Fjällen

Nu är jag på väg hem från ännu en veckas semester. Mina tre semestrar än så länge har det gemensamt att jag skulle behöva semester för att vila upp mig från semestern. Dock av helt olika anledningar.

Jag noterar att jag ännu inte hunnit skriva del 5 och del 6 i min Skottlands-berättelse men jag lovar att det kommer allra senast våren 2017. Istället sticker vi in här med en liten kort historia om veckan i fjällen.

Resan upp till vår nybyggda stuga i Bruksvallarna skulle tas med buss som gick raka vägen från Göteborg till nyss nämnda Bruksvallarna. Bussen skulle gå klockan 10 och då jag slutade jobba 05.30 på morgonen fann jag inget annat råd än att vara vaken fram tills bussen skulle gå. Detta gick till sist efter att jag tvingat i mig otaliga litrar cola, spontanstädat någon timme samt nästan lyckats låsa in mig i lägenheten för tredje gången då vårt handtag är trasigt (jag och Petter är lika händiga som bananerna i pyjamas på speed). Jag lyckades till min egen förvåning både hålla mig vaken samt ha nog med pengar på kortet för att betala min taxi till bussen så resan var så långt smidig. Den skulle dock bli något sämre.

Jag hamnade mitt i en fullsmockad buss på sätet bredvid en pratglad, men trevlig, skåning. Dock var inte pratglada skåningar det jag allra helst ville ha bredvid mig i 12 timmars bussåkande då jag trots allt hade varit vaken i snart 24 timmar i strräck. Det var halv snöstorm på vägen upp vilket gjorde att bussresan låg lite efter sitt körschema. Detta försökte chaufförerna ta in genom att göra omkörningar jag inte trodde var möjliga. På smala, översnöade vägar körde de om lastbilar i kurvor. Antingen såg jag landets bästa chaufförer eller så såg jag de chaufförer med Sveriges största dödslängtan. Jag beslöt att det nog var bäst både för nerverna och för hälsan att försöka ta mig en sup. Då jag inte hittade någon beslöt jag mig för att göra det näst bästa och försöka sova (eller egentligen det tredje bästa, det näst bästa hade naturligtvis varit att få en psykos på bussen och börja tokrunka så de hade varit tvungna att stänga in mig i chaufförernas sovutrymme). Bechterew och bussar går dock inte direkt hand i hand så det blev inte mycket sovande heller.

2 timmar försenat rullade bussen (eller rättare sagt taxin som hade ersatt bussen) in i Bruksvallarna. Där stod min far och väntade. För er som inte träffat min far så är han en man med mycket bestämda åsikter som är döv på ena örat, blind på ena ögat och tålös på ena foten. Dock är han en extremt hård man efter alla sina år i skogen och är därför lite som en blandning av Rambo och Naken-Janne för er som minns den filuren. Vår (eller ja, Liss skogs) nybyggda stuga var lika fin som det hade sett ut på bilderna på hemsidan. Därinne väntade mor med färdiglagad mat, samt resterande del av familjen, minus ett rötägg till bror som hellre blir katolsk präst än åker skidor. Vi skulle allt som allt bli 11 personer i stugan varav tre barn (Nova 5,5 år, Jesse 3,5 år och Saga som snart fyller 3 år). Jag fick ett bemötande av barnen som om jag vore den tomte jag ofta blir beskylld för att vara i göteborgs nattliv. I båda fallen försöker jag ge flickebarnen godisklubbor, dock av helt olik karaktär.

De flesta dagarna var sig lika på semestern. Man vaknade tidigt då barnen gick upp senast klockan 6 på morgonen. Jag åkte skidor stenhårt med farsan och en av mina bröder hela förmiddagarna för att på eftermiddagarna mest leka lite med mina brorsbarn i barnbacken. Därefter åkte vi hem för att äta mat, som vi turades om att laga (förutom jag som fick stränga order att hålla mig till disken och inte röra maten). Efter maten var det dags att leka med brorsbarnen en stund till innan både jag och de var så trötta så vi däckade i en hög innan klockan hade slagit 10.

När det gäller åkningen så var backarna i Ramundberget helt ok. Bra snö, breda backar men kanske lite korta för någon som vant sig vid alpernas lyx. Vi räknade med att det längsta varvet (som innefattade två ankarliftar och den längsta backen) tog oss 12 minuter och då tog liftarna säkert 11,5 minut. Anders imponerade med sin snabba, om än stelbenta åkning, och farsan gjorde sitt bästa för att hinna ikapp sina betydligt yngre söner. Han lyckades naturligtvis inte men jag har nog aldrig sett honom åka så fort.



Denna rapportering från fjällsemestern skulle också innehållt massa bilder och filmer men teknikansvariga brodern Erik är ungefär lika seg med att skaka fram material som Micke.

Poängteras bör också att vi enbart spelade en omgång TP under semestern (vanligtvis spelar vi minst en gång om dagen) men i min blygsamhet vill jag inte berätta att det var jag som vann. Nu gjorde jag det visst ändå. Så det kan bli.

Under mina vistelser i barnbacken trodde personalen att jag var barnens pappa vilket gjorde både mig och barnen lite förvirrade ibland.

Min far finns det annars mycket att skriva om. Han är faktiskt förjävla rolig. Det är en man, som tidigare nämnts, har tvärsäkra åsikter om saker och ting. När man frågar varför han tror som han gör får man oftast ett mycket svävande svar. Bland annat tror han att bastning kan läka allt från psoriasis till cancer. Han tror sig också vara en bättre meterolog än de som jobbar med sådant samt vara Sveriges högljuddaste nysare (något jag faktiskt nog måste ge honom cred för). Min mor är lite lugnare men har exakt lika tvärsäkra åsikter, som inte sällan är exakta motsatsen till pappas åsikter. Ofta lyckas de på något konstigt sätt ha fel båda två.

Under veckan drabbades jag av något jag hoppades aldrig skulle inträffa. Jag fick samma smak som Lasse Berghagen. Min resa mot att bli gubbe är komplett. Snart kommer ni se mig på en parkbänk med basker på, muttrandes om hur ohyfsade dagens ungdomar är. Ärendet vi delar smak i gäller en bok skriven av Jonas Johansson. Det är han debutroman och heter 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag fick låna boken av min mor då jag hade läst ut Liftarens guide till galaxen för fjärde gången på bussresan upp. Mina förväntningar på boken var kanske inte skyhöga direkt men det borde de ha varit. Detta är utan konkurrens den bästa debutromanen jag läst på flera år. Förmodligen en av de bästa böckerna jag någonsin läst i strid med nyss nämnda galaxliftaren, Fever Pitch, Naiv. Super. samt en handfull Shakespeare-pjäser. Författaren skriver med exakt den stil och humor som jag själv önskar jag besatt. Läs den!

Avslutningsvis kan man säga att fjällsemestern var fantastiskt lyckad och att jag nu haft 3 riktigt bra semesterveckor. Jag saknar redan mina busungar till brorsbarn och längtar tills jag ser dem igen, vilket förmodligen blir till jul. Det fanns i skidorten Ramundberget en del söta skidskolelärare men jag har lyckats med konststycket att inte säga ett enda ord till en tjej som jag inte är släkt med. Därför förblir jag en deprimerad singel även in på April. Speciellt nu när blåvitt losa hemma mot Häcken och årets semesterdagar i stort sett tagit slut. Nästa sak att se fram emot blir först skägg-pubrundan den sjunde April och sedan Mumford and sons för andra gången 12:e April.