Rån med mera.

Detta blogginlägg var tänkt att det skulle handla om en rolig svensexa och en halvt magisk söndagskväll. Det överskuggades dock lite lätt av att tre nötter med kniv ville ta mina pengar, min mobil och min manlighet ifrån mig (metaforiskt talat, de försökte som tur var aldrig hugga av slangen för att ta med som souvenir).

Lördagen var som sagt svensexa och jag hade stått för spritinköpet. Ingen idé att snåla tänkte jag och köpte 48 öl plus en flaska sprit som vi var fem att dela på under ett par timmar. Det slutade ju inte helt oväntat kul. Efteråt, på vägen mellan buss-stationen i Tibro och mina föräldrars hus, precis när man är som mest ensam och eländig i regnet, ringde Kristoffer och fick mig laddad på söndagsutgång genom att flitigt citera Krunegård. Söndagen skulle bli legendarisk.

Den svarta söndagen började med att blåvitt förlorade. Trots det lyckades det vända och bli en riktigt kul kväll, mycket tack vare ett nytt kul quiz och mycket öl på diverse sunkbarer. På Chez träffade jag en vansinnigt söt tjej som jag fick numret av. Skulle det vara den kärlek jag letat efter? Det får vi aldrig svar på eftersom jag bara hade hennes nummer i 10 minuter innan min mobil blev stulen.

Jag har dragit historien om rånet många gånger nu men man kan väl säga att det kändes rätt lugnt förutom att de hade framme knivar och verkade helt stenade. Lite otäckt var det allt och det kommer kännas när jag ska hem efter jobbet i natt. Eftersom jag inte orkar dra hela storyn igen så kommer jag istället återberätta rånet som olika kändisar skulle refererat det.

Först ut är Ralf Edström som berättar om rånet.

"Här kommer tre killar med kniv och det är Råååååån. Åh vad gött. Det var ett himla konstigt rån det här, rånarna kommer från västersidan med högerkniven och rånmannen tror.. och rånmannen... Det ska bli intressant, det är kul. Det kan bli väldigt blodigt framöver. Och där åker andra kniven fram och det är råååååån. Håhåhåhåhåhå. Vilket rån! Vilket rån, vilket rån, vilket rååån!! BEEEH!"

Nästa person att bevittna, och kommentera, rånet var vraket sparven.

"Så jävla uselt!! Råna, råna, RÅNA!! Lätt att råna Kristoffer och Mathias din jävla sopa. Knivrånet är över. Prestera, prestera!"
Därefter blev sparven förhörd av en polis.

- Du har sett ett rån på tre år, du verkar väldigt upprörd?
- Katastrof, det är fullständig katastrof. Det går att råna småpojkar som Kristoffer och Mathias men när man möter någon med lite mer kilo, som till exempel Micke, då funkar ingenting längre. Det är katastrof. Och det är egentligen inte rånarnas fel, det är samhället som gjort att dessa rånare finns. Det är katastrof.
- Men du riktar vreden mot rånarna?
- Ja, för att de borde ta sitt ansvar och börja med pistol.
- Men är inte det väldigt tidigt när man är åtta år?
- Jo kanske, men jag vill ha ett blodigt rån som jag en gång har haft. Jag vill inte ha en 7-, 8-, 10-åring.
- Kanske inte så konstruktivt att stå och gapa såhär?
- Nej men jag säger vad jag tycker här och nu. Jag tänker inte skriva nåt mejl eller ringa, framförallt eftersom mobilerna blev snodda så man inte kan ringa längre, utan jag säger här och nu vad jag tycker.


Ja efter den lilla föreställningen har turen kommit till Hegerfors att beskriva rånet.

"-Ja han säger ju här rånaren att det var för att han var bögjävel och hade sån liten kniv som han tog mobilerna.
-Jag tror inte vi säger det ordet längre..
- Nej, förlåt, äckligt fanskap."

Det var det äldre gardet det. Nu är det dags att gå över till den nya generationen, nämligen Niclas Bäckström som här ger sin syn på rånet.

"- Efter rånet fick jag mobilerna av två rånare.
- Hur kändes det då?
- Det var skön............t.

- Hej rånarn, du hade fan en mobil till mig"

Nu ska tennisspelarna visa att de är bättre på att spela tennis än på att poetiskt beskriva ett rån. Här har vi Mats Wilander.

"Jag går, mitt ibland gamla och unga byggnader, i Vasa. Framför mig står en port, med tre rånare ståendes vid dess fot. Snart ska de kämpa för att få råna saker till ett värde av 40 kronor. Jag tilltalar dom, precis när jag ska gå förbi de runda byggnaderna tar de tag i mig. Plopp lät det. Samtidigt som en kniv far upp ur fickan. Liksom den hade legat där i fickan och väntat på att hämnas. Hämnas på att rånarna inte kan tillfredsställa sina kvinnor på grund av sina förvridna penisar. Kniven hänger i luften ett tag, hotfullt nära min kropp. Plötsligt vänder den och pekar mot min arm. Jag hinner inte undan. På gatan ligger också fem löv. De bildar en onödig massgrav. De flesta rånare har en mamma som är en pappa."

Efter det kan man bara säga en sak. Tack Mats.

Det finns chans att fler mer och mindre kända personer kan få ge sin syn på rånet vid ett senare tillfälle.

Konserttrion

Lördagen var en storslagen dag. Det började med att blåvitt skulle spela match. Då jag hade jobbat natten innan fann jag inga andra råd än att släpa mig upp ur sängen för att dricka öl direkt och skita i frukosten. Det gick ungefär som väntat kan man säga och jag var ovanligt tyst på arenan innan matchstart. Blåvitt spelade hyfsat och vann för första gången sedan Tiger Woods var trogen ungefär. Det var tvunget att firas med Kristoffer. Mikael var också i stan men skulle först se en konsert med en rödhårig man med gitarr. Enda undantaget till regeln att jag älskar skäggiga män med gitarr är Winnerbäck så jag satt hellre hos Kristoffer och spelade fylle-xbox.

Klockan 11 ringde Micke och ville att vi skulle komma och möta honom som tidigare var bestämt. Vi hade dock varit så inne i spelandet så inte ens duschen hade hunnits med än. Vi lurade i Micke att vi var på väg och stack iväg så fort vi bara kunde för att möta upp den vackra mannen någonstans mellan the moon och New York City. Det var lördag så Sticky var det uppenbara valet men först blev det Smaka för en öl. Där stötte vi på en spritfet rosa bloggare vid namn Laul plus en surhajsätande islänning vid namn Hjalmar. Här pratades det mest om Bäckström som fan hade en fråga och om Edströms fyllereferat.

Det var strax dags att bege sig till Sticky. Där väntade den vackraste BJ-dealern jag sett på år och dar så jag blev tvungen att spela lite. Hon var så vacker så jag förvandlades till en dreglande, förvirrad människa (kan möjligtvis också bero på all öl) som inte kunde bestämma sig för att ta kort eller stanna. Jag gick därifrån fattig och förälskad och gjorde Sticky. Efter ett tag kände jag hur en magisk kraft drog mig mot BJ-bordet igen så jag var tvungen att bjuda ut denna vackra varelse. Tyvärr hade jag helt slut på ordvitsar eller repliker så jag kom inte på något att säga. Istället stod jag där med glansig blick, pekandes på min mobil som en stum gorilla som försöker berätta något. Så spännande kan man ha det på Sticky!

Igår var en riktig slappdag. Lyssna på grym ny musik, göra lite listor, snacka med kompisar. Kvällen var fantastisk trevlig och nu är det snart dags att jobba. Mindre kul.

Emo

Senaste gången jag skrev här drog jag på mig klagomål hos en person som tyckte min blogg blivit alldeles för emo (vad det uttrycket nu betyder) och tråkig. Hon verkade tycka att mitt patetiska liv drog ner hennes sprudlande livsglädje. Personen ifråga ville att jag skulle återgå till att enbart referera korpmatcher då detta verkade ta fram en komisk ådra inom mig. Det är dock inte tack vare mig man kan skriva humoristiska referat om korpmatcherna utan snarare alla deltagares totala brist på talang som gör att enbart genom att beskriva verkligheten blir det roligt. Jag som bär realismens fana högt kan inte skapa lika underhållande alster när jag ska beskriva min egen vardag då denna vardag mest går ut på att ha ångest inför jobbet, jobba, ha ångest inför nästa jobbpass, sova samt skrikgråta i duschen när jag tänker på att de skjuter Old yeller i slutet. Detta blir därför en förklaring till varför min blogg blivit tråkig. Jag är tråkig av naturen men har haft en väldig tur av ödets nycker när vissa inlägg blivit roligare än de förtjänade tack vare händelser bortom min kontroll.

Min mor och faster har läst här och fasat över den kvinnosyn jag verkar ha. Det gick så långt som orden arvlös och bläckfiskpudding (hon är lite dement stackaren efter att ha jobbat på ett kärnkraftverk med låg säkerhet långt efter sin 70-års dag) nämndes. Det ryktades även om att belöningen skulle bli grandios om jag författade ett inlägg där kvinnor i allmänhet och min mor i synnerhet hyllas. På grund av dementen (hon brukar bland annat ofta glömma av mitt namn och kalla mig för Monika ibland) har hon säkert glömt av detta vid tidpunkten för detta inläggs publicering men jag tycker ändå en hyllning kan vara på sin plats. Min mor är en fantastisk varelse vars godhet enbart överskuggas av hennes skönhet. Ifall faster läser detta så är hon också en underbar människa (även om hon också tack vare någon mystisk sjukdom verkar tro att hon snart ska fylla 20 istället för de 40 hon ser ut att vara).

I tisdags gjorde Team Banjostampen comeback på Danilos moviequiz. Resultatet blev 25/25 och 500 kronor i vinst vilket genast dracks och åts upp. Det blev en mycket trevlig kväll där jag och Kristoffer beslöt oss för att börja spela tennis, vilket vi även gjorde dagen efter med tveksamt resultat (längsta bollduellen var när Kristoffer av misstag sköt mig i huvudet så bollen studsade tillbaka). Vi har även hunnit med att skapa två ölspel. Fotbollsöl samt NHL-öl. Jag måste be min mor om tillgift för att jag använder min kreativa talang till att skapa dryckeslekar. Snälla, skriv inget brev om det..

I natt är det dags att jobba återigen. Gårdagens jobbande genomfördes i en hetta på ungefär 30 grader med en luftfuktighet man knappt ens ser i amazonas. Att jobba i en K-märkt byggnad har sina nackdelar. Min axel har hållit mig vaken i natt och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas arbeta ikväll med sån smärta jag har just nu men det får gå för en 75%-lön tål inga fler sjukskrivningar om man någonsin vill kunna åka iväg och göra nåt skoj igen.

Nu var det nära att det blev deprimerat här igen så direkt över till nästa ämne. Jag har blivit kär! Det hände efter en blöt kväll med Kristoffer där vi diskuterade kärleken, livet och hur BP:s (betyder här inte Brommapojkarna) oljekatastrof kommer påverka fiskeståndet de närmsta 20 åren. På väg hem där jag funderade på om man kanske skulle göra en bok vid namn No Liss for old Women slog det mig som en blixt. Det kändes som jag såg ljuset. Jag gick fram för att språka med denna vackra dam jag fått syn på. Det började lite nervöst då damen ifråga inte verkade förstå mig för jag fick väldigt märkliga svar. Jag ska villigt erkänna att jag var lite rund om fötterna (vad är det för jävla uttryck egentligen? Vadå rund?) och kanske inte var lika artikulerad som jag vanligen försöker vara men damen verkade svara på andra frågor än jag ställde. Var hon kanske inte intresserad? Omöjligt, mitt fylle-ego och faktumet att hon stod kvar försäkrade mig om den saken. Jag försökte igen. "Hej kexet, här står du och smular" tänkte jag säga som den patetiska klichéfyllda romantikern jag är. Tyvärr kom det ut fel i spritångorna så istället sa jag "Hej exet, så här står du och knullar". Nu gick hjärnan på högvarv. Vad skulle hon tro om mig? Skulle hon tro att jag tyckte hon såg ut som ett ex? Skulle hon själv vara en så dekadent kvinna så hon till och med inte visste om vi hade fornikerat? Jag väntade några hemska sekunder som kändes som några hemska sekunder. Till slut svarade varelsen. "För in fort, eh?" sade hon. Jag blev chockad. Hade jag med hjälp av ölen blivit en sådan charmör så det numer räckte att säga hej innan det var dags att släppa lös köttets lustar. Jag visste inte vad jag skulle säga, mitt i gatan och allt. Jag försökte lätta stämningen med en ordvits. "Saker ett digitalt skepp säger när det är nära att krascha med en hamn" skämtade jag till det. Först fick jag ingen reaktion. Sen viskade damen "Ogiltig pinne". Vad hände där? Hade jag precis blivit hånad för min mindre imponerande anatomi? Av en främmande kvinna. Hur vågar hon tänkte jag och slängde min sko på henne innan jag gick rasande därifrån. Dagen efter gick jag samma väg för att möta en intresserad producent för mina projekt Tröstlös i Toronto samt Broarna i Mölndal City. Då såg jag något jag kände igen. Den sko jag dagen innan hade slängt på min drömtjej. Den låg under en maskin som sade saker som "För in kortet" och "Ogiltig pin-kod". Kvinnan jag i spritdimman hade förälskat mig i visade sig vara en bankomat för blinda personer. Misslyckandet verkade stort men räddades lite då jag trots allt fick föra in mitt kreditkort i maskinens öppning och dessutom fick pengar för besväret. Så kan det gå när man nyttjar berusningsdrycker i storstaden.

Nu ska jag gå till jobbet och drömma om en vacker kvinna med väldig talang för jobb inom domaryrket.

Dagen efter

Dagen efter en stor personalfest gör man inte så mycket. Man ringer Scott och Kristoffer för att kolla vad som hände igår egentligen. Man försöker vakna till på något sätt. Man försöker hålla koll på vilka som hookade igår och hoppas man själv inte är föremål för skvaller. Sen är det bara en enda stor vänta på semifinalen i fotbolls-VM. Jag måste säga att jag saknar Kjetils standardmess dagen efter där det bara står "status?".

Jag träffade förväntat nog inte mitt livs kärlek igår heller. Om man nu inte räknar Kristoffer, Petter och Micke (som jag iofs inte träffade men som fick en duett av Jag är en vampyr inspelad på sin telefonsvarare).

Det var en lyckad fest med en riktigt ball förfest. Vi såg Örgryte - Hammarby och spelade ölspel till matchen. 3 klunkar vid varje hörna, 5 för gult kort, 10 för rött kort och en jäger vid varje mål. Vi tänkte ta 2 klunkar varje gång de zoomade in en alkoholiserad bajare också men insåg att då hade vi blivit för fulla.

Det var många mycket vackra kollegor på festen igår. Tyvärr så var de vackraste upptagna så man fick nöja sig med Petter, vilket verkligen inte är det sämsta.

För att få tiden att gå kan man roa sig med att göra spotify-listor. Idag har jag gjort den ultimata bakislistan som är en blandning av vansinnigt vackra låtar och låtar med extremt bra text dagen efter så man riktigt kan vältra sig i självömkan. Eller vad sägs om dessa exempel.

Nu kan du få mig så lätt - Håkan Hellström
World spins madly on - The weepies
You'll ask for me - Tyler Hilton
Flume - Bon Iver
Steady red light - The Perishers
Winter winds - Mumford and sons
Cheers darlin' - Damien Rice

Fantastisk bakismusik.

I can't take my mind off you

Idag var en fantastisk dag. Först se Damien Rice sjunga på isländska, redan där är ju dagen klar för topp 1000-listan. Att jag därefter är ledig gör att den klättrar ännu mer. Att det sen bjuds på VM, grillat och NHL på Xbox hemma hos Kristoffer gör att dagen omöjligt kan hamna lägre än topp 100. Underbart att vara slö ibland.

Morgondagen kan dock bli något sämre då jag ska jobba hela natten en lördag och därmed missar ena kvartsfinalen i VM. Tur man har arbetskamraterna.

Den senaste tiden har det blivit väldigt mycket fotboll och musik för mig. Jag har knappt haft tid med annat. Jag har hittat grymt mycket bra musik men ändå sitter man här klockan 4 på natten och kan knappt andas efter att ha hört hur underbart vacker musik Damien Rice gör. Han är svårslagen den mannen. Agera nu Wow och boka!

Wow-biljett är förresten köpt och klar. Jag är lika lycklig som Gordon på ett risfält.

Just nu står det exakt 12 stycken colaburkar på Petters skrivbord som jag sitter vid. Meddelas enbart på detta vis.

En spelare i Ghanas lag hette Hans i förnamn. Det tyckte jag och Kristoffer var lite festligt.

I morgon är det Tyskland som gäller. Egentligen spelar det ingen roll för mig om Argentina vinner men Jennifer är ju halvtysk och hon är trots allt en förjävla fin tjej så vi får väl hålla på Tyskland då.

Man ser riktigt framför sig hur Hans hade blivit Hasse med hela Ghananska (heter de så?) folket om han hade avgjort.

Årets hejaramsa är ju ändå den tyska halvparodin på sydamerikanska ramsor. Alé, alé, alé, alé, alé. Eine strasse, viela bäume, ja das ist eine allé. Hysteriskt rolig.

Håkan klar för Wow nu där han ska spela hela sin första skiva. Håkan och Mumford and sons, två av topp 4 hos mig så nu väntar jag bara på att Bon Iver (som var här förra året) och Damien Rice (som numer mest är hög nånstans på Island) ska bokas.

På måndag är det personalfest vilket alltid brukar vara riktigt kul. Detta år ska jag inte dricka alltför mycket (yeah right) så jag för en gångs skull kan sprida skvaller istället för att vara skvallret. Jag har förstått att det går rätt mycket sånt om mig. Jag kan här genast dementera några av de som kommit upp.

1, Jag har inte haft sex med över 1000 varav 10 hundar, 3 träd och ett staket.

2, Jag har inte varit boxare på elitnivå (även om jag förstår det ryktet [som jag förövrigt kan ha startat själv] med tanke på min fantastiska fysik).

3, Jag var inte först på månen.

4, Jag är inte Fredrik Wikingsson.

5, Jag har inte haft sex med Habibi på ett roulettebord.

6, Jag har inte varit gift med Natalie Portman. (Än vill jag tillägga här)


Nu när det var utrett ska jag lägga mig och sova och drömma om kärleken. Kanske kommer den på måndag? Dock tveksamt med tanke på mitt rykte och med tanke på att jag redan känner i stort sett alla som kommer vara där. Halv två på krogen är ju annars perfekta stället att hitta kärleken har jag hört...

Vi säger god natt med den vackraste videon jag vet. En krossad man, tittar på en fruktansvärt vacker kvinna på en blåsig strand på Irland. I can't take my mind off you..... until I find someone new. Så sant som det var sagt det.

Korpmatch

Spelarbetyg skala 1-5. 1 = Usel, 5 = Division 6-klass

Otto: 5. Håller man nollan som målvakt kan det inte bli annat än högsta betyg. Att dessutom göra det utan minsta ansträngning imponerar.

Gabbis pojkvän: 4. Håller helt rent framför Otto.

Olsén: 1,5. Han är ju i alla fall ganska fin att titta på.

Henning: 3. Får plus för sin entusiasm.

Maycoll: 5. Vilken glöd. Vilket engagemang. Går ut och lägger 18 mål i regnet innan han fattar att det inte finns några andra på plats. Får femman för viljan.

Gabbi: 2. Uträttar märkligt nog ungefär lika mycket som sist.

Hesam: 2. Får ut beskedet via facebook enbart 2 timmar innan matchstart. Tar dock sitt ansvar och försöker.

Arman: 3. Håller i bollen bra men byter inte en enda gång.

Liss: 5. Otroligt. Fantastiskt! Äntligen felfri en hel match.

Utternäs: 3. Springer ungefär lika mycket som vanligt. Kanske dags att sluta röka?

Filip: 2. När han inte kan utnyttja sin kondition och snabbhet är han inte så jävla bra.

Luca Modric: 3. Var ändå redo att göra jobbet för CC innan jobbet på CC så att säga.


Resterande spelare har lyckats skada sig och kan därför inte få några betyg denna gång.

Man of the match: Maycoll

Korpmatch 3

Detta skulle bli matchen när jag till sist gick från att vara sämst i laget till sämst på Heden, domaren och Gais 7-åringar inkluderade. Jag lyckades nämligen, som Kristoffer så fint uttryckte det, få matchen oavgjord istället för avgjord genom två jättemissar i slutet. Det började dock bra. För oss som var på plats tidigt vankades det först en straffläggning mellan Otto, Arman, Utternäs och mig själv. Fem prickar var det som gällde och femte straffen var tvungen att läggas med vänsterfoten. En efter en åkte deltagarna ut där det mest utmärkande var en jätteräddning av mig själv samt en helt sinnessjuk straff av Utternäs där han lade en sträckt vrist kryssribban in. Lite som Mild 94 fast tvärtom. Tyvärr har Utternäs en sämre vänsterfot än vad lördagens pokergäster har skills i att sjunga så han fick knappt fram bollen med den foten. Det hade nog varit bättre om han lagt sig ner och försökt nicka den istället. Det slutade med vinst för Liss som firade med att rusa 100 meter, sträcka ljumsken och försöka förföra en hund (som dock återigen var mer intresserad av benskydd). För er som läser detta och inte tillhör CC (mamma) kan jag berätta att det var turnering för döva människor i lördags. De är ju människor de också som humanisten Gabbi uttryckte det innan hon gjorde en Roger och försökte prata engelska med dem för att de skulle fatta bättre.

Här måste jag ta en paus för att göra avbön. Efter mitt föregående inlägg fick jag svidande kritik då jag råkade såga en person (jag vill inte säga vem men det är den enda förutom jag i laget som har bröst) för hårt. Det var allt från att jag var taskig till att jag hade dålig kvinnosyn. Jag har tagit till mig av kritiken och vill härmed förklara att jag försökte bara skämta. Jag har inte alls den syn på kvinnor som föregående skrift gav sken av. Givetvis kan kvinnor mer saker än att tvätta och städa. Till exempel skulle hela porrindustrin avstanna om det inte vore för kvinnorna. Jag tycker dessutom att de borde få rösta och till och med köra bil (givetvis om någon man går framför med en flagga för att varna andra bilister). Jag har insett att kvinnor är känsliga varelser och ska aldrig mer skämta om det täcka könet. Här kommer en dikt för att få kvinnor över hela världen, eller i alla fall mamma och Gabbi, att förlåta mig.

"Kvinnor är starka och bra,
kvinnor dom är bra att ha.
Kvinnor är bra på att köra bil,
kvinnor gillar att äta fil.
En kvinna hon är aldrig lat.
Så håll käften kvinna och ge mig mat!"

Åter till matchen. Folk droppade in och till slut var vi 13 man. Uppvärmningen var lika intensiv som vanligt och bestod mest av att leka med en hund eller som vanligt ragga med den vackra hejaklacken. I mitt fall bestod det dock av att nicka en boll med näsan och sen tvingas springa fram och tillbaka till toaletten för att stoppa mitt näsblod. Gabbis förrädar-pojkvän skulle idag tillsammans med en kamrat spela för CC vilket gjorde att vi var 13 man totalt. På topp spelade jag tillsammans med en comebackande mus (mamma, det är ett smeknamn på en kille, inget förnedrande tilltal som syftar på kvinnliga fortplantningsorgan även om comebackande mus är ett lysande smeknamn på en regelbunden sexpartner) vilket gjorde att Gabbi fick börja på bänken där hon var helt felfri. I backlinjen spelade Glyn tillsammans med de två nykomlingarna. Mittfältet bestod av Christoffer, Henning, Arman, Filip och Utternäs. Luca Modric tog alltså även han plats på bänken.

CC börjar ganska hyfsat och skapar mängder av lägen. Filip visar sin snabbhet och rinner igenom på några nickskarvar medan Gabbis pojkväns kompis kommer i räd på räd längs med kanten. Även Utternäs har bra fart under fötterna. Musen visar kämpatakter och vinner en del boll. Själv försökte jag mig på ett vänsterskott som fick till följd att Heden numer är en stolpe kort då jag missade bollen. Motståndarna var, om vi ska vara helt ärliga, helt värdelösa vilket gjorde det pinsamt att vi aldrig fick in bollen. Efter ett par minuter gör Gabbis pojkvän en kapning som kan vara den fulaste jag sett i hela mitt liv. Motståndaren fullständigt flyger in i ett räcke och får resterande del av livet suga i sig sin föda med hjälp av ett sugrör. Efter ytterligare några kapningar tar CC över spelet. Mängder av chanser skapades men bollen kom aldrig in i nät. Istället fick motståndarna en farlig långboll som Glyn lyckas avstyra med en perfekt glidtackling. Plötsligt blåser domaren (som på grund av trötthet, hög ålder, senilitet samt blindhet) som står 65 meter bort. Ingen vet vad han blåser för. Är det hörna? Inkast? Han gör inget tecken åt något håll utan vandrar sakta, sakta framåt mot platsen spelarna står på men lyckas gå vilse mitt på planen och hamnar istället på Landvetters långtidsparkering där även han finner kärleken i form av en grå Sedan. Två dagar och tio timmar senare när vi nästan gett upp kommer domaren fram och går rakt in i målburen där han fastnar i nätet och somnar. Hur som helst hade han tydligen dömt straff utan att någon fattat varför. Vi försökte fråga varför men fick bara otydliga svar om att han var besviken på hur dålig Sex and the city 2 var. Straff är utdömd och Otto gör sig redo för att än en gång bli matchhjälte. Som den norrman han är hittar han på en helt ny taktik och bestämmer sig för att markera ena stolpen. Tyvärr går inte motståndaren på denna fint utan lägger den fint i andra hörnet. 1-0 till motståndarna vit MAKT.

Frustrerade på domaren lägger CC in en extra växel. Chanserna avlöser varandra. Vid ett tillfälle har jag själv öppet mål när Filip väljer att dribbla fem spelare själv. Tur för mig kommer jag på då jag garanterat hade missat både mål, boll och förmodligen hela marken. Boller återtas gång på gång av mittfältet och chanserna avlöser varandra i samma takt som uppföljare till polisskolan. Arman vinner boll än en gång på mittplan och sätter igång spelet. Tillsammans med Boyband-Henning startar han en räd på kanten där bollen spelas snett inåt bakåt till Filip som håller i, håller i, håller i, håller i och till slut avlossar ett fantastiskt skott i bortre hörnet. CC har kvitterat precis innan paus.

I paus diskuterar vi mest hur dåliga motståndarna är tillsammans med hur dåliga vi själva är. Vi får tyvärr några skador och spelar i stort sett utan avbytare hela andra halvlek. Det hinner bara gå några minuter innan norrmannen i mål försöker sig på att göra en higuita. Nej inte den Higuita som tur är, då hade han förmodligen aldrig mer kunnat gå. Jag menar denna Higuita. Kanske blev han inspirerad av den norska flagga man ser i bakgrunden. Det slutar likadant och vit MAKT kan rulla in 2-1 i tom bur medan Otto blir bindgalen och jagar domaren i vredesmod som blir så rädd så att han försöker spela död. Kanske var han död på riktigt för han hade ungefär lika bra syn som vissa lik. Jag vill inte vara elak mot domaren men hans bäst före-datum gick ut ungefär samtidigt som Hasti fyllde 25 i mitten på 70-talet. Detta får CC att falla ihop fullständigt och snart sitter även 3-1.

Andra halvlek präglas av extremt griniga motståndare trots ledning. Bland annat roar sig en med att springa rakt in i 2 meter och 100 kilos norrman som reagerar genom att avfyra sitt allra värsta Chewbacca-skrik som ingen förstår förutom möjligen den lilla ewoken Joshie (hon har ingenting med korpen att göra men det är ändå roligt att driva med korta människor som inte förstår svenska). Under andra halvlek drar motståndarna på sig ett par 5-minuters utvisningar för snack med domaren, vilket är ganska svårt med tanke på att han förlorade hörseln i grisbukten. CC behöver komma ikapp och plötsligt får musen bollen men han beslutar sig tyvärr för att ge deras målvakt en tillbakapassning. Artig som målvakten är svarar han dock med att boxa in bollen i eget mål och det var reducerat. Nu i numerärt överläge trummar vi på ännu mer. Gabbis pojkväns kompis skapar mängder av chanser i samspel med Filip. Hörna på hörna kommer och på en sådan lyckas Filip nästan skarva in kvitteringen. Istället ska det dröja några minuter till innan vi får nästa chans. Domaren, som numer är så trött på alla klagomål och därför satt sig för att försöka få ligga med vad han tror är hejaklacken men som egentligen är en flaggstång, blåser frispark för något. Arman, som precis missat några frisparkar, ska som den kapten har är försöka missa även denna. Jag menar, chansen att Arman ska sätta en frispark är ungefär lika stor som om Pagrotsky lyckas göra en slam dunk. Frisparken är mycket riktigt lös och uselt slagen men som tur är har musen förutsett det och hinner fram för att mycket snyggt skarva in bollen. Det är kvitterat!

4-3 målet för CC missade jag då jag låg med hjärtflimmer på mittplan men jag har hört att Filip lekte Messi och dribblade av halva laget innan han retfullt enkelt chippade in ledningsmålet. Nu var det bara fem minuter kvar och matchen bör vara avgjord. Inte tänkte CC som sätter mig som mittback för att skapa lite spänning mot slutet. Med två minuter kvar får vi en hörna. Jag ser min chans att bli hjälte. Hörnan är perfekt, jag är helt omarkerad när jag går upp mot bollen. Under tiden hinner jag få många tankar i huvudet och jag ser framför mig morgondagens tidningsrubriker. "Liss frälser lag CC". "CC-hjälte hyllas av enigt Göteborg". "Hjälte-Liss gifter sig med Natalie Portman". "Liss förfader grundade Lissabon". Tyvärr blundar jag i min iver och nickar bollen halvvägs till Kungälv. Nåja, en miss är ok, vi vinner ju ändå matchen. Eller? I sista minuten slår Makt en långboll som jag ska passa hem till Otto. Tyvärr missar jag bollen och kvitteringen är ett faktum. Nästa tidningsrubrik blir snarare "Lynchmobb jagade CC-Liss av plan". Snart blåser domaren, som för längesen slutat bry sig om matchen, av enbart 5 minuter för tidigt.

Spelarbetyg skala 1-5. 1 = Usel, 5 = Division 6-klass

Otto: 2,5. Gör en hel del bra räddningar men Higuita-kopian drar ner betyget något. Kunde blivit betydligt värre om vi haft vissa andra målvakter istället...

Christoffer: 1,5. Han är ju i alla fall ganska fin att titta på.

Gabbis pojkvän: 2,5. Inte så aktiv men gör det han ska. Extra plus för en rolig kapning.

Gabbis pojkväns kompis: 4,5. Gör en riktigt bra match där hans löpningar öppnar upp försvaret flertalet gånger.

Glyn: 3. Skadar sig i andra halvlek men hinner innan det orsaka en straff samt skrämma slag på motståndarna.

Henning: 3. Deltar på ett mycket bra sätt till några målchanser genom att springa kopiösa sträckor. Har en egen hejaklack på läktaren som den boyband-kille han är. Han svarar med att sjunga sin signaturmelodi manboy.

Utternäs: 3,5. Har flertalet fina löpningar men orkar kanske inte jobba hem så ofta. Kanske dags att börja röka igen? Får stort plus för den snyggaste straffen jag någonsin sett.

Arman: 3,5. Får mig själv att rita kors i taket, eller i alla fall i pissoaren, då han byter TRE gånger under matchen. Det är ungefär som om Jesus skulle komma ut som muslim.

Filip: 5. Överlägset bäst på plan med sina två mål och i övrigt stort slit. När han är i bar överkropp får han mig att falla ihop i en snyftande hög där jag är en förvirrad kombination av deprimerad, avundsjuk och kåt.

Patrik: 3. Gör ett mål och har några fina löpningar. Ska ha ett extra omnämnande för att han på jobbet efteråt knappt kunde gå.

Liss; 0,5. Lyckas hålla en konstant form där jag bara blir sämre och sämre.

Luca Modric: 3. Överraskar med fin bollbehandling.

Gabbi: 75. Tjej.

Man of the match: Filip

Korpmatch 2

Om föregående matchens spelare påminde om "En annan del av Köping" så påminde lag CC denna gång om Grunden BOIS. Och inte Grunden BOIS första-lag heller. Under uppvärmningen slogs nytt CC-rekord i trixning med boll då en ring spelare lyckades få ihop sammanlagt 3 tillslag. Detta firades med en total avsaknad av uppvärmning där spelarna istället försökte snacka in sig hos den månghövdade, snygga och i Petters fall långa publiken. Den enda som överhuvudtaget rörde sig innan matchen var en hund som sprang runt och letade efter sitt livs kärlek, vilket han sedermera också fann i form av Glyn's benskydd som han försökte bedriva otukt med. Undertecknad var denna gång alldeles för bakfull för att minnas vilka som spelade så därför kommer här inte delas ut så många betyg utan mer exempel på matchens mer minnesvärda händelser.

Matchen sparkade igång och CC hade genast stora problem. The naughty norwegian som hade ställt sig i mål fick visa prov på sina kunskaper gång på gång och det var tur att denna välvuxne man fanns där bak (som flickan sa!) då motståndet kom i anfallsvåg på anfallsvåg. På topp låg jag själv med en allt mer regelförvirrad värmlänning som kapade allt som röde sig oavsett om det var en motståndare, boll eller träd. Efter en minut gjorde jag själv min första rush och bytte därefter ut mig själv. Det blev mitt första byte av sammanlagt 7 under matchen. In på topp kom istället Gabbi som visade att tjejer är helt genomusla på allt från att idrotta till att köra bil och genast bör fråntas rösträtten så de istället kan ägna sig åt sina huvudsakliga uppgifter städning och tvättning. Hennes vackra pojkvän hade denna gång inte fått plats i lag CC och då istället ställt sig i mål hos motståndarlaget. Denna förrädare ska numer bespottas och har blivit straffad med ett halvårs kärleksembargo från sin flickvän på uppmaning av lag CC. Tillbaka till matchen. Backlinjen kändes stabil. Hesam stoppade några farligheter medan Christoffer mest lyckades skapa motståndarnas farligheter. På topp kom Englund igenom en gång men valde att glidtackla en motståndare istället för att lägga bollen i tom bur. Lagets största stjärna var istället Tellef som kom runt på kanten gång på gång. I ett av dessa fall skapade han en hörna som lagkapten Arman tog hand om. Vi satte 9 man att bevaka mittlinjen medan Glyn fick gå upp själv för att göra mål. Något han också gjorde. Man riktigt såg hur ett slags sexuellt sus gick igenom publiken som genast blev fuktiga och glansiga i ehm.. ögonen. Jag frågade en i mängden men Charlie sa att det berodde på pollen. Allt medan han stirrade på Glyn's välsvarvade vader. 1-0 till lag CC i paus trots ett bedrövligt spel.

I paus skällde lagkapten Arman och lagledare Hesam på oss men inte blev det bättre i andra halvlek. Nej hela matchen var ett potpurri i missade passningar och nedtagningar. Det fanns fyra spelare som kunde gå från matchen med hedern i behåll. Mål-Otto (som till skillnad mot sin namne från Degerfors räddar mål istället för att spruta in dem), Pontus, Glyn och Armans bror. Det roligaste som hände i andra halvlek var istället när någon vid sidlinjen skrek efter byte. Då vände sig lagkapten ursinnigt om och skrek tillbaka "Jag har sagt det tusen gånger. Ropa namn på den som ska byta!!!" Avbytaren ropade då "Arman, byte". Fråga någon annan fick han som svar av lagkaptenen som var ett gott föredöme genom att konsekvent vägra att byta matchen igenom. Spelmässigt öppnade spelet upp sig i andra halvlek åt båda håll och CC hade kunnat skapa ett antal frilägen om de hade fått för sig att passa bollen istället för att försöka springa in den själva. Istället kom motståndarna i en farlig attack som CC inte riktigt visste hur de skulle stoppa. Christoffer var den som först kom på en idé och lade sig helt sonika ner och omfamnade en motståndare inne i straffområdet. Mirakulöst nog dömde inte domaren (som var utmärkt även om han hade ett eldigt humör samt var äldre än vissa städer) straff utan indirekt frispark. Detta hjälpte dock inte då det blev mål ändå. Mycket mer hände inte förutom lite trashtalk mellan spelare från de båda lagen. Matchen slutade istället 1-1 och lag CC gick av säkra i vetskapen att om ryktet om matchens kvalité skulle sprida sig skulle man förmodligen aldrig någonsin få ligga igen.

Matchens bästa spelare: The naughty norwegian

Matchens sämsta spelare: Liss som hade 5 bollkontakter under hela matchen där 4 var nickskarvar och en var en benskyddsnedtagning.

Matchens minst regelkunniga: Englund

Matchens näst minst regelkunniga: Domaren

Matchens doping: Motståndarbacken som var runt 5 meter lång.

Matchens spelare: Arman som kanske inte var bäst men som i alla fall spelade mest då han vägrade byta.

Matchens höjdpunkt: Hejaklacken som bestod av flertalet vackra damer, en hund samt en ständigt hånskrattande Charlie (som inte vågar delta själv ska tilläggas).

Matchens Zlatan: Petkov. Först går han sina egna vägar genom att ställa sig i höjd med eget straffområde när vi själv har hörna för att i nästa sekund skjuta en frispark från mittlinjen 55 meter över.

Matchens Wilde: Robin

Matchens Robin: Wilde

Matchens mest talangfulla: Utternäs som den minuten han orkade springa visade prov på lite skills.


På allmän begäran, och med allmän menar jag Pontus, kommer här spelarbetyg ändå i skala 1-5. 1=usel och 5=division 6-klass.

Daniel Gustavsson: 3. Gör en habil halvlek innan han bli skadad.

Maycoll: 2. Kämpar på men utan en sträckt vrist som förra matchen blir det bara en tvåa. Dock fortsatt exemplariskt korta byten.

Arman: 2. Dribblar mycket, orkar inte springa i slutet men byter ändå inte. Ska dock ha cred för att han är en av få som har lite boll i sig.

Sasan: 4. Har gott om skills men får inte riktigt ut det sista lilla. Skadar sig.

Henning: 3. Osynlig.

Hesam: 4. Avstyr mängder av lägen för motståndarna.

Utternäs: 3. Ser ut som en kombination av Cannavaro och Duracell-kaninen utan den sistnämndas energi. Kanske dags att lägga ner med rökandet?

Englund: 2. Snällt betyg. Får ändå en tvåa då han är förjävla rolig att ha med.

Otto: 5. Fantastisk insats. Missar i något utboxningsförsök men är i övrigt felfri.

Glyn: 5. En chans, ett mål, en legend.

Liss: 1. Trots att samtliga spelare är sämre än gången innan lyckas jag återigen vara sämst. Får ettan för flitigt bytande.

Wilde: 2. Har koll på regler, taktik och nya modet inom tatueringar. Kanske inte lika bra koll på sina egna ben men fantastisk kondition.

Boqvist: 1,5. Ställer till det för sig själv och sätter nästan laget i underläge några gånger. Springer i alla fall runt ganska mycket.

Gabbi: 1,5. Tjej.

Pontus: 5. Har ett enormt hjärta och är lagets dynamo. Kommer runt bra på kanten i första halvlek.

Petkov: 3. Vadå betyg. Zlatan läser inga betyg. Zlatan borde ge denna texten betyg. Bojkott! Bojkott!!

Korpen

Korpmatch CC – FC Z-kopior

Det var dags för korpmatch igen och efter en hyfsad inledning av säsongen var självförtroendet på topp hos CC. Samlingen var satt till 17.30 vilket vissa (Hesam) uppfattade som 17.30 Iransk tid då han släntrade in 17.56.45. Uppvärmningen bestod av inläggsspel med medhavd plastboll samt småflörtande med den vackra hejaklacken som bestod av en man på 3 meter samt några vackra tjejer med Malin och Malin i spetsen (båda med stora, fina överkroppar, om än på olika ställen). När det var dags för spel såg lag CC ut som en blandning av Dom kallar oss mods och En annan del av Köping. De flesta hade sin peak för ungefär 20 kilo sen (förutom för Gabbi och hennes pojkvän där den förstnämnda istället kanske har sin peak om en halvmeter). Truppen som skulle försvara CC:s svartvita färger var Arman, Armans bror, Wilde, Wildes bror, Gabbi, Gabbis pojkvän, Glyn, Robert, Daniel, Liss, Maycoll, Filip, Henning, Hesam och Hesams kompis.

I inledningen av matchen fick CC igång ett ganska fint passningsspel på mittfältet som tyvärr inte ledde någonstans. Istället var det motståndarna (som jag inte vet vad de hette men hade en kopia av Tore Kullberg i backlinjen) som fick första farligheten. Där visade dock Glyn prov på gammal hederlig engelsk fotboll då han sparkade bort både bollen, benen och eventuellt halva gräsmattan i sin iver att stoppa anfallet. Nästa gång motståndarna kom upp på kanten försökte Robert visa prov på sitt ursprung och täcka ut bollen på värmländskt manér. Det innebär att man tacklar sönder motståndaren när bollen ligger 35 meter ifrån. CC började hitta in mer och mer i matchen och fick lite farligheter på inkast/inspark som dock inte ledde någon vart. Oftast kladdades det lite för mycket på bollen istället för att skicka in den mot mål. I anfallet visade Gabbi prov på bra spelförståelse då hon ofta hittade fina öppningar för löpande spelare i form av Henning (som dock inte fick till inläggen) eller Liss (som mest antingen stod offside eller försökte ragga på nyss nämnda hejaklack). På mittfältet styrde Filip med sin kaninartade löpförmåga (löpa var inte det enda han gjorde som en kanin avslöjade han efteråt) och Gabbis pojkvän Christian som till och med var snäppet bättre än sin flickvän, både sett till spelet och utseendet. I backlinjen höll Glyn rent med hjälp av Arman och en Hesam som försökte ta igen sin sena ankomst med att konsekvent vägra att byta under matchen. Tyvärr fick motståndarna till två kontringslägen efter slarv i försvarsspelet som de utnyttjade hänsynslöst. 0-2 i paus således.

I pausen bestämde vi oss för att försöka starta med en trebackslinje, lägga bollar bakom deras tröga backlinje samt utnyttja att motståndarna förmodligen aldrig hade nickat en boll i hela sina liv.

Andra halvlek började med ett rejält taggat CC där Liss redan efter 2 sekunder lyckats fälla både sig själv, motståndaren och domaren. Bollarna slogs mer i djupled och många vackra kombinationer avlöste varandra. Mittfältet matade fram bollar vilket resulterade i bra inläggslägen. Det var också en inspark (i korpen finns inte inkast) som skulle förlösa CC. Inlägget är perfekt och på bortre stolpen flyger The Hairy Header from Hollywood fram i en rörelse som var lika graciös som sparven från Minsk men samtidigt lika kraftfull som Rambo. Glyn reducerade på en språngnick. Paroli på den tänkte Glyn och gjorde exakt likadant bara 2 minuter senare. CC var ikapp och det märktes. Närkamperna var stenhårda och medan CC oftast kom därifrån med bollen, eller i alla fall med ett kraftigt dobbmärke på motståndarens ben, ägnade motståndarna sig mest åt att gnälla. CC pumpade på för ett ledningsmål och det kom strax därefter då en perfekt djupledsboll nådde blixten Maycoll som chockar alla med att sätta en stenhård vrist i bortre hörnet. Nu gällde det att hålla ledningen. Det som följde var närmast en orgie i glidtacklingar och kapningar. En stackars sork räddades från en nästan säker förkylning då han dödades av Armans vassa dobbar. I slutet av matchen lyckas Henning dunka in en retur som han firar med en indiandans vilken fick Sitting Bull att vrida sig i sin grav. Slutet av matchen var en enda lång transportsträcka där det mest utmärkande var en viss persons maskning av italienskt manér. 4-2 till CC blev till slut slutresultatet inför den stora publiken på sammanlagt 5 personer och en hund.

Spelarbetyg skala 1-5. 1=usel, 5=Division 6-klass

Armans brorsa: 3
Tog det han skulle, chanslös på målen. Betyget dras ner en aning då han i stort sett orsakade ett av målen själv.

Arman: 3
Ett ord: Stabil.

Wilde: 3
Kämpade som ett djur och var dessutom kompis med domaren vilket aldrig kan skada.

Wildes bror: 4
En gigant i de bakre leden på ett icke homosexuellt sätt.


Gabbi: 4
Visade prov på enorm spelförståelse men var kanske aningen rädd i närkamperna.

Gabbis pojkvän: 4,5
Vann mycket boll och gjorde motståndarna frustrerade genom att kapa dem i tid och otid.

Glyn: 6
Glyn-klass!

Robert: 3
Hade några rejäla glidtacklingar. Bra kämpe utan någon som helst koll på reglerna.

Liss: 2
Liss-klass.

Daniel: 3,5
Enormt vältränad. Inspirerad av sin flickväns succé i allsvenskan kanske?

Filip: 4,5
Har en kropp som en grekisk gud och springer otroligt mycket.

Maycoll: 3
Började tveksamt vid ett av målen men gör man ett sådant drömmål kan inte betyget bli lägre än en trea. Exemplariskt korta byten.

Henning: 3
Sprang mycket och fick göra ett mål vilket gjorde honom till världshistoriens förmodligen gladaste målskytt.

Hesam: 3
Stabil back.

Hesams kompis: 3,5
Löpte mycket på kanten och i anfallet.

Kalas, quiz och ny musik

Det börjar bli standard för mig att börja varje inlägg med något i stil med: "Nu var det längesen jag skrev men framöver ska jag skriva oftare blaha blaha". Jag är helt enkelt för lat för att skriva i min egen blogg. Därför kommer det dröja ännu längre innan Skottland del 5 och del 6 kommer upp. Men det kan vara värt väntan då det hände en mängd småsjuka saker i Edinburgh (jag säger bara SMS-sprint). Tills jag fått orken att skriva om de brittiska öarna kommer det istället mestadels handla om musik här skulle jag tippa.

Igår var en kväll jag kommer minnas länge. Jag, Otto och Scott hade bestämt oss för att göra gemensam sak av våra födelsedagar och satsade därför på en pubrunda. Den inföll några dagar innan min egen födelsedag, som är på lördag för er som ännu inte hunnit köpa en present till mig, vilket gjorde att ingen visste om att vi firade mig med. Scott och Otto fick kramar och presenter i en strid ström medan jag fick nöja mig med Petter och Kristoffer. Sämre kan man visserligen ha det. Vi hade planerat lite i förväg och då tänkt att vi nog skulle bli runt 6-7 stycken. Vi blev 40 pers som drog runt Göteborg i en galen pubrunda.

Scott hade fixat en present till mig. Ett domarkit bestående av en visselpipa och ett rött samt ett gult kort. Något jag senare under kvällen skulle roa mig kungligt med. Scotts flickvän Jonna hade med sig sina systrar i present. Trodde jag i alla fall innan hon höll ett föredrag om vilka regler som gällde för kvällen. Jag fick inte prata med hennes systrar, jag fick inte titta på dem och jag fick inte under några omständigheter krypa upp bakom dem och försöka sniffa deras hår. Dessutom hade hon innan kvällen varnat sina systrar å det strängaste för mig. Känns bra att veta vad folk har för uppfattning om en. Tydligen är jag ett as som inte kan se en tjej utan att genast försöka få henne i säng. Det kanske är välförtjänt, jag vet inte, men det är intressant att se hur otroligt mycket folks syn på mig skiljer sig från min egen syn på vem jag är. Nog om detta. Folk började droppa in och pubrundan tog sin start. I samband med att jag fick visselpipan blev jag tydligen även utsedd till pubrundans ledare. Något jag tog på allra fullaste allvar. När det var en kvart kvar på varje ställe blåste jag i pipan och sa åt folk att börja dricka upp. När tiden var slut blåstes det i pipan och folk drog vidare. Om någon blev sen eller klagade på kvällens upplägg fick personen ifråga gult kort. Blev man för full var det rött kort som gällde och det var bara att bege sig hemåt. Tyvärr råkade domaren bli såpass full så han inte var kapabel att visa kort av någon färg alls.

Barerna avlöste varann och jag tog min roll som ledare mer och mer allvarligt. Jag började springa i förväg till nästa stopp för att deala med vakterna så vi kunde komma in gratis. Detta gjorde att vi, har jag räknat ut, sammanlagt tjänade mellan 2 och 3000 kronor. För eventuella bloggläsare/pubrundebesökare kan detta återbetalas genom en bakelse på valfritt café. Under rundan hände en mängd roliga saker där jag förmodligen redan glömt det mesta. Det bör dock nämnas att på Viktoria fick man önska musik. Både Mumford and sons och Krunegård hördes eka, inte bara från högtalarna utan också från Kristoffers vackra mun samt min något mer oattraktiva dito. Det ryktas även om att banjostampandets sköna konst nådde en ny höjdpunkt denna afton. Spektaklet slutade på Babar där allt var som vanligt. Underbart och deprimerande på samma gång. En annan sak värd att nämnas är mitt och Kristoffers kramkalas på Chez vilket slutade med att ett antal glas rasade i backen bara sekunder efter att en annan pubrundemedlem blivit utslängd på grund av fylla. Tur vakten var upptagen på annat håll.

Morgonen efter kvällen före var något jobbig. Man var dock tvungen att försöka vakna till då jag och Kristoffer, genom vår briljanta kunskap, hade lyckats vinna ett allmänbildningsquiz på Babar föregående torsdag. Uppladdningen fick se ut som gången innan då man aldrig ska rubba ett vinnande koncept. Alltså fick uppvärmningen bestå av frukost hemma hos Kristoffer följt av en jävla massa matcher av NHL10 på xbox. Efter att ha förlorat alla matcher utom den sista, vilket gör att jag är regerande mästare, hade jag ådragit mig tuffa, manliga skador såsom dimsyn och xbox-tumme (en åkomma som förövrigt är ganska klurig att förklara för dementa släktingar över 90 år). Då vi som sagt hade vunnit veckan innan, och detta kan inte poängteras nog, hade vi ett bord reserverat på Babar där det vankades en Capone-burgare. Burgaren överraskade lite på mig genom att vara ytterst välsmakande och mättande. En bra start således. Skulle man kanske till och med våga sig på en liten öl till maten idag igen? Ja så fick det bli. Dock bara en då vi räknade kallt med att ta hem drinkar i tävlingen.

Team Banjostampen har nu fått förstärkning av australiensaren Jamie. Han visade sig vara ett grymt tillskott i laget och blev ytterst ansvarig för musikavdelningen i Team Banjostampen. Kristoffer sköter filmdelen medan jag själv är ansvarig för sport och dåliga ordvitsar. Dessutom är det jag som ska kunna allt sådant det egentligen är för pinsamt av en man att kunna. Typ vad heter alla karaktärer i Twilight-sagan och så vidare. Resterande frågor delar vi upp ganska bra mellan oss. Framförallt är de bra bollplank som man kan diskutera ideér angående frågor fram och tillbaka. Precis när vi skulle börja kom en kollega, jag vill inte hänga ut personen vid namn men det är en lustig Junker, och satte sig. Först ville hon vara i samma lag som oss med sina tre kompisar. Vi förklarade att man max kan vara 4 och vi tänker inte rucka på några regler. Hon tyckte det lät konstigt men tänkte att man kanske kunde tipsa varandra om svaren på frågorna. Detta gick vi inte heller med på. Då tar hon under första frågan fram sin mobil för att ringa sin kompis angående svaret. Fuskare står inte högt i kurs och hennes kväll, som började så trevligt, slutade med att vi rullade henne i Fisk och krossade chips i brist på tjära och fjädrar innan vi tände eld på henne och slängde ut fanskapet genom närmsta fönster. Det var ett bra quiz med ganska svåra bonusfrågor. Vi lyckades få rätt på alla bonusfrågor samt på en hel del andra frågor med. 25/30 blev resultatet, något vi var ganska nöjda med. Vi var ett av endast två lag som lyckades klara alla bonusfrågor. Detta gjorde att vårt starka vapen Banjo skickades fram för en utslagsfråga. Så fort jag hörde Family Guy nämnas visste jag att vi hade vunnit då Banjo kan allt om alla tecknade serier som någonsin funnits. Hela tävlingen vanns även den med hjälp av Banjos snabbhet på utslagsfrågorna. Storsinta som vi var även i segerruset skänkte vi bort nästa veckas middag till tvåorna då vi är på äventyr med konserttrion nästa torsdag.

Dagen rundades av ganska omgående efter att vi tvingats dricka en segeröl och jag begav mig hem för att spendera kvällningen med 100 gram schweizernöt. Här sitter jag nu med underbar, vacker musik strömmande ur högtalarna, en underbar, vacker Kristoffer på facebook-chatten samt ett underbart, vackert finalbord på full tilt. Jag är sällan så nöjd som när jag hittar ny bra musik att glädjas åt. Efter att ha återupptäckt min kärlek till lastFM sitter jag nu här med en hög nya artister att lyssna in mig på. Några skulle jag till och med säga är extremt lovande. Bland annat upptäckte jag en 20-årig australiensiska som fick mitt hjärta att smälta. Lisa Mitchell med en röst som i skönhet endast kan jämföras med hennes ansikte. Otroligt vacker tjej med otroligt vacker och själfull musik. Dessutom har hon den goda smaken att ha gjort en cover på en av Coldplays mest underskattade låtar, See you soon. Mer av de andra fynden kommer säkert kunna läsas om här inom en snar framtid. Nu ska jag fortsätta med det jag gör mest hela tiden. Drömma mig bort till kärleken.

Fjällen

Nu är jag på väg hem från ännu en veckas semester. Mina tre semestrar än så länge har det gemensamt att jag skulle behöva semester för att vila upp mig från semestern. Dock av helt olika anledningar.

Jag noterar att jag ännu inte hunnit skriva del 5 och del 6 i min Skottlands-berättelse men jag lovar att det kommer allra senast våren 2017. Istället sticker vi in här med en liten kort historia om veckan i fjällen.

Resan upp till vår nybyggda stuga i Bruksvallarna skulle tas med buss som gick raka vägen från Göteborg till nyss nämnda Bruksvallarna. Bussen skulle gå klockan 10 och då jag slutade jobba 05.30 på morgonen fann jag inget annat råd än att vara vaken fram tills bussen skulle gå. Detta gick till sist efter att jag tvingat i mig otaliga litrar cola, spontanstädat någon timme samt nästan lyckats låsa in mig i lägenheten för tredje gången då vårt handtag är trasigt (jag och Petter är lika händiga som bananerna i pyjamas på speed). Jag lyckades till min egen förvåning både hålla mig vaken samt ha nog med pengar på kortet för att betala min taxi till bussen så resan var så långt smidig. Den skulle dock bli något sämre.

Jag hamnade mitt i en fullsmockad buss på sätet bredvid en pratglad, men trevlig, skåning. Dock var inte pratglada skåningar det jag allra helst ville ha bredvid mig i 12 timmars bussåkande då jag trots allt hade varit vaken i snart 24 timmar i strräck. Det var halv snöstorm på vägen upp vilket gjorde att bussresan låg lite efter sitt körschema. Detta försökte chaufförerna ta in genom att göra omkörningar jag inte trodde var möjliga. På smala, översnöade vägar körde de om lastbilar i kurvor. Antingen såg jag landets bästa chaufförer eller så såg jag de chaufförer med Sveriges största dödslängtan. Jag beslöt att det nog var bäst både för nerverna och för hälsan att försöka ta mig en sup. Då jag inte hittade någon beslöt jag mig för att göra det näst bästa och försöka sova (eller egentligen det tredje bästa, det näst bästa hade naturligtvis varit att få en psykos på bussen och börja tokrunka så de hade varit tvungna att stänga in mig i chaufförernas sovutrymme). Bechterew och bussar går dock inte direkt hand i hand så det blev inte mycket sovande heller.

2 timmar försenat rullade bussen (eller rättare sagt taxin som hade ersatt bussen) in i Bruksvallarna. Där stod min far och väntade. För er som inte träffat min far så är han en man med mycket bestämda åsikter som är döv på ena örat, blind på ena ögat och tålös på ena foten. Dock är han en extremt hård man efter alla sina år i skogen och är därför lite som en blandning av Rambo och Naken-Janne för er som minns den filuren. Vår (eller ja, Liss skogs) nybyggda stuga var lika fin som det hade sett ut på bilderna på hemsidan. Därinne väntade mor med färdiglagad mat, samt resterande del av familjen, minus ett rötägg till bror som hellre blir katolsk präst än åker skidor. Vi skulle allt som allt bli 11 personer i stugan varav tre barn (Nova 5,5 år, Jesse 3,5 år och Saga som snart fyller 3 år). Jag fick ett bemötande av barnen som om jag vore den tomte jag ofta blir beskylld för att vara i göteborgs nattliv. I båda fallen försöker jag ge flickebarnen godisklubbor, dock av helt olik karaktär.

De flesta dagarna var sig lika på semestern. Man vaknade tidigt då barnen gick upp senast klockan 6 på morgonen. Jag åkte skidor stenhårt med farsan och en av mina bröder hela förmiddagarna för att på eftermiddagarna mest leka lite med mina brorsbarn i barnbacken. Därefter åkte vi hem för att äta mat, som vi turades om att laga (förutom jag som fick stränga order att hålla mig till disken och inte röra maten). Efter maten var det dags att leka med brorsbarnen en stund till innan både jag och de var så trötta så vi däckade i en hög innan klockan hade slagit 10.

När det gäller åkningen så var backarna i Ramundberget helt ok. Bra snö, breda backar men kanske lite korta för någon som vant sig vid alpernas lyx. Vi räknade med att det längsta varvet (som innefattade två ankarliftar och den längsta backen) tog oss 12 minuter och då tog liftarna säkert 11,5 minut. Anders imponerade med sin snabba, om än stelbenta åkning, och farsan gjorde sitt bästa för att hinna ikapp sina betydligt yngre söner. Han lyckades naturligtvis inte men jag har nog aldrig sett honom åka så fort.



Denna rapportering från fjällsemestern skulle också innehållt massa bilder och filmer men teknikansvariga brodern Erik är ungefär lika seg med att skaka fram material som Micke.

Poängteras bör också att vi enbart spelade en omgång TP under semestern (vanligtvis spelar vi minst en gång om dagen) men i min blygsamhet vill jag inte berätta att det var jag som vann. Nu gjorde jag det visst ändå. Så det kan bli.

Under mina vistelser i barnbacken trodde personalen att jag var barnens pappa vilket gjorde både mig och barnen lite förvirrade ibland.

Min far finns det annars mycket att skriva om. Han är faktiskt förjävla rolig. Det är en man, som tidigare nämnts, har tvärsäkra åsikter om saker och ting. När man frågar varför han tror som han gör får man oftast ett mycket svävande svar. Bland annat tror han att bastning kan läka allt från psoriasis till cancer. Han tror sig också vara en bättre meterolog än de som jobbar med sådant samt vara Sveriges högljuddaste nysare (något jag faktiskt nog måste ge honom cred för). Min mor är lite lugnare men har exakt lika tvärsäkra åsikter, som inte sällan är exakta motsatsen till pappas åsikter. Ofta lyckas de på något konstigt sätt ha fel båda två.

Under veckan drabbades jag av något jag hoppades aldrig skulle inträffa. Jag fick samma smak som Lasse Berghagen. Min resa mot att bli gubbe är komplett. Snart kommer ni se mig på en parkbänk med basker på, muttrandes om hur ohyfsade dagens ungdomar är. Ärendet vi delar smak i gäller en bok skriven av Jonas Johansson. Det är han debutroman och heter 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag fick låna boken av min mor då jag hade läst ut Liftarens guide till galaxen för fjärde gången på bussresan upp. Mina förväntningar på boken var kanske inte skyhöga direkt men det borde de ha varit. Detta är utan konkurrens den bästa debutromanen jag läst på flera år. Förmodligen en av de bästa böckerna jag någonsin läst i strid med nyss nämnda galaxliftaren, Fever Pitch, Naiv. Super. samt en handfull Shakespeare-pjäser. Författaren skriver med exakt den stil och humor som jag själv önskar jag besatt. Läs den!

Avslutningsvis kan man säga att fjällsemestern var fantastiskt lyckad och att jag nu haft 3 riktigt bra semesterveckor. Jag saknar redan mina busungar till brorsbarn och längtar tills jag ser dem igen, vilket förmodligen blir till jul. Det fanns i skidorten Ramundberget en del söta skidskolelärare men jag har lyckats med konststycket att inte säga ett enda ord till en tjej som jag inte är släkt med. Därför förblir jag en deprimerad singel även in på April. Speciellt nu när blåvitt losa hemma mot Häcken och årets semesterdagar i stort sett tagit slut. Nästa sak att se fram emot blir först skägg-pubrundan den sjunde April och sedan Mumford and sons för andra gången 12:e April.

Blåvitt

Jag måste ta en paus från alla Skottlands-berättelser för att skriva om blåvitt. Det var ju allsvensk premiär igår (eller förrgår för er som vaknar ungefär nu när jag går och lägger mig). Tyvärr var det den första allsvenska premiären jag missat på väldigt många år. Det kändes riktigt surt men det får man ta när man haft två så otroligt bra veckor som jag haft i BG och Skottland. Det fick alltså bli TV:n, något som kan bli jobbigt då jag har så mycket energi så jag bara vill skrika rakt ut och det brukar rent allmänt vara mer accepterat att göra i en fotbollsklack än i ett vardagsrum. Planen såg ut som den borde göra efter ett halvårs konstant snöande och blåvitt saknade fortfarande en hel drös bra spelare. Seriöst, vilken annan allsvensk klubb har en lika bra backlinje som Dyre - Risp - NC - Adam? Detta är alltså alla skadade spelare. Dessutom saknades en drös spelare till på grund av skador. Vi vann ändå med 3-0 tack vare Kim, Hysén och deras målvakt som ser ut som om Leif GW Persson skulle deltaga i stjärnor på is. Det finns för övrigt en jävligt rolig ramsa om Kalmars målvakt som vi brukar sjunga. Där rimmas bland annat hans namn Wastå med att han har en BMI på 42.

30 minuter efter att blåvitts match var klar var det dags för Arsenal att möta Hull borta. Det började bra med Arshavins 1-0 men efter det blev det tyngre. Hull fick en helt horribel straff som var felaktigt dömd på två helt olika sätt (både offside och filmning) och efter det hade Arsenal förtvivlat svårt att förvalta sina chanser. Det blev till sist ett lyckligt slut när danskjäveln Bendtner dunkade in 2-1 på övertid efter svagt ingripande av Hulls målvakt. Jag var nu så lycklig så jag firade på ett sätt jag inte gjort på länge en lördag. Jag tog en tidig kväll och somnade runt 2.

Idag har jag jobbat 11 timmar men innan det fick man sig ett glädjebesked. Gnihet blev utspelade av Mjällby på sin egen hemmaplan. De lyckades gneta till sig 0-0 men de ser inte direkt starka ut. Mutumba borde dock fått en utvisning och Bojan är ju bara helt jävla dum i huvudet. Fulare spelare får man leta efter.

Jag har under de senaste dagarna haft som mission att få tag på mina föräldrar. Seriöst, det är fan lättare att ringa upp kungen än att få tag på två pensionärer.

Jag har lyckats hitta ny bra musik också. Fanfarlo, som var förband åt Mumford and sons har en helt fantastisk skiva på spotify. Den låter så vårig som Kristoffer så fint uttryckte det. Dessutom har William Fitzsimmons nyaste skiva kommit ut på spotify. Mycket bra. Lägg där till att jag fått lite nya tips och därför upptäckt de fantastiska The cave singers. Electric president har också släppt ett nytt album som jag inte hunnit lyssna in mig ordentligt på än men som verkar rätt soft.

Jag ska försöka skriva del 5 i Skottlandsberättelsen i morrn om jag hinner. I morrn ska nämligen Team Banjostampen göra comeback!

Skottland del 4

Fast vi (på grund av vissa aktiviteter innehållandes skolbarn, hostelvakter och uppstoppade giraffer) bara hade sovit några timmar var det bara att stiga upp igen. Den kontinentala frukosten får ju inte missas. Det fanns bara ett bord ledigt som vi kunde sitta vid. Bakom oss satt Lennart och Birgitta, skolbarnens lärare, och frågade ut sina elever om nattens aktiviteter. Dagens ungdom kan inte bara twittra, facebooka och porrsurfa samtidigt, de kan även ljuga jävligt bra. Vi som hörde allt hade svårt att hålla oss för skratt när de drog den ena lögnen efter den andra. Vi fick en stund att säga hej då till flickebarnen där de visade upp sin ungdomliga förstånd i vissa frågor man fick. De frågade vad vi gjorde på dagarna eftersom vi gick upp så tidigt. Vi förklarade att vi ville gärna se allt staden hade att erbjuda i form av museum, parker och kyrkor. De stackars minderåriga sötnosarna såg ut som fågelholkar i flera minuter innan den yngsta av dem kved fram ett "varför?". De kunde för sitt liv inte förstå varför man skulle gå på museum och i katedraler om man inte var tvungen.

Vi sa adjö till de mer civiliserade Lennart och Birgitta innan vi begav oss ut för den sista dagsturen i Glasgow. Jag hade kartan i högsta hugg med tre ställen jag ville se den dagen. Glasgow science center (lite som universeum), botaniska trädgården med oran mor samt katedralen. Tyvärr för oss låg dessa tre ställen på helt olika ställen av kartan. För att vara ärliga fanns de inte ens med på kartan då de låg för långt bort. Detta skulle bli ännu en dags vandrande. För att komma till Glasgow science center var det bara att följa floden. Eller bara och bara, det var så mycket grindar och avspärrningar överallt så till slut var vi halvvägs till England innan vi hittade tillbaka till floden igen. Vi såg på vägen mängder med skottar i kilt, något vi dessutom hade sett kvällen innan. Vi fick förklaringen att skottar tar gärna på sig sina fin-kiltar när Skottland spelar fotboll eller rugby. Lite som vi svenskar som tar på oss älghorn eller ölhjälmar när det är hockey. Hur som helst så kom vi till slut fram till Glasgow science center.




Utsidan


Vi trodde det var stängt då det inte var en enda människa i närheten men när vi gick närmre satt det folk i disken så det var bara att kliva på. Vi tittade på priserna och valde snabbt bort alla slags IMAX-filmer och koncentrerade oss enbart på spel och lekar. Det skulle kosta 6,75 pund med en valfri donation på 1,50 extra. Micke går fram först och säger "fuck donation" till damen i kassan, som nu när jag tänker efter såg lite ut som Gwyneth Paltrow fast tvärtom, och slängde upp 6,75 pund. Han fick sin biljett och gick nöjd därifrån. Det var ju lätt tänkte jag och bad artigt om en vuxen biljett. 8,25 får jag som svar. Frivillig donation my ass, här var man tvungen att ta till alla medel man kunde för att slippa donera. Jag försökte charma tanten med alla knep jag kunde. Lägga huvudet på sned, prata om det skotska vädret, dra bisonskämtet, ja jag tog till och med min fick-säckpipa och spelade auld lang syne men inget hjälpte. Jag fick helt enkelt betala mer än Micke och envisades därför i slutet av vistelsen med att stanna en kvart längre än de andra så jag fick valuta för pengarna.

Det var bara vi och skolklasser (till och med yngre än de vi träffade från Sverige) på stället så vi hade i stort sett hela huset för oss själva. Här tävlades det bland annat i att skjuta bollar med tryckluft, lägga pussel i konstiga former (samtidigt som Kristoffer maniskt nynnar på Tetris-låten), hoppa rakt upp från stående samt trycka på blinkande lampor så fort som möjligt. Lamptryckandet gick bra fram till att det var lampor långt ner som lyste. Om ni någonsin vill vinna en öl bör ni genast utmana valfri person med reumatisk sjukdom på att böja sig ner så fort som möjligt. Vi gick runt i centret ett par timmar och hade det på det hela ganska trevligt. Där fanns diverse matteuppgifter där alla rader skulle få samma summa, Nim samt tornet i Hanoi. Jag briljerade med min kunskap om att minsta möjliga antal drag i tornet i Hanoi har formeln 2 upphöjt till n minus 1. Det vill säga, består tornet av 5 delar är minst möjliga antalet drag 2*2*2*2*2-1=31.




Det fanns även speglar




Jag har precis löst ett pussel (som Micke misslyckades med precis innan)




Det fanns även en bläckfisk.....




... och en dykare med en jätteklubba. Här är jag så glad för Micke har precis sagt "kan du trycka in mer i hålet?" vilket förmodligen var resans bästa som flickan sa-läge.



När vi skulle lämna centret behövde Micke gå på toa så vi fick sätta oss ner och vänta en stund. Precis när Micke ska kliva in kommer det runt 30 ungar, med röda tröjor på sig, i 6-års åldern som går 2 och 2 i hand in på toa. Micke hamnar mitt i tåget och ser sig förvirrat runt. Vi väntar en stund och 5 minuter senare kommer Micke ut med en röd tröja på, hand i hand med en liten pojke som ser helt förskräckt ut och ropade något om Fritzel till sin fröken. Vi vet än idag inte vad som hände på den toan och jag tror inte vi någonsin vill veta.

Vi fortsatte vår vandring bort mot Oran Mor. Först hann vi med ett barkbåtsrace med löv som slutade oavgjort då vi valde ett mål så långt bort så ingen kunde se löven när de gick i mål. Vi promenerade förbi något som var Glasgows convention centre som jag tror fritt översatt betyder ungefär konditions-center. Vi tog en macka på vägen och gick via Kelvingrove park där vi hade varit dagen innan. Vi hade sett en jättefin byggnad, som mest påminner om ett slott, dagen innan och var lite nyfikna på vad det kunde vara så vi tog helt enkelt den vägen bort. Byggnaden visade sig vara Glasgows universitet som var ett helt enormt vackert område med parker, slott och stora salar i symbios. Och nej mamma, jag blev inte sugen på att börja plugga.




Vilse i universitetet



Vi hittade till sist ut från byggnaden och kom ut på andra sidan. Där fullkomligt dröste det av studenter i konstiga t-shirts med lappar som delades ut. Tydligen kom vi just den dagen det skulle hållas skolval på universitetet och alla försökte muta oss med diverse godsaker. Jag försökte förklara för dem att vi inte var studenter och därför inte kunde rösta men de snikna, glupska andra herrarna verkade intresserade tills de hade kunnat roffa åt sig en klubba var hos varje person. De tog tacksamt emot allt godis och alla lappar och lade sedan sina röster i närmsta röstfack (soptunna) de kunde hitta. Nu var vi nästan framme vid Oran Mor och då vi hade gått väldigt långt tyckte vi att vi behövde en öl. Vi satte oss vid bardisken och började prata med bartendern som var från Liverpool men av någon anledning höll på Newcastle i fotboll. Hon frågade lite om vad vi gjorde och samtalet gled snart in på musik. Det visade sig att hon hade fantastisk musiksmak och det pratades om The XX, Mumford and sons och Bon Iver. Hon var helt chockad för som hon berättade efteråt var hennes uppfattning om svenskar den att vi bara lyssnade på ABBA och Basshunter. Vi var därefter tvungna att be om ursäkt för Basshunter de närmsta 2 timmarna. Efter ölen gick vi bara rakt över gatan och hamnade då på botaniska trädgården. Det var en underbar dag och vi gick längs med floden en bra bit. Det fanns inte så stor variation i djurlivet men vi har i efterhand läst att de enda djur som lever fritt i Skottland är ekorrar, duvor och bätter (det är det som föds när en get älskar en bäver).




Micke är naturfotograf




Vi håller upp 18 fingrar på Botanic Garden då det var så gammal bron var. Eller nåt.



Vi passade på att gå vilse även här vilket ledde till att vi hittade ett galler vi inte kunde passera. Kristoffer var lite lurig (jag tror han hade en rymningsplan klar) medan jag mest önskade att mamma var där. Om vi hade varit Nyckeln till frihet hade Kristoffer varit Tim Robbins medan jag hade varit tjockisen som bryter ihop första natten.




Vi skakar galler



Klockan började nu bli ganska mycket så vi började gå mot katedralen. Vi visste inte riktigt var vi var så vi gick lite på känn. Vi hittade en tunnelbanestation och beslöt oss för att ta den. Tunnelbanan i Glasgow är riktigt nedgången och sliten men å andra sidan är den billig. Perfekt för mig med andra ord. Jag är också lite nedgången och sliten, men jävligt billig. Nu följde en rad besvikelser. Katedralen var stängd på grund av renovering och peoples house som vi gick till därefter stängde precis när vi kom. Nekropolis (de dödas stad), som var katedralens kyrkogård, var i alla fall fin och där låg det säkert massa skottar. Men man får nog säga att det var lite dött där. Fast ingen dag är den andra lik. Nej, nu får det vara slut med gravhumor. Vi gick till sist mot hostelet efter att ha vandrat i 8 timmar. På vägen köpte vi givetvis pastapåse, bacon och öl. Vad annars.

Vi började traditionsenligt med en duschförfest där vi var nästan ensamma på vårt dorm. Först kom en helt galen gammal skotte upp som vi genast blev bra polare med. Han började med att dunka oss i ryggen för att vi väckt alla natten innan (inga sura miner här inte) för att fortsätta med att erbjuda oss skjuts om vi dagen efter skulle dra till höglandet istället. Jävligt trevlig kille. Han frågade också om vi ville röka marijuana för han hade massa gräs i bilen och fick själv inte röka då de gjorde drogtester på jobbet. Tack men nej tack. Nästa person in på rummet var en indisk walesare. Han var också cool med nattens äventyr. Alla i vårt rum var bara glada men de tyckte att vakten (som hade rusat rakt in) hade varit för högljudd så de var sura på henne istället. Åter till den indiska walesaren. Han sa säkert vad han hette men jag hörde det förmodligen inte då jag aldrig träffat en människa i hela mitt liv som pratar så tyst. Om ni sett det Seinfeld-avsnittet där Jerry går med på att ha på sig en piratskjorta för att han inte hört vad damen har sagt så förstår ni ungefär vad vi pratar om. Vi festade på, bjöd walesaren på en öl och käkade sen något som denna dag var mer pastasoppa än pastasås. Vi tog med kortleken ner för att ta kvällens första öl i hostelbaren. Där bjöd jag på resans enda Straight Flush och fick därmed kåta blickar riktade mot mig av främst Kristoffer.

Snart kom walesaren och vi gick för att ta en öl någon annanstans. Han skulle bara ta en öl så vi gick till det närmsta stället då vi ville bli av med honom så fort som möjligt. Där berättade vi bison-skämtet och han kontrade med en helt obegriplig historia om papegojor, flygplan samt simmande stoppljus. Eller den kan egentligen ha handlat om vad som helst då ingen av oss hörde ett ord av vad han sa men vi skrattade när han slutade prata och han verkade nöjd och belåten med det. Kvällen i övrigt var inget att skriva hem om direkt men vi gick till en trevlig liten källarbar där Micke körde bison och jag slog sönder ett glas. Efter det blev vi nekade inträde på två olika ställen där de hänvisade till en gästlista (gästlista på en torsdag, yeah right) innan vi till sist kom in på en nattklubb/pub. Vi var absolut inte nyktra, långt ifrån, men alla var städade, kunde gå rakt och sluddrade inte det minsta. Vissa dagar var de stenhårda på nykterheten i Glasgow. Inne på puben började i alla Kristoffer med att beställa in en pitcher av misstag och tog så illa vid sig så han gick hem. Så där satt jag och Micke klockan 1 på natten med en pitcher att dela på. Micke stack iväg för att köra bison på någon konsttjej och jag följde efter en konstig tjej. Det blev en mycket trevlig afton till slut där vi för en gångs skull bara satt ner och hade trevliga diskussioner med skotska fruntimmer.

Skottland del 3

Maten, som blev en succé, anvjöts till tonerna av bland andra Krunegård. Bredvid oss satt en skolklass från Danmark som hade lagat den mest avancerade mat jag någonsin har sett men jag tvivlar på att deras mat var i närheten av lika god som vår påse. Det började nu bli dags att gå så vi kunde komma till ABC när portarna slog upp klockan 7.

Vi var där runt 10 minuter innan salen skulle öppnas och var ganska långt fram i kön. När vi tittade oss omkring såg vi att detta skulle bli en kväll i vår smak. Det kändes som om Glasgow hade skrapat ihop allt vad man hade i indietjejväg. Det var den ena söta snedluggen med randig tröja efter den andra. Vi kom in och började med en öl vilket kanske inte var så smart med tanke på blåsproblemet man alltid råkar ut för på konserter. Vi ställde oss nästan allra längst fram när den första artisten gick på. Det var en blyg, ensam man som gick på och hälsade lite försiktigt. -Kolla, en skäggig man med gitarr, utbrast Kristoffer som vet att det i stort sett är den enda musik jag gillar. Han började spela och mycket riktigt var han helt fantastisk. Grym röst och sköna låtar.




Här har vi Andrew


När Andrew hade gått av scen var vi ganska tagna av hur vacker musik han spelade. Nu började det fyllas på lite mer så det var sista chansen för blåstömning för konserten om man ville kunna komma längst fram igen. Trodde vi i alla fall för Micke gick efter nästa förband och att se hans väg tillbaka var som att se en blandning av Ingemar Stenmark och en Nascar-förare. Nästa förband skulle vara Fanfarlo och återigen visste vi ingenting om dem. Jag hade för mig att Fanfarlo var en obskyr pjäs skriven av Baudelaire (?) men som bandnamn var det en nyhet för oss. I efterhand har vi fått reda på att de hade en svensk sångare men det var givetvis inget vi visste om när de gick på. Detta var ett band som ansträngde sig till det yttersta för att se coola ut. Något som man störde sig lite på men musiken var fantastisk.




Fanfarlo



När det bandet var klara kände vi att det var en grym tur att vi inte hade kommit senare. Två helt fantastiska förband hade gjort oss redo för vad jag hoppades skulle bli en storslagen konsert. Först följde dock en period med testande av alla instrument. Givetvis måste man testa alla mickar och instrument så att allt låter perfekt när bandet kommer ut men jag har aldrig någonsin sett ett band där så mycket behövde göras. Väntetiden var enorm. Men så spelar de ju allt från dragspel till xylofon också. Till sist kände man hur luften darrade av spänning.




Förväntansfull publik


Till sist gick så bandet ut. De verkade närmast chockade över vrålet de fick i gensvar. Förklaringen kom ganska omgående då det visade sig att detta var det största stället de någonsin hade spelat på. Annars hade de dittills mest spelat på universitet och små, små klubbar.




Mumford and sons



De började med titelspåret från deras enda skiva, Sigh no more. Ganska omgående blev vi varse att detta kunde bli en spelning att minnas. Stämsången var om möjligt ännu vackrare än på skiva, hela publiken kunde texten och dessutom hade bandet ökat takten i de flesta låtarna någon grad för att få upp partystämningen.

"Love that will not betray you, dismay or enslave you,
It will set you free
Be more like the man you were made to be.
There is a design,
An alignment to cry,
At my heart you see,
The beauty of love as it was made to be"

Dessa avslutande raderna från låten ekade om och om igen, snabbare och snabbare tills man bara stod och hoppade. Efter första låten var jag helt salig. Detta efter en låt som på skivan inte ens är topp 5 hos mig. Nästan direkt när låten var slut började inledningstonerna till den låt som numer kanske är min allra största favorit, Winter Winds. När första versen, som har brutalt bra text, sjöngs kände jag hur jag fick rysningar och nackhåren ställde sig upp. När de ungefär 2.40 in i låten (se länk) fick hela publiken att sjunga "heeeeeeeeeey" direkt följt av trumpeten kände jag hur det trillade ner en tår, något som aldrig hänt mig på en konsert innan. Det var nog det starkaste ögonblicket jag upplevt på en konsert. Hela första halvtimmen var extremt stark med alla favoritlåtar. Största partyt blev det väl när de spelade singeln Little lion man. Det är inte ofta jag släpper loss ordentligt på konserter men här stod jag och hoppade som en dåre. För de som inte vet det så kallas mitt och Kristoffers quizlag för banjostampen. Det kallas så tack vare vad banjospelaren gör 3.34 in i det föregående klippet. Vi väntade medan allt byggdes upp och när Marcus Mumford sjunger ut igen tittade vi på varandra och började stampa som galningar. De fortsatte med att spela en del nya låtar, där alla var grymt bra, och höll samma höga tempo konserten igenom. När extranumret kom visste vi vad vi hoppades på men vi trodde inte vi skulle få höra det, The banjolin song. När Marcus sa vilken låt som skulle vara extranummer skrek konserttrion ut "The what song" vilket inte uppskattade så mycket av sångaren. När konserten var slut var vi tvungna att stå kvar en stund. Jag var helt tagen. Det var den bästa konsertkvällen i mitt liv.

En rolig händelse var att när de skulle komma ut till första extranumret kom banjospelaren först inte ut. Han hade spelat så han började blöda. När han kom in på scen igen rusade han fram till micken och skrek "I drew first blood".
Något som imponerar stort med Mumford and sons är att de spelar utan trummis. Marcus stampar på en baskagge i de flesta låtarna men där en trummis krävs kliver helt enkelt någon av de fyra upp och börjar spela. Om den personens instrument behövs i låten byter de bara runt lite. Alla kan spela allt.




Jag och Micke försöker smälta vad vi precis sett


Vi satte oss i baren för att försöka lugna ner våra nerver lite. Efter ett tag var det bara konserttrion kvar plus lite annat löst folk som visade sig vara goda vänner tillbandet eller groupies. Vi lyckades prata lite snabbt med banjospelaren, som tyckte det var coolt att vi hade åkt från Sverige för att se dem, innan två av hans bästa vänner bosatta i Glasgow kom fram till honom. Vi som inte ville störa smög iväg till vår öl igen. Lite senare kom trumpetspelaren och försökte tigga cigg av oss så man kan, med väldigt välvillig tolkning, säga att vi var på efterfest med bandet. Vi ville som sagt inte störa, förutom Micke som försökte smygta bilder på bandet, så vi gick ut i den ljumma Glasgow-natten. Vi tänkte testa ett nytt ställe vilket slutade med att jag gick rakt på basisten i Fanfarlo, han med den coola mustaschen. Dock var det inte längre Baloo i ledningen utan Mowgli så vi fick gå till ett nytt ställe där skolklassen väntade. När vi skulle gå igenom visitationen för att komma in på stället ska man tömma fickorna först. Kristoffer gjorde detta vilket fick vakten att titta väldigt skumt på honom. Här följer konversationen mellan Kristoffer och vakten.

V: "What is that?"
K: "It's a toycar."
V: "I can see that, why do you have it with you?"
K: "Why not?"
V: "But why?"
K: "It's my lucky medallion."
V: "Take your lucky medallion and move."

Här ger vakten Kristoffer en lång blick, skakar på huvudet innan han med hård ordalag slänger in honom på klubben. Väl där träffar vi skolbarnen vilket gjorde mig ganska glad då de hade fått två snygga kompisar med sig varav den ena verkade intressera sig lite för mig. Vi tittade lite på varandra och började dansa ihop. Efter ett tag frågade jag vad hon hette. Hon skrek tillbaka på engelska att hon förstod inte så vi började prata engelska. Lite senare frågade jag var hon kom ifrån och hon svarade Sverige. Då började jag återigen prata svenska med henne men fick svar på engelska. Jaha, hon kanske är adopterad, tänkte jag och fortsatte prata engelska halva natten innan hon till sist fattade att jag var svensk. Det blev en grym kväll som slutade med att vi nästan blev utslängda från vårt hostel efter klagomål från den fruktade tjejkompisen. Ska man ragga på tjejer måste man vara tillräckligt många för att ta allihop i gänget annars blir någon sur och svartsjuk. Det blev ett abrupt avsked för mig och min vackra tjej och jag såg henne aldrig igen.

Skottland del 2

Svag av Bechterew vaknade jag efter 2-3 timmars sömn, något som skulle vara genomsnittet under veckan, och väckte resterande del av konserttrion. Det var dags att inta den kontinentala frukosten (som som vanligt bestod av flingor och torra brödskivor med sylt) för att sedan börja vår sightseeing.

Vi tog Buchanan street, som var en riktigt stor gågata, ner mot centrum. Vår plan var att först hitta stället där Mumford and sons skulle spela dagen efter för att därefter se så mycket kyrkor och museum vi kunde hitta. Jag gick med kartan i högsta hugg och försökte vara lite reiseleiter. Undra förresten om någon förstod att vi var tursiter. Jag står med kartan uppe, Micke tar kort på allt som inte rör sig och Kristoffer ser bara allmänt vilsen ut. Vi gick förbi en gata som verkade fin så vi vek av mot den gatan. Där hittade vi Museum of Modern Art. Taget. Där gick vi runt ett tag, var kulturella och förstod ingenting. Kristoffer såg i alla fall ut som en fransk konstkännare med en baguette upp i röven så vi fick lite creddiga blickar av intedenten.




Jag och Micke utanför. Kristoffer sitter på hästen.



Givetvis vill man inte att någt ska bli stulet så precis utanför fanns en polisstation. Men de kan inte ha så stora problem med kriminalitet i Glasgow för polisstationerna var inte direkt stora.




Glasgows polisstation



Vi fortsatte vårt gående och slogs av vilket underbart väder (jag vet, jag låter som en pensionär) vi hade fått. Det var upp mot 10 grader varmt med klarblå sol. Riktig vår med andra ord. Vi hamnade i ett enormt köpcenter, som jag inte riktigt vet varför vi gick in i då ingen av oss hade råd att köpa något ändå, innan vi till slut hittade ut i solen igen. Sauchiehall street, där konserten skulle vara, är en stor bargata i Glasgow. Vi har efteråt hört att inga som bor där vill gå dit för det är tydligen lite småsunkigt och har rykte om sig att ha tråkiga människor. Vi som gillar sunkiga ställen tyckte dock det verkade vara en underbar gata. Vi gick förbi några ställen där de hade öl från 80 pence styck. Det är inte direkt dyrt i Skottland. Till sist kunde vi på höger sida se en skylt med texten ABC. Vi gick in och fann att Mumford and sons skulle ha två stycken förband. Det var två artister vi aldrig hade hört talas om innan men det gladde oss då vi inte längre behövde stressa för att hinna till Mumford and sons. Vi var nästan lite inne på att kanske strunta i något förband och komma senare. Till slut valde vi dock att gå dit när portarna öppnade. Något som gladde oss ofantligt efter att ha hört förbanden.




Fullsatt



Vi fortsatte vår vandring långt, långt bort mot Kelvingrove park där det skulle finnas ett stort museum. På vägen gjorde vi några avstickare till ett par fina kyrkor men till sist var vi på rätt väg. På vägen togs det en sub of the day (2 pund styck) till lunch så vi skulle hålla oss till kvällens matlagning. Kelvingrove Park var en mycket stor och fin park där det bland annat nämndes att man inte fick mata ankorna med junkfood. Som om någon skulle stå och slänga en calzone i huvudet på dem.




Gåendes i parken





Museum




Framsidan till Art gallery and museum. Här skulle jag och Kristoffer försöka hålla händerna som statyn rakt ovanför. Tyvärr började jag garva för mycket så jag tappade fattningen men Kristoffer lyckades ganska bra.



Det var ett riktigt fint museum och framförallt riktigt stort. Bland annat hittade vi tavlor av konstnärer som Salvadore Dali, Monet och Rembrandt. Efter ett tag började någon spela på en orgel och vi funderade på om vi skulle våga gå och önska Jag är en vampyr. Vi vågade inte. Vi hittade en egyptisk utställning där man bland annat visade hur det går till att bli mumie steg för steg.




Här ser vi ett par snubbar som verkar trivas med sitt jobb. De sliter ut inälvor och hjärnor mest hela dagen med glatt humör. Bäst är skylten längst ner. Don´t try this at home.



Vi passade också på att lära oss lite om olika saker. Bland annat om en gammal skotsk ö som var så avskild från resten av Skottland så de utvecklade ett eget språk som ingen annan förstår. Lite som Skåne skulle man kunna säga.




Här lyssnar vi på ett föredrag om ön.


Till sist började vi känna oss lite hungriga så vi vandrade tillbaks mot hostelet. Vi hade nu gått runt 1 mil vilket senare skulle visa sig var lite för en dag i Skottland. Om man dessutom räknar med sträckan man gick fram och tillbaka inne på alla museum och kyrkor skulle sträckan bli ännu längre. På vägen hem hittade vi en Lidl där det inhandlades pastapåsar och bacon. Är man utomlands så är det den enda maten som duger. 12 öl fick följa med hem till hostelet också. Nu var det dags för duschförfest.Det verkade som den skulle kunna bli svår att genomföra men när vi kom till vårt dorm var det ingen där. Jubel utbröt och vi klädde genast av oss till tonerna av Mickes Hifi-anläggning. The coral, Shout out louds, Krunegård, Mumford and sons och Håkan var alla artister som spelades flitigt men resans sång skulle nog ändå bli Don´t stop believing med Journey. Speciellt efter att Kristoffer gjort om "He's just a cityboy, born and raised in south Detroit" till "Han var en storstadskille, född och uppväxt i södra Partille". Här skulle partas. Kristoffer som aldrig varit med om en duschförfest innan verkade lite tveksam men efter ett tag kändes det som han var en rutinerad duschdrickare. Nu måste jag förklara för er som tror att det föregick några bögerier här, som min far så fint hade uttryckt sig, att det gjorde det inte alls. man är själv i duschen men däremot har man dörren öppen och musik på högsta volym så man kan festa ihop ändå. Annars kan det lätt bli en dipp när man går in i duschen. Nu fortsätter bara partyt.











Glada i hågen gick vi ner för att laga mat. Givetvis fick Hifi-anläggningen och ölen följa med. Hur ska man kunna laga mat utan musik och alkohol?







Där har vi bilder på pastapåsen, bacon, de tre kockarna tillsammans samt Micke som var DJ:n i sällskapet.


Resten av kvällen och nästföljande dag får ni i del 3 som kommer ut någon gång i morgon kväll.