortfarande ha rekordet för den sång jag lyssnat på flest gånger i rad. Dessutom har Green eyes en väldigt speciell plats i mitt hjärta efter att Nils brukade sjunga den låten till mig på Eden i Bad Gastein. Han bytte ut Green Eyes mot Mathias. Det gav mig tårar varje gång. Jag har under 00-talet sett Coldplay live 3 gånger. Det har varit bra konserter men då jag oftast gillar lite mindre konserter mer har jag inte blivit allt för tagen.
9. Sufjan Stevens - Illinois
Sufjan kommer med tack vare ett starkt 2009 hos mig. Låten som gör att denna skivan platsar på min lista är Chicago. Återigen en låt jag lyssnade väldigt mycket på i rad. "I made a lot of mistakes, In my mind, in my mind." Rader som jag skrek ut i min dåvarande lägenhet mitt i vasastan. Skivan innehåller fler starka spår som Casimir Pulaski day och John Wayne Gacy Jr.
8. Josh Ritter - Hello Starling
Josh Ritter kommer med mest på grund av lång och trogen tjänst. Jag har verkligen gillat Josh sen jag hörde Harrisburg första gången runt 2002. Efter det har alla hans skivor spelats flitigt hemma hos mig. Jag hade turen att kunna se honom live sommaren 2009 i Cork med min livskamrat Sjöholm. Det var en av de bästa konsertupplevelserna jag haft. Den underbara Lisa Hannigan (mycket nära att hamna på denna lista) var förband och sedan kom Josh. Jag har aldrig sett en så lycklig artist. Han log hela tiden där han stod, uppbackad av en symfoniorkester på 24 pers. Att jag valde denna skiva, då jag tycker alla hans skivor är bra, beror på att här finns flest riktigt starka spår enligt mig. Bright smile, Kathleen (fantastisk live), Wings och kanske den största favoriten av dem alla; Snow is Gone.
7. Radical Face - Ghost
Här har vi en nyhet för mig. Skivan släpptes visserligen 2007 men jag hörde den första gången för en månad sen. Sedan dess har jag varit fast. En fantastisk konceptskiva som handlar om ett hus. Ur husets perspektiv. Fyndigt. Texterna kan dock mycket väl tolkas på andra sätt. Det är en 24-årig amerikan som står bakom denna skiva och annars är han mest känd som sångaren i Electric President. Bästa spår här är enligt mig Wrapped in Piano Strings. Jag känner en djup tacksamhet till Emmelie som jag har att tacka för att jag överhuvudtaget hört denna nya favorit.
6. Beirut - The flying club cup
Som det känns nu är plats 6 väldigt högt för denna skiva men den hör ändå hemma här. Jag lyssnade ett tag väldigt mycket på Beirut. Zach, som sångaren heter, har en väldigt speciell röst som gör sig mycket bra live. För er som sett de fantastiska take away show på youtube vet vad jag pratar om. Jag lyckades få se Beirut på Way out West i Göteborg. Där var publiken rätt lam, det var mitt på dagen och det var väl ingen jätteupplevelse. Däremot skulle jag vilja se dem på ett lite mindre ställe en lördagsnatt. Det skulle kunna bli grymt häftigt.
5. Angus and Julia Stone - A book like this
Ännu en skiva som kommer med mest för att jag lyssnat otroligt mycket på dem det senaste halvåret. Detta syskonpar spelar någon slags akustisk indie-pop som tilltalar mig väldigt mycket. Singeln Just a Boy spelades väldigt mycket hos mig. Detta är också ett av alla de tips jag fått via den utmärkta hemsidan eskimofriends.com. Förutom titelspåret finns här flera andra starka låtar som The Beast, Wasted, Hollywood och Bella. Angus and Julia Stone har nyligen släppt en ny singel, And the boys, på sin myspace. De planerar även en kort Eurpa-turné i vår. Om de hamnar i närheten av Sverige kommer jag vara där.
4. Mumford and sons - Sigh no more
Här har vi ett album som på mycket kort tid gått rakt in i mitt hjärta. Jag hade läst om dem på eskimofriends men det var först när min kompis Zarah gav mig en länk till White blank page som jag verkligen lyssnade på dem. Efter det följde 2-3 månader när jag inte lyssnade på något annat. En helt fantastisk skiva som hade hamnat högre upp om det inte vore för att topp 3 betytt mer för mig under en längre period. Jag blev så tagen så att jag och två kompisar bokade en resa till Glasgow där vi ska se detta band live i Mars. Det känns som de kan vara riktigt bra live. Ni som tvekar bör kolla på youtube. Först när en nervös sångare sjunger The Banjolin song ("The what song?") på en balkong i Dublin och sen på Lion little man när banjospelaren får spel och nästan stampar sönder scenen. Nästan varje låt på denna skivan får mig rörd. En så enkel rad som inledningen på Winter Winds "As the winter winds litter London with lonely hearts" eller refrängen i samma låt "My head told my heart let love grow, but my heart told my head this time no" får mig tårögd varje gång. En fantastisk skiva av ett fantastiskt band som bara släppt denna skiva.
3. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Jag var kluven när Håkan först kom fram. Vilket gäng skulle jag tillhöra? De coola killarna som sa att detta var det sämsta de någonsin hört eller de mer estetiska tjejerna som tyckte det var vansinnigt vackert. Jag köpte skivan. Efter det förstod jag att jag kommer aldrig bli en av de coola killarna. Jag var dömd till att vara en loser, en romantiker, en drömmare. I alla fall i en så liten stad som Tibro där jag växte upp. Jag har nu sett Håkan live mer än 10 gånger och förundras varje gång över hur jävla bra han är. Det är numer väldigt sällan jag sätter mig och lyssnar på Håkan men inget får mig lika partysugen som när Ramlar eller Klubbland sätts på. Texterna i denna skivan. Om att vilja ha något mer. Om att jaga drömmar man aldrig kommer fånga men resa sig upp och fortsätta jaga. Det var något jag kunde relatera till när jag var 18-19 och hörde skivan för första gången. Även nu maler vissa textrader stora hål i hjärtat på mig. Nu kan du få mig så lätt. "Det var så mörkt den kvällen jag gick hem. Jag hade hoppats på något, hoppats på något. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt". Dessa rader beskriver exakt vad jag kände när jag hade varit ute på krogen under den tid jag fortfarande gick i gymnasiet. Jag var blyg, ocool och hade ingen större framgång hos damerna. Ingen förstod vem jag var eller vad jag hade att ge. Håkan förstod och satte ord på varenda känsla jag upplevde mellan 17 och 21. En skiva som startar med det fantastiska titelspåret och innehåller låtar som En vän med en bil, Vi 2, 17 år, Magiskt men tragiskt och Uppsnärjd i det blå kan inte bli annat än fantastisk. Det är enligt mig 00-talets tredje bästa skiva. Men det kan varit den skiva som betytt mest för mitt liv.
2. Bon Iver - For Emma forever ago
Jag hade sedan länge blivit insnöad på singer/songwriters och spenderade större delen av dagarna åt att lyssna på "Deprimerade män med akustisk gitarr" som min vän så fint sa det. Jag hade korta förhållanden och i motsats till gymnasietiden hade jag numer bra lycka på tjejfronten. Tyckte mina kompisar i alla fall. Själv ville jag inget hellre än att hitta en. Men det skulle inte vara en i mängden utan det skulle vara den enda. Jag såg en länk på eskimofriends till ett youtube-klipp av en skäggig man. Han skulle tydligen vara bra. Han stod i en trappuppgång i Paris med två andra personer. Inga instrument. De sjöng en låt som hette For Emma helt a capella. Jag visste inte vad som hade träffat mig. Som i trance kollade jag på klippet igen. Och igen. Och igen. Albumet laddades ner (skäms jag för att säga men nu är det också inköpt. Saker som betyder mycket för mig betalar jag för.) och det var början på en period som jag inte kommit ur än. Inte en dag har gått sedan den där dagen för nästan ett år sen utan att jag lyssnat på Bon Iver. Jag läste på allt jag kunde hitta om honom. Den historien kommer jag säkert berätta om här i bloggen någon annan gång då jag älskar historien om hur låtarna kom till. Med en skör falsettröst som sjunger kärlekslåtar som är lika delar bittra som hoppfulla sjöng han sig rakt in i mitt hjärta. Titelspåret For Emma är en grym låt och backas up av bland annat Lump sum, Skinny Love, Blindsided och Flume. Den sistnämnde en låt som börjar med raden "I am my mothers only one. It´s enough". Oerhört vackert. Jag köpte en biljett till Way out West i stort sett enbart för att få se Bon Iver. Han spelade i ett tält, klockan 14 på dagen. Det var bland det bästa jag sett. Spelningen var över på 50 minuter men hade gärna fått fortsätta 5 timmar till. Jag kan aldrig få nog av denna skäggiga man.
1. Damien Rice - O
Nu har jag använt så många superlativ så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Om jag har beskrivit vilken inverkan Håkan och Bon Iver har haft på mig, hur ska jag då kunna förklara att de är ändå ingenting mot Damien Rice. O som är det bästa albumet jag någonsin hört. O som inte har ett enda ens halvdåligt spår. Damien Rice som fått mig att bli medlem på en fansajt där jag även köpt kläder från. Damien Rice som fått mig att fara till Irland för att förstå mer vad han sjunger om. Damien Rice som i mångt och mycket har format den jag är idag. Jag älskar Damien Rice och hans musik. Det är två saker jag älskar högt och rent i livet. Fotboll och musik. Damien Rice är för mig den musikaliska motsvarigheten till Håkan Mild. Min största hjälte. Första gången jag hörde något om O, som kom ut 2003, satt jag i mitt studenrum i Göteborg. Jag hade slutat studera för att under några år spela poker på heltid. Jag hade på ZTV i bakgrunden medan jag spelade 6-7 stycken sit'n'go:s. Det var något program som surrade på natten där de spelade okända, nya förmågor. The blower's daughter kom på. På en sekund blev jag helt förstenad. Jag glömde bort mina pokerbord och under 5 minuter kunde jag inte spela. Videon där man ser den förkrossade mannen stå bakom den oändligt vackra tjejen framför en ödslig, blåsig irländsk strand. Det är den vackraste videon jag sett. Och musiken. "I cant take my eyes off you". Det tog mig 10-15 minuter att vakna upp, stänga ner pokerklienten och börja leta. Inom en timme var albumet nedladdat (även här har jag köpt allt han någonsin gjort) och jag läste så mycket jag kunde hitta om honom. Han har oerhört många låtar som aldrig släppts eller som bara släppts på någon obskyr välgörenhetsplatta. Jag har alla på min hårddisk. Allt han gjort har jag hört. 7 år efter att jag hörde honom första gången har han släppt en skiva till. 9. Den är långt ifrån lika bra som O men om jag inte hade bestämt mig innan för att bara ha en skiva per artist hade den ändå garanterat funnits med på listan. På skivorna sjunger han med den underbara Lisa Hannigan men de har tyvärr gått skilda vägar. Jag har lyckat se Damien live en gång. I Munchen. Samma kväll som de bestämde sig för att avsluta sitt samarbete. Så jag har sett Damien, jag har sett Lisa men jag har aldrig sett dem tillsammans. Det är något som stör mig fruktansvärt. Men för att återgå till 00-talets bästa skiva och enligt mig historiens bästa skiva alla kategorier. För att beskriva hur bra den är får jag nästan gå igenom den låt för låt och eftersom det är min blogg som ingen annan kommer läsa bestämmer jag mig helt enkelt för att göra just det.
Delicate: Skivan börjar med Delicate som är en av mina absoluta favoritlåtar. "Why d'ya sing Hallelujah, if it means nothing to ya". Dubbel mening. Varför säger du saker du inte menar. Dessutom syftar den raden även på hur trött han var på att ALLA skulle göra cover på Leonard Cohens odödliga låt Hallelujah utan att ha någon känsla för den.
Volcano: En av de första låtarna han spelade in som demo. Denna har växt hos mig de senaste åren från att vara lite i bakgrunden till att vara en av hans absolut starkaste sånger. "You give me miles and miles of mountains and I ask for the sea" kan vara den rad som bäst beskriver relationer av alla låtar jag hört.
The blower's daughter: Singeln. Den första låten jag hörde. Låten som fick en plats i en storfilm (closer) och en av de mest romantiska låtarna jag hört. Den handlar om hans gamla flöjtlärares dotter, därav namnet. När han spelade in låten kunde han inte få det rätt. Alla versioner kändes fel. Så han bad henne om en tjänst. Han bad henne sitta utanför studion. Ett tag senare kommer han in till studion med sin gitarr och sjunger låten rakt upp och ner medan han tittar på tjejen. Den versionen är den som finns på skivan. Det kan vara det finaste jag hört. Avslutningen på låten är fantastisk med. "I can't take my mind off you. Until I find somebody new".
Cannonball: Denna låten var inte meningen att den skulle vara på skivan men han blev övertalad av Lisa som tyckte den var den bästa av allihop. En skör låt som han ofta spelar helt unplugged live. Refrängen är fantastisk. "Stones taught me to fly. Love taught me to lie. Life taught me to die. So it's not hard to fall. When you flow like a cannonball". Otroligt bra text.
Older chests: Från början var detta en låt som jag inte gillade lika mycket som de andra. I viss mån kan man väl fortfarande inte säga att det är min favorit direkt men den har växt så att jag nu tycker den är fantastisk. Den handlar om hur tiden förändrar allt. Mycket vacker text med en nedtonad Damien som sjunger hela låten.
Amie: En låt som jag instinktivt älskade första gången jag hörde den. Mycket stråkar. Damiens fantastiska röst kombinerat med, som alltid när det gäller Damien, en underbar text. Det har ibland spekulerats om Amie egentligen är Damien själv på grund av den ovanliga stavningen (ta bort D och N från hans förnamn). Sången handlar i alla fall om när han var hemma hos en kompis. Han var deprimerad och skulle få sova över hos henne. Hon sa att han borde titta ut genom hennes fönster och be stjärnorna om ett tecken. Då såg han något han aldrig kunnat förklara. Dagen efter skrev han denna låten. Raden "I'm not a miracle, nor am I a saint. I just another soldier, on a road to nowhere" rör mig till tårar varje gång.
Cheers darlin: Nu kommer något speciellt. En låt som jag faktiskt inte ens gillade när jag hörde den första gången. Nu är det förmodligen min favorit av allihop. Hur kan det komma sig? Allt förändrades när jag fick höra historien bakom denna låten. Det är en helt otroligt bitter låt som dryper av svartsjuka och självförakt. Det handlar om en man som springer in i en bar för att skydda sig från regnet. Han springer rakt in i en kvinna som kommer från andra hållet och slår omkull henne. Han ber så hemskt mycket om ursäkt och frågar om han får bjuda på något som ursäkt. Hon går med på det och de sätter sig ner. Han blir mer och mer förälskad i denna tjejen och allt går bra. Mannens sista buss hem går klockan 11 och han vet från samtalet att de bor i samma område. Klockan börjar närma sig 11 och hon verkar inte ha någon panik så han bestämmer sig för att låtsas som inget alls. Han känner att de kommer spendera natten ihop på Dublins gator och han vet att detta är den rätte. Kyrkklockan mittemot slår 12. Hon utbrister Fuuuuuuuuuck. Han frågar vad som hänt och hon pekar på klockan. Mannen låtsas som om han inte hade en aning om vad klockan var och säger: "Oh fuck, we missed our bus". Hon svarar: "No no, my boyfriend is picking me up in 5 minutes". Hon lämnar stället direkt och han ser henne gå ifrån honom för alltid. Han river av en etkett från ölflaskan, skriver några noteringar och när han kommer hem spelar han in en låt. Han kallar den cheers darlin. Låten börjar med orden "Cheers darlin'. Here's to you and your lover boy. Cheers darlin'. I got years to wait around for you".
Cold water: Introt till denna låt är med i Closer där ju The blower's daughter är ledmotivet. Det är en av de vackraste melodierna på hela albumet med en text som handlar om att vara vilse och om att söka efter gud.
I remember: En låt som börjar med att Lisa hannigan sjunger mjukt och vackert och slutar i ett kaos där Damien skriker ut sin frustration. Otroligt laddad låt med ett av mina absoluta favoritcitat av Damien. "I hope that my sanity covers the cost to remove the stain of your love".
Eskimo: Fantastiskt vacker text som handlar om en vän till Damien som alltid fanns där. När han var ett svin och folk svek honom var det en som aldrig lämnade hans sida. Han får en egen låt. "I look to my eskimo friend, when I'm down". Denna låten ligger givetvis bakom hans inofficiella fansite eskimofriends.com. Min alldeles egna eskimo Sjöholm älskar avslutningen. Och avslutningen är storslagen. En operasångerska som sjunger på finska. Annars gillar jag början av låten mest för den fantastiska texten. "Tiredness fuels empty thoughts. I find myself disposed. Brightness fills empty space. In search of inspiration."
Prague: Eskimo innehåller också två dolda spår där jag tycker denna är den klart bästa. Återigen en bitter låt med lite Cheers darling-känsla. Låten handlar om ett triangeldrama där Damien skriker ut att han hade kunnat väntat på henne om hon bara kunde bestämma sig. "Prepare myself for a war. And I don't know what i'm doing this for. Trying to let it all go. But how can I when you still don't know?"
Silent night: Sista dolda spåret. En version av Silent night som Lisa skrivit själv.
Detta inläget blev ganska långt till slut och så kommer de flesta av mina inlägg vara då jag har en förmåga att bli oerhört besatt av något när jag väl börjat skriva om det.
Dagens låt: Cheers Darlin - Damien Rice
fredag 8 januari 2010
Romantik
Jag har precis sett Before sunset som utspelar sig 9 år efter Before sunrise. Jag är helt tagen. Ofta när jag ser filmer som denna så känns det som någon slagit luften ur mig helt. Kommer jag någonsin känna så? Har någon någonsin känt så eller händer det bara på film? Kommer jag träffa någon som jag tänker på varje dag nio år senare? Jag försöker komma på någon som jag har träffat i mitt förflutna som jag fortfarande tänker så mycket på. Jag kan inte komma på någon. Kanske händer inga sådana saker längre då man nästan alltid har kontakt via msn eller facebook. Världen har blivit så mycket mindre, och missförstå mig inte det är fantastiskt, men jag undrar om det finns lika mycket utrymme för romantik längre som det fanns förr. Jag hörde om en snubbe i New York. Han jobbade med datorer på något sätt. När han åkte tunnelbana till jobbet såg han sin drömtjej kliva på en vagn. Han blev blixtförälskad. Hon tittade på honom och de kunde inte vända bort blicken från varandra. Hur gör man i det läget? Du har precis sett din drömtjej åka ifrån dig och du vet att du sannolikt aldrig kommer se henne igen. Skulle du gett upp? Jag skulle nästan säkerligen gett upp, blivit deprimerad och skrivit ett trist blogginlägg om det. Denna killen gjorde inte det. Han startade en sajt som heter nygirlofmydreams.com. Där beskrev han henne, vilket klockslag de såg varandra, vilka kläder de båda hade osv. Inom ett par dagar hade sajten fått extremt stort genomslag. En av hennes kompisar råkade läsa sajten, kände igen beskrivningen, och gav honom hennes e-mail. Det är en rikigt cool kille. Sådant beundrar jag vansinnigt. Att inte ge upp. Att gå för det man verkligen vill ha.
Nu låter jag väldigt bitter här och det är så jag brukar låta efter att ha sett en romantisk film. Men man luras. Jag ska absolut inte klaga. För tillfället har jag det mycket bra. Jag har en tjej jag är kär i, jag har ett jobb, jag ska snart iväg och resa med mina bästa kompisar. Livet är bra. Men ibland, inte sällan när jag ser riktigt bra filmer, läser riktigt bra böcker eller lyssnar på riktigt bra musik, undrar jag om det inte finns något mer. Om livet inte är mer. Is this it liksom. Jag känner mig ofta som Zach Braffs rollfigur i The Last Kiss. Om man är tvungen att växa upp, om man måste slå sig till ro till sist så har jag det bra. Det är den där drömmen om att hitta något mer, om att inse något som får ditt liv att förändras helt, som förstör det lite. Jag är nöjd som jag har det, men jag hoppas att romantikern inom mig aldrig slutar tro på att magiska ting kan hända.
Dagens låt: Flume - Bon Iver
Nu låter jag väldigt bitter här och det är så jag brukar låta efter att ha sett en romantisk film. Men man luras. Jag ska absolut inte klaga. För tillfället har jag det mycket bra. Jag har en tjej jag är kär i, jag har ett jobb, jag ska snart iväg och resa med mina bästa kompisar. Livet är bra. Men ibland, inte sällan när jag ser riktigt bra filmer, läser riktigt bra böcker eller lyssnar på riktigt bra musik, undrar jag om det inte finns något mer. Om livet inte är mer. Is this it liksom. Jag känner mig ofta som Zach Braffs rollfigur i The Last Kiss. Om man är tvungen att växa upp, om man måste slå sig till ro till sist så har jag det bra. Det är den där drömmen om att hitta något mer, om att inse något som får ditt liv att förändras helt, som förstör det lite. Jag är nöjd som jag har det, men jag hoppas att romantikern inom mig aldrig slutar tro på att magiska ting kan hända.
Dagens låt: Flume - Bon Iver
torsdag 7 januari 2010
Början
Nu har jag varit dyngsjuk i två veckor och vet inte vad jag ska ta mig till. Det var längesen man var såhär uttråkad. Vad finns då för bättre sysselsättning än att skapa en blogg? Jag kunde ju egentligen lika gärna skrivit dagbok för det fyller samma syfte. Speciellt när det, som nu, enbart kommer att läsas av mig själv.
Hur ska vi då inleda min, förmodligen kortlivade, blogg-karriär? Ska man följa trenden borde man lägga upp en bild på dagens outfit. Men med tanke på två veckors sjukdom i kombination med inga rena kläder i kombination med extremt dålig smak skulle det skrämma iväg alla, högst oväntade, läsare som kanske skulle hitta in hit annars. Dessutom kommer det överhuvudtaget bli exremt få bilder i denna blogg då jag inte äger en kamera. För er som vill läsa något jag skrivit innan, som faktiskt har något innehåll, rekommenderar jag min gamla resedagbok från Bad Gastein-tiden. Den finns på följande länk: http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=24§ion=journey&journeyId=254218&userId=195957
Jag har sett på andra, mer rutinerade, bloggare att man ska ha korta inlägg. Det är något ni kan glömma här. Jag tänker skriva så att varje inlägg blir lika långt som min rumskompis Petters välsvarvade kropp. Det kommer handla om de saker som är viktiga för mig i mitt liv, mig själv med andra ord. Detta kommer bli en sådan uppvisning i narcissism så inte ens Simon Cowell kommer upp på samma nivå. Förutom mig kommer det sporadiskt även skrivas om musik, film, litteratur, sport (mest fotboll), fest, resor och poker.
För tillfället varvar jag feberyran med drömmar om Bad Gastein. Jag ska dit på en veckas semester med en norsk reseledare som får Josh Hartnett att se ut som Dylan Moran. Han är vacker, atletisk, illaluktande men tyvärr för hans del en extremt dålig kyssare (har jag hört). Detta är okej att skriva för han kommer ändå aldrig läsa detta. Dessutom är det alltid kul att driva med norrmän. Jag längtar enormt efter att få återse platsen i mitt hjärta. Jag har dessutom lärt mig mer tyska än senast så nu kan jag förutom de vanliga fraserna "Jag heter" och "Jag bor" även säga "Jag blir våldtagen av en brandbil" med perfekt Salzburg-dialekt. Det måste, om inte annat, vara en perfekt konversationsöppnare.
Nu måste man ju avsluta detta inlägget storslaget så alla vet exakt hur underbar denna läsupplevelse kommer vara. Vi gör det genom en klassisk lista. Här är världens enligt mig 10 bästa artister/band genom tiderna.
1. Damien Rice
2. Bon Iver
3. Håkan Hellström
4. Mumford & Sons
5. Angus and Julia Stone
6. Josh Ritter
7. Radical Face
8. The xx
9. Simon & Garfunkel
10. Lisa Hannigan
Jag måste även tilläga att frågar ni mig om en månad lär listan inte alls se ut såhär, förutom de två första platserna som i stort sett alltid kommer vara vikta åt genierna Damien Rice och Justin Vernon.
Nu är det dags för att förlora lite mer pengar i poker så skriver jag igen senare när jag är ännu mer sjuk och bitter.
Nu var jag nära att glömma det viktigaste. Varje inlägg kommer avslutas med dagens låt. Idag ska vi ju börja storslaget. Så dagens låt:
Delicate - Damien Rice
Hur ska vi då inleda min, förmodligen kortlivade, blogg-karriär? Ska man följa trenden borde man lägga upp en bild på dagens outfit. Men med tanke på två veckors sjukdom i kombination med inga rena kläder i kombination med extremt dålig smak skulle det skrämma iväg alla, högst oväntade, läsare som kanske skulle hitta in hit annars. Dessutom kommer det överhuvudtaget bli exremt få bilder i denna blogg då jag inte äger en kamera. För er som vill läsa något jag skrivit innan, som faktiskt har något innehåll, rekommenderar jag min gamla resedagbok från Bad Gastein-tiden. Den finns på följande länk: http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=24§ion=journey&journeyId=254218&userId=195957
Jag har sett på andra, mer rutinerade, bloggare att man ska ha korta inlägg. Det är något ni kan glömma här. Jag tänker skriva så att varje inlägg blir lika långt som min rumskompis Petters välsvarvade kropp. Det kommer handla om de saker som är viktiga för mig i mitt liv, mig själv med andra ord. Detta kommer bli en sådan uppvisning i narcissism så inte ens Simon Cowell kommer upp på samma nivå. Förutom mig kommer det sporadiskt även skrivas om musik, film, litteratur, sport (mest fotboll), fest, resor och poker.
För tillfället varvar jag feberyran med drömmar om Bad Gastein. Jag ska dit på en veckas semester med en norsk reseledare som får Josh Hartnett att se ut som Dylan Moran. Han är vacker, atletisk, illaluktande men tyvärr för hans del en extremt dålig kyssare (har jag hört). Detta är okej att skriva för han kommer ändå aldrig läsa detta. Dessutom är det alltid kul att driva med norrmän. Jag längtar enormt efter att få återse platsen i mitt hjärta. Jag har dessutom lärt mig mer tyska än senast så nu kan jag förutom de vanliga fraserna "Jag heter" och "Jag bor" även säga "Jag blir våldtagen av en brandbil" med perfekt Salzburg-dialekt. Det måste, om inte annat, vara en perfekt konversationsöppnare.
Nu måste man ju avsluta detta inlägget storslaget så alla vet exakt hur underbar denna läsupplevelse kommer vara. Vi gör det genom en klassisk lista. Här är världens enligt mig 10 bästa artister/band genom tiderna.
1. Damien Rice
2. Bon Iver
3. Håkan Hellström
4. Mumford & Sons
5. Angus and Julia Stone
6. Josh Ritter
7. Radical Face
8. The xx
9. Simon & Garfunkel
10. Lisa Hannigan
Jag måste även tilläga att frågar ni mig om en månad lär listan inte alls se ut såhär, förutom de två första platserna som i stort sett alltid kommer vara vikta åt genierna Damien Rice och Justin Vernon.
Nu är det dags för att förlora lite mer pengar i poker så skriver jag igen senare när jag är ännu mer sjuk och bitter.
Nu var jag nära att glömma det viktigaste. Varje inlägg kommer avslutas med dagens låt. Idag ska vi ju börja storslaget. Så dagens låt:
Delicate - Damien Rice
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)