Första stoppet skulle bli Forex där de första punden skulle fås. Vi tog varsin nummerlapp och jag gick till kassan först för att få 120 pund. Inga problem. 2 sekunder efter kommer Micke fram för att få pund och möts då av beskedet att de är slut. Jag tog de sista Forex hade. Efter att jag skrattat en timme och Micke förolämpat personalen genom att kalla dem för pundare och pundhuvuden fick vi dra oss mot centralen. Där var det dags för lunch. Vi antog att det skulle bli en hel del subway-ätande i Skottland (det blev det på Irland) så vi rivstartade igång resan med en Subway-meny.
Kristoffer skulle ansluta lite senare så jag och Micke satte oss för att spela ett parti Chicago om första ölen. Vi bestämde snart att Micke är inte tillåten att hålla i kortleken, då han blandar som en 5-åring mitt under ett epilepsianfall, så det var bara att jobba på för mig. Jag misstänker starkt att Micke antingen fuskade eller sålde sin själ till djävulen för i vilket fall som helst lyckades han vinna. När kortspelandet var över kom Kristoffer. Nu tyckte Micke vi borde gå runt på centralen för att leta efter vår buss men återigen kunde inget gå snett, vi hade av misstag satt oss precis där bussen skulle avgå.
Bussen till flygplatsen och incheckningen fanns det inget att anmärka på förutom kanske den extremt slappa kontrollen de har på Säve. Alla i konserttrion lyckades gå igenom utan att det pep men för en man bakom oss gick det värre. Första gången pep det så han fick gå tillbaka och lämna sin mobil och lite annat han hade glömt att ta ur fickorna. Andra gången pep det igen och då genomförde säkerhetsvakten en visitation som var det lättaste jag sett. Hon kände jättesnabbt på snubben och vinkade sen förbi honom. Jag blir utsatt för 100 gånger värre visitation varje gång jag ska gå in på en fotbollsmatch. Så om jag har några terrorister som läser detta, ska ni någonsin spränga en flygplats, välj Säve!
På Säve togs första ölen för resan och där spelades även det första partiet kort. Nu tror jag vadet handlade om vem som skulle få gratis mat på Stanstead. Temat under resan var att de två förlorarna skulle dela på vinnarens vinst då vår budget inte var den största i historien. Återigen visade sig Micke vara för stark och här avslöjades även en annan sak som skulle vara ett genomgående tema på resan. Så fort vi spelade om öl vann Kristoffer och så fort vi spelade om mat vann Micke. När jag vann då? När vi spelade om äran. Vem fan vill ha ära? Jag vill ha mat och öl.
Första flygsträckan gick bra och snabbt då vi fördrev tiden med kortspel. På Stanstead fick Micke sitt pris i form av en BK-meny. Micke skulle ha en Whopper medan jag och Kristoffer skulle ta en double cheese and bacon till samma pris. Detta ångrade vi när vi såg hamburgarna då det såg ut som om Mickes hamburgare var pappan som var ute och gick med sin två små hamburgerbarn. Nu skulle vi gå igenom Stansteads hårda kontroll och denna gången slängde de i alla fall inte mitt dyrbara vax. Däremot pep det när jag gick igenom vilket ledde till att jag fick mig en visitation av en gubbe som var något helt annat än Säves variant. Denna snubben stod bland annat i ungefär 20 sekunder och klämde på pungen. Jag vet inte vad han trodde han skulle hitta där. Kanske hade han hört ryktet om att jag har ett kärlekstorn av stål och trodde det var därför det pep men till slut lät han mig gå med en liten dask på rumpan. Jag vet inte om jag kände mig utnyttjad eller kåt. Vi hade nu en halvtimme över innan Glasgow-flyget så vi tyckte det var dags för första ölen på brittisk mark.
Jag och Kristoffer ser väldigt nöjda ut över ölen (som var förvånansvärt billig med tanke på att det var en halvliter stella på en flygplats)
Näste resa gick lika bra som den första och snart landade vi i Glasgow. Innan vi åkte hade Petter, som har varit i Glasgow innan, berättat om att det kostade närmre 30 pund att ta tåg in till centrala Glasgow. Nervösa inför detta faktum gick vi försiktigt och letade efter ett bussalternativ. Vi hittade en snubbe att fråga som berättade att det gick ett tåg om 5 minuter som kostade 5 pund om man visade upp sitt boardingkort. Taget! Vi rusade till plattformen och hann precis med tåget som dessutom visade sig kosta bara 3 pund. Vi hade nu redan sparat 27 pund och började så smått fila på hur vi bäst skulle fira det. Kristoffer röstade på öl medan jag och Micke nog var lite mer inne på öl. Det slutade med en jävla massa öl.
Vi gick av stationen och gick rakt på hostelet (med en liten avvikelse på en gata där Kristoffer ville utforska den lokala Subway-restaurangen). Hostelet verkade riktigt fräscht med stor fin reception och en stor bar lite längre in. Vi gjorde direkt intryck på receptionisten då vi inte som de flesta nyanlända efter en lång resa frågade efter vart man kan tvätta av sig utan istället frågade vart närmsta bar låg. Klockan var nu bara 8-9 och det verkade som om vi skulle hinna med en natt på stan, något vi inte hade räknat med på förhand. I hissen på väg upp berättade Kristoffer ett skämt som jag tyckte var hysteriskt roligt och som skulle bli lite av denna resas icebreaker.
- What did the buffalo mom tell her baby boy when he left home?
- I don´t know.
- Bye, son (bison)
Ett fruktansvärt roligt skämt, enligt mig, som inte gjorde lika stor succé på alla andra. En annan rolig sak med detta skämtet var att varje gång Kristoffer skulle berätta det på fyllan kunde han inte säga ordet her utan det kom alltid ut som his. Det kanske inte låter så kul men att se Kristoffers panik när han gång på gång på gång sabbade sitt eget skämt var hysteriskt kul.
Rummet var litet och duschen var extremt liten. Redan nu märkte vi att det nog kunde bli bekymmer med att fixa duschförfest men det var ett problem för senare dagar. Vi gick ner till hostelets bar som hette Osmosis bar. Där berättade den nyblivna singeln Kristoffer hur mycket han såg upp till mig och att han ville lära sig vara lika charmerande och skillad som jag när det gällde hanteringen med damerna. Jag klev genast fram och blev den djungelboks-Baloo det stackars människobarnet alltid hade önskat sig. Micke tog mest rollen som Baghera när han satt i soffan och suckade åt mina förslag samt ibland utbrast i ett: "Åh nej, det är Baloo" med Bagheras röst.
På Osmosis bar rullade en träningsmatch mellan Irland och Brasilien och vi blev nu för första gången varse om en av de bästa överraskningarna med resan, prisläget. I Dublin kostade ju en öl multum och vi hade väntat oss något liknande här. Så när jag skulle köpa de tre första ölen var jag redo med 20 pund och hoppades det skulle räcka då han hällde upp väldigt stora öl. - Seven twenty please, sa bartendern. Fan det räckte inte tänkte jag och började rota i fickan när han tog min sedel, gav mig växel tillbaka och började servera nästa gäst. Där stod jag som ett fån och funderade på om det verkligen kunde vara så att man fick en halvliter för 2,40 styck (cirka 27 spänn). Det visade sig senare på resan att på de flesta ställen var det till och med billigare än så. Nästa glada överraskning kom när vi kollade till höger och upptäckte ett Wii! Förfest på en pub samtidigt som man spelar Wii. Grymt.
Jag och Micke mitt i en match bowling. Kristoffer vann bowlingen och Micke kom sist. Tennisen däremot utvecklades till riktiga prestigematcher mellan mig och Kristoffer och vi spelade en herrans massa matcher där jag tror att jag till slut nötte ner honom. Som den Tibroson jag är var jag givetvis Söderling medan han var Djokovic.
Efter det var vi helt utmattade och satt genomsvettiga och flämtade. Då såg vi ett tjejgäng komma in. Vi höll precis som bäst på att bestämma oss för vem av oss som skulle gå och dra bison när vi hörde att de pratade svenska. Så vi gick och pratade med dem och det visade sig att de var en del av en gymnasieklass från Ulricehamn på skolresa. Skolklasser på utlandsresor är ju kända för att svåra. Eller inte. De drog med oss till ett uteställe där kvällen spenderades. Eller rättare sagt de drog med Micke i en taxi och lämnade oss kvar. Micke tryckte ansiktet mot rutan och såg trånande efter oss. Vi började bli lite oroliga för priset på en taxi men det visade sig vara lika billigt som öl i Glasgow. Jag och Kristoffer blev körd av en skön gammal pakistanier som försökte berätta om alla häftiga ställen man var tvungen att se. Dock är skotska blandat med pakistanska inte den allra enklaste dialekten att förstå men det var en trevlig gubbe. Stället vi till slut kom fram till hade en lika rigorös visitation som Stanstead vilket fick oss att bli lite oroliga. Vi hade innan hört att Glasgow hade ganska tuffa invånare vilket detta ju var ett tecken på. Alla vi pratade med var dock extremt trevliga och snälla. Där sålde de öl för 1,50 styck vilket ledde till att vi kanske blev något mer ostadiga första kvällen än vi hade trott. För att summera kan man säga att Mowgli absolut inte behövde någon Baloo och att Bagheera och Baloo också klarade sig bra.
Del av skolbarnen.
Utestället
Tjejerna stack så småningom hem (de skulle väl på någon skolutflykt dagen efter) så vi gick till vårt första fyllematställe. Där var det också en stor, bra skillnad mot Sverige, ingen kö. Jag hittade i fyllan något med svamp som lät gott men som kanske inte var så gott i praktiken.
Micke äter hamburgare och Kristoffer äter glass?
Det fick bli taxi hem också. Väl hemma tyckte vi att vi skulle kolla hur köket såg ut där vi skulle laga vår succérätt dagen efter. Vi tog hissen upp till köksvåningen och såg en skylt om att det var kameraövervakat. Nu ska de allt få nåt att titta på tänkte vi, eller kanske mest jag, och började roa oss/mig med diverse aktiviteter som att surfa på golvet och att posera på bord.
Golvsurf
Posering
Vi gick upp till vårt dorm, kanske inte lika tyst som vi försökte, och avslutade kvällen med god munhygien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar