Skottland del 3

Maten, som blev en succé, anvjöts till tonerna av bland andra Krunegård. Bredvid oss satt en skolklass från Danmark som hade lagat den mest avancerade mat jag någonsin har sett men jag tvivlar på att deras mat var i närheten av lika god som vår påse. Det började nu bli dags att gå så vi kunde komma till ABC när portarna slog upp klockan 7.

Vi var där runt 10 minuter innan salen skulle öppnas och var ganska långt fram i kön. När vi tittade oss omkring såg vi att detta skulle bli en kväll i vår smak. Det kändes som om Glasgow hade skrapat ihop allt vad man hade i indietjejväg. Det var den ena söta snedluggen med randig tröja efter den andra. Vi kom in och började med en öl vilket kanske inte var så smart med tanke på blåsproblemet man alltid råkar ut för på konserter. Vi ställde oss nästan allra längst fram när den första artisten gick på. Det var en blyg, ensam man som gick på och hälsade lite försiktigt. -Kolla, en skäggig man med gitarr, utbrast Kristoffer som vet att det i stort sett är den enda musik jag gillar. Han började spela och mycket riktigt var han helt fantastisk. Grym röst och sköna låtar.




Här har vi Andrew


När Andrew hade gått av scen var vi ganska tagna av hur vacker musik han spelade. Nu började det fyllas på lite mer så det var sista chansen för blåstömning för konserten om man ville kunna komma längst fram igen. Trodde vi i alla fall för Micke gick efter nästa förband och att se hans väg tillbaka var som att se en blandning av Ingemar Stenmark och en Nascar-förare. Nästa förband skulle vara Fanfarlo och återigen visste vi ingenting om dem. Jag hade för mig att Fanfarlo var en obskyr pjäs skriven av Baudelaire (?) men som bandnamn var det en nyhet för oss. I efterhand har vi fått reda på att de hade en svensk sångare men det var givetvis inget vi visste om när de gick på. Detta var ett band som ansträngde sig till det yttersta för att se coola ut. Något som man störde sig lite på men musiken var fantastisk.




Fanfarlo



När det bandet var klara kände vi att det var en grym tur att vi inte hade kommit senare. Två helt fantastiska förband hade gjort oss redo för vad jag hoppades skulle bli en storslagen konsert. Först följde dock en period med testande av alla instrument. Givetvis måste man testa alla mickar och instrument så att allt låter perfekt när bandet kommer ut men jag har aldrig någonsin sett ett band där så mycket behövde göras. Väntetiden var enorm. Men så spelar de ju allt från dragspel till xylofon också. Till sist kände man hur luften darrade av spänning.




Förväntansfull publik


Till sist gick så bandet ut. De verkade närmast chockade över vrålet de fick i gensvar. Förklaringen kom ganska omgående då det visade sig att detta var det största stället de någonsin hade spelat på. Annars hade de dittills mest spelat på universitet och små, små klubbar.




Mumford and sons



De började med titelspåret från deras enda skiva, Sigh no more. Ganska omgående blev vi varse att detta kunde bli en spelning att minnas. Stämsången var om möjligt ännu vackrare än på skiva, hela publiken kunde texten och dessutom hade bandet ökat takten i de flesta låtarna någon grad för att få upp partystämningen.

"Love that will not betray you, dismay or enslave you,
It will set you free
Be more like the man you were made to be.
There is a design,
An alignment to cry,
At my heart you see,
The beauty of love as it was made to be"

Dessa avslutande raderna från låten ekade om och om igen, snabbare och snabbare tills man bara stod och hoppade. Efter första låten var jag helt salig. Detta efter en låt som på skivan inte ens är topp 5 hos mig. Nästan direkt när låten var slut började inledningstonerna till den låt som numer kanske är min allra största favorit, Winter Winds. När första versen, som har brutalt bra text, sjöngs kände jag hur jag fick rysningar och nackhåren ställde sig upp. När de ungefär 2.40 in i låten (se länk) fick hela publiken att sjunga "heeeeeeeeeey" direkt följt av trumpeten kände jag hur det trillade ner en tår, något som aldrig hänt mig på en konsert innan. Det var nog det starkaste ögonblicket jag upplevt på en konsert. Hela första halvtimmen var extremt stark med alla favoritlåtar. Största partyt blev det väl när de spelade singeln Little lion man. Det är inte ofta jag släpper loss ordentligt på konserter men här stod jag och hoppade som en dåre. För de som inte vet det så kallas mitt och Kristoffers quizlag för banjostampen. Det kallas så tack vare vad banjospelaren gör 3.34 in i det föregående klippet. Vi väntade medan allt byggdes upp och när Marcus Mumford sjunger ut igen tittade vi på varandra och började stampa som galningar. De fortsatte med att spela en del nya låtar, där alla var grymt bra, och höll samma höga tempo konserten igenom. När extranumret kom visste vi vad vi hoppades på men vi trodde inte vi skulle få höra det, The banjolin song. När Marcus sa vilken låt som skulle vara extranummer skrek konserttrion ut "The what song" vilket inte uppskattade så mycket av sångaren. När konserten var slut var vi tvungna att stå kvar en stund. Jag var helt tagen. Det var den bästa konsertkvällen i mitt liv.

En rolig händelse var att när de skulle komma ut till första extranumret kom banjospelaren först inte ut. Han hade spelat så han började blöda. När han kom in på scen igen rusade han fram till micken och skrek "I drew first blood".
Något som imponerar stort med Mumford and sons är att de spelar utan trummis. Marcus stampar på en baskagge i de flesta låtarna men där en trummis krävs kliver helt enkelt någon av de fyra upp och börjar spela. Om den personens instrument behövs i låten byter de bara runt lite. Alla kan spela allt.




Jag och Micke försöker smälta vad vi precis sett


Vi satte oss i baren för att försöka lugna ner våra nerver lite. Efter ett tag var det bara konserttrion kvar plus lite annat löst folk som visade sig vara goda vänner tillbandet eller groupies. Vi lyckades prata lite snabbt med banjospelaren, som tyckte det var coolt att vi hade åkt från Sverige för att se dem, innan två av hans bästa vänner bosatta i Glasgow kom fram till honom. Vi som inte ville störa smög iväg till vår öl igen. Lite senare kom trumpetspelaren och försökte tigga cigg av oss så man kan, med väldigt välvillig tolkning, säga att vi var på efterfest med bandet. Vi ville som sagt inte störa, förutom Micke som försökte smygta bilder på bandet, så vi gick ut i den ljumma Glasgow-natten. Vi tänkte testa ett nytt ställe vilket slutade med att jag gick rakt på basisten i Fanfarlo, han med den coola mustaschen. Dock var det inte längre Baloo i ledningen utan Mowgli så vi fick gå till ett nytt ställe där skolklassen väntade. När vi skulle gå igenom visitationen för att komma in på stället ska man tömma fickorna först. Kristoffer gjorde detta vilket fick vakten att titta väldigt skumt på honom. Här följer konversationen mellan Kristoffer och vakten.

V: "What is that?"
K: "It's a toycar."
V: "I can see that, why do you have it with you?"
K: "Why not?"
V: "But why?"
K: "It's my lucky medallion."
V: "Take your lucky medallion and move."

Här ger vakten Kristoffer en lång blick, skakar på huvudet innan han med hård ordalag slänger in honom på klubben. Väl där träffar vi skolbarnen vilket gjorde mig ganska glad då de hade fått två snygga kompisar med sig varav den ena verkade intressera sig lite för mig. Vi tittade lite på varandra och började dansa ihop. Efter ett tag frågade jag vad hon hette. Hon skrek tillbaka på engelska att hon förstod inte så vi började prata engelska. Lite senare frågade jag var hon kom ifrån och hon svarade Sverige. Då började jag återigen prata svenska med henne men fick svar på engelska. Jaha, hon kanske är adopterad, tänkte jag och fortsatte prata engelska halva natten innan hon till sist fattade att jag var svensk. Det blev en grym kväll som slutade med att vi nästan blev utslängda från vårt hostel efter klagomål från den fruktade tjejkompisen. Ska man ragga på tjejer måste man vara tillräckligt många för att ta allihop i gänget annars blir någon sur och svartsjuk. Det blev ett abrupt avsked för mig och min vackra tjej och jag såg henne aldrig igen.