Nu är jag på väg hem från ännu en veckas semester. Mina tre semestrar än så länge har det gemensamt att jag skulle behöva semester för att vila upp mig från semestern. Dock av helt olika anledningar.
Jag noterar att jag ännu inte hunnit skriva del 5 och del 6 i min Skottlands-berättelse men jag lovar att det kommer allra senast våren 2017. Istället sticker vi in här med en liten kort historia om veckan i fjällen.
Resan upp till vår nybyggda stuga i Bruksvallarna skulle tas med buss som gick raka vägen från Göteborg till nyss nämnda Bruksvallarna. Bussen skulle gå klockan 10 och då jag slutade jobba 05.30 på morgonen fann jag inget annat råd än att vara vaken fram tills bussen skulle gå. Detta gick till sist efter att jag tvingat i mig otaliga litrar cola, spontanstädat någon timme samt nästan lyckats låsa in mig i lägenheten för tredje gången då vårt handtag är trasigt (jag och Petter är lika händiga som bananerna i pyjamas på speed). Jag lyckades till min egen förvåning både hålla mig vaken samt ha nog med pengar på kortet för att betala min taxi till bussen så resan var så långt smidig. Den skulle dock bli något sämre.
Jag hamnade mitt i en fullsmockad buss på sätet bredvid en pratglad, men trevlig, skåning. Dock var inte pratglada skåningar det jag allra helst ville ha bredvid mig i 12 timmars bussåkande då jag trots allt hade varit vaken i snart 24 timmar i strräck. Det var halv snöstorm på vägen upp vilket gjorde att bussresan låg lite efter sitt körschema. Detta försökte chaufförerna ta in genom att göra omkörningar jag inte trodde var möjliga. På smala, översnöade vägar körde de om lastbilar i kurvor. Antingen såg jag landets bästa chaufförer eller så såg jag de chaufförer med Sveriges största dödslängtan. Jag beslöt att det nog var bäst både för nerverna och för hälsan att försöka ta mig en sup. Då jag inte hittade någon beslöt jag mig för att göra det näst bästa och försöka sova (eller egentligen det tredje bästa, det näst bästa hade naturligtvis varit att få en psykos på bussen och börja tokrunka så de hade varit tvungna att stänga in mig i chaufförernas sovutrymme). Bechterew och bussar går dock inte direkt hand i hand så det blev inte mycket sovande heller.
2 timmar försenat rullade bussen (eller rättare sagt taxin som hade ersatt bussen) in i Bruksvallarna. Där stod min far och väntade. För er som inte träffat min far så är han en man med mycket bestämda åsikter som är döv på ena örat, blind på ena ögat och tålös på ena foten. Dock är han en extremt hård man efter alla sina år i skogen och är därför lite som en blandning av Rambo och Naken-Janne för er som minns den filuren. Vår (eller ja, Liss skogs) nybyggda stuga var lika fin som det hade sett ut på bilderna på hemsidan. Därinne väntade mor med färdiglagad mat, samt resterande del av familjen, minus ett rötägg till bror som hellre blir katolsk präst än åker skidor. Vi skulle allt som allt bli 11 personer i stugan varav tre barn (Nova 5,5 år, Jesse 3,5 år och Saga som snart fyller 3 år). Jag fick ett bemötande av barnen som om jag vore den tomte jag ofta blir beskylld för att vara i göteborgs nattliv. I båda fallen försöker jag ge flickebarnen godisklubbor, dock av helt olik karaktär.
De flesta dagarna var sig lika på semestern. Man vaknade tidigt då barnen gick upp senast klockan 6 på morgonen. Jag åkte skidor stenhårt med farsan och en av mina bröder hela förmiddagarna för att på eftermiddagarna mest leka lite med mina brorsbarn i barnbacken. Därefter åkte vi hem för att äta mat, som vi turades om att laga (förutom jag som fick stränga order att hålla mig till disken och inte röra maten). Efter maten var det dags att leka med brorsbarnen en stund till innan både jag och de var så trötta så vi däckade i en hög innan klockan hade slagit 10.
När det gäller åkningen så var backarna i Ramundberget helt ok. Bra snö, breda backar men kanske lite korta för någon som vant sig vid alpernas lyx. Vi räknade med att det längsta varvet (som innefattade två ankarliftar och den längsta backen) tog oss 12 minuter och då tog liftarna säkert 11,5 minut. Anders imponerade med sin snabba, om än stelbenta åkning, och farsan gjorde sitt bästa för att hinna ikapp sina betydligt yngre söner. Han lyckades naturligtvis inte men jag har nog aldrig sett honom åka så fort.
Denna rapportering från fjällsemestern skulle också innehållt massa bilder och filmer men teknikansvariga brodern Erik är ungefär lika seg med att skaka fram material som Micke.
Poängteras bör också att vi enbart spelade en omgång TP under semestern (vanligtvis spelar vi minst en gång om dagen) men i min blygsamhet vill jag inte berätta att det var jag som vann. Nu gjorde jag det visst ändå. Så det kan bli.
Under mina vistelser i barnbacken trodde personalen att jag var barnens pappa vilket gjorde både mig och barnen lite förvirrade ibland.
Min far finns det annars mycket att skriva om. Han är faktiskt förjävla rolig. Det är en man, som tidigare nämnts, har tvärsäkra åsikter om saker och ting. När man frågar varför han tror som han gör får man oftast ett mycket svävande svar. Bland annat tror han att bastning kan läka allt från psoriasis till cancer. Han tror sig också vara en bättre meterolog än de som jobbar med sådant samt vara Sveriges högljuddaste nysare (något jag faktiskt nog måste ge honom cred för). Min mor är lite lugnare men har exakt lika tvärsäkra åsikter, som inte sällan är exakta motsatsen till pappas åsikter. Ofta lyckas de på något konstigt sätt ha fel båda två.
Under veckan drabbades jag av något jag hoppades aldrig skulle inträffa. Jag fick samma smak som Lasse Berghagen. Min resa mot att bli gubbe är komplett. Snart kommer ni se mig på en parkbänk med basker på, muttrandes om hur ohyfsade dagens ungdomar är. Ärendet vi delar smak i gäller en bok skriven av Jonas Johansson. Det är han debutroman och heter 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag fick låna boken av min mor då jag hade läst ut Liftarens guide till galaxen för fjärde gången på bussresan upp. Mina förväntningar på boken var kanske inte skyhöga direkt men det borde de ha varit. Detta är utan konkurrens den bästa debutromanen jag läst på flera år. Förmodligen en av de bästa böckerna jag någonsin läst i strid med nyss nämnda galaxliftaren, Fever Pitch, Naiv. Super. samt en handfull Shakespeare-pjäser. Författaren skriver med exakt den stil och humor som jag själv önskar jag besatt. Läs den!
Avslutningsvis kan man säga att fjällsemestern var fantastiskt lyckad och att jag nu haft 3 riktigt bra semesterveckor. Jag saknar redan mina busungar till brorsbarn och längtar tills jag ser dem igen, vilket förmodligen blir till jul. Det fanns i skidorten Ramundberget en del söta skidskolelärare men jag har lyckats med konststycket att inte säga ett enda ord till en tjej som jag inte är släkt med. Därför förblir jag en deprimerad singel även in på April. Speciellt nu när blåvitt losa hemma mot Häcken och årets semesterdagar i stort sett tagit slut. Nästa sak att se fram emot blir först skägg-pubrundan den sjunde April och sedan Mumford and sons för andra gången 12:e April.
söndag 28 mars 2010
söndag 14 mars 2010
Blåvitt
Jag måste ta en paus från alla Skottlands-berättelser för att skriva om blåvitt. Det var ju allsvensk premiär igår (eller förrgår för er som vaknar ungefär nu när jag går och lägger mig). Tyvärr var det den första allsvenska premiären jag missat på väldigt många år. Det kändes riktigt surt men det får man ta när man haft två så otroligt bra veckor som jag haft i BG och Skottland. Det fick alltså bli TV:n, något som kan bli jobbigt då jag har så mycket energi så jag bara vill skrika rakt ut och det brukar rent allmänt vara mer accepterat att göra i en fotbollsklack än i ett vardagsrum. Planen såg ut som den borde göra efter ett halvårs konstant snöande och blåvitt saknade fortfarande en hel drös bra spelare. Seriöst, vilken annan allsvensk klubb har en lika bra backlinje som Dyre - Risp - NC - Adam? Detta är alltså alla skadade spelare. Dessutom saknades en drös spelare till på grund av skador. Vi vann ändå med 3-0 tack vare Kim, Hysén och deras målvakt som ser ut som om Leif GW Persson skulle deltaga i stjärnor på is. Det finns för övrigt en jävligt rolig ramsa om Kalmars målvakt som vi brukar sjunga. Där rimmas bland annat hans namn Wastå med att han har en BMI på 42.
30 minuter efter att blåvitts match var klar var det dags för Arsenal att möta Hull borta. Det började bra med Arshavins 1-0 men efter det blev det tyngre. Hull fick en helt horribel straff som var felaktigt dömd på två helt olika sätt (både offside och filmning) och efter det hade Arsenal förtvivlat svårt att förvalta sina chanser. Det blev till sist ett lyckligt slut när danskjäveln Bendtner dunkade in 2-1 på övertid efter svagt ingripande av Hulls målvakt. Jag var nu så lycklig så jag firade på ett sätt jag inte gjort på länge en lördag. Jag tog en tidig kväll och somnade runt 2.
Idag har jag jobbat 11 timmar men innan det fick man sig ett glädjebesked. Gnihet blev utspelade av Mjällby på sin egen hemmaplan. De lyckades gneta till sig 0-0 men de ser inte direkt starka ut. Mutumba borde dock fått en utvisning och Bojan är ju bara helt jävla dum i huvudet. Fulare spelare får man leta efter.
Jag har under de senaste dagarna haft som mission att få tag på mina föräldrar. Seriöst, det är fan lättare att ringa upp kungen än att få tag på två pensionärer.
Jag har lyckats hitta ny bra musik också. Fanfarlo, som var förband åt Mumford and sons har en helt fantastisk skiva på spotify. Den låter så vårig som Kristoffer så fint uttryckte det. Dessutom har William Fitzsimmons nyaste skiva kommit ut på spotify. Mycket bra. Lägg där till att jag fått lite nya tips och därför upptäckt de fantastiska The cave singers. Electric president har också släppt ett nytt album som jag inte hunnit lyssna in mig ordentligt på än men som verkar rätt soft.
Jag ska försöka skriva del 5 i Skottlandsberättelsen i morrn om jag hinner. I morrn ska nämligen Team Banjostampen göra comeback!
30 minuter efter att blåvitts match var klar var det dags för Arsenal att möta Hull borta. Det började bra med Arshavins 1-0 men efter det blev det tyngre. Hull fick en helt horribel straff som var felaktigt dömd på två helt olika sätt (både offside och filmning) och efter det hade Arsenal förtvivlat svårt att förvalta sina chanser. Det blev till sist ett lyckligt slut när danskjäveln Bendtner dunkade in 2-1 på övertid efter svagt ingripande av Hulls målvakt. Jag var nu så lycklig så jag firade på ett sätt jag inte gjort på länge en lördag. Jag tog en tidig kväll och somnade runt 2.
Idag har jag jobbat 11 timmar men innan det fick man sig ett glädjebesked. Gnihet blev utspelade av Mjällby på sin egen hemmaplan. De lyckades gneta till sig 0-0 men de ser inte direkt starka ut. Mutumba borde dock fått en utvisning och Bojan är ju bara helt jävla dum i huvudet. Fulare spelare får man leta efter.
Jag har under de senaste dagarna haft som mission att få tag på mina föräldrar. Seriöst, det är fan lättare att ringa upp kungen än att få tag på två pensionärer.
Jag har lyckats hitta ny bra musik också. Fanfarlo, som var förband åt Mumford and sons har en helt fantastisk skiva på spotify. Den låter så vårig som Kristoffer så fint uttryckte det. Dessutom har William Fitzsimmons nyaste skiva kommit ut på spotify. Mycket bra. Lägg där till att jag fått lite nya tips och därför upptäckt de fantastiska The cave singers. Electric president har också släppt ett nytt album som jag inte hunnit lyssna in mig ordentligt på än men som verkar rätt soft.
Jag ska försöka skriva del 5 i Skottlandsberättelsen i morrn om jag hinner. I morrn ska nämligen Team Banjostampen göra comeback!
torsdag 11 mars 2010
Skottland del 4
Fast vi (på grund av vissa aktiviteter innehållandes skolbarn, hostelvakter och uppstoppade giraffer) bara hade sovit några timmar var det bara att stiga upp igen. Den kontinentala frukosten får ju inte missas. Det fanns bara ett bord ledigt som vi kunde sitta vid. Bakom oss satt Lennart och Birgitta, skolbarnens lärare, och frågade ut sina elever om nattens aktiviteter. Dagens ungdom kan inte bara twittra, facebooka och porrsurfa samtidigt, de kan även ljuga jävligt bra. Vi som hörde allt hade svårt att hålla oss för skratt när de drog den ena lögnen efter den andra. Vi fick en stund att säga hej då till flickebarnen där de visade upp sin ungdomliga förstånd i vissa frågor man fick. De frågade vad vi gjorde på dagarna eftersom vi gick upp så tidigt. Vi förklarade att vi ville gärna se allt staden hade att erbjuda i form av museum, parker och kyrkor. De stackars minderåriga sötnosarna såg ut som fågelholkar i flera minuter innan den yngsta av dem kved fram ett "varför?". De kunde för sitt liv inte förstå varför man skulle gå på museum och i katedraler om man inte var tvungen.
Vi sa adjö till de mer civiliserade Lennart och Birgitta innan vi begav oss ut för den sista dagsturen i Glasgow. Jag hade kartan i högsta hugg med tre ställen jag ville se den dagen. Glasgow science center (lite som universeum), botaniska trädgården med oran mor samt katedralen. Tyvärr för oss låg dessa tre ställen på helt olika ställen av kartan. För att vara ärliga fanns de inte ens med på kartan då de låg för långt bort. Detta skulle bli ännu en dags vandrande. För att komma till Glasgow science center var det bara att följa floden. Eller bara och bara, det var så mycket grindar och avspärrningar överallt så till slut var vi halvvägs till England innan vi hittade tillbaka till floden igen. Vi såg på vägen mängder med skottar i kilt, något vi dessutom hade sett kvällen innan. Vi fick förklaringen att skottar tar gärna på sig sina fin-kiltar när Skottland spelar fotboll eller rugby. Lite som vi svenskar som tar på oss älghorn eller ölhjälmar när det är hockey. Hur som helst så kom vi till slut fram till Glasgow science center.
Utsidan
Vi trodde det var stängt då det inte var en enda människa i närheten men när vi gick närmre satt det folk i disken så det var bara att kliva på. Vi tittade på priserna och valde snabbt bort alla slags IMAX-filmer och koncentrerade oss enbart på spel och lekar. Det skulle kosta 6,75 pund med en valfri donation på 1,50 extra. Micke går fram först och säger "fuck donation" till damen i kassan, som nu när jag tänker efter såg lite ut som Gwyneth Paltrow fast tvärtom, och slängde upp 6,75 pund. Han fick sin biljett och gick nöjd därifrån. Det var ju lätt tänkte jag och bad artigt om en vuxen biljett. 8,25 får jag som svar. Frivillig donation my ass, här var man tvungen att ta till alla medel man kunde för att slippa donera. Jag försökte charma tanten med alla knep jag kunde. Lägga huvudet på sned, prata om det skotska vädret, dra bisonskämtet, ja jag tog till och med min fick-säckpipa och spelade auld lang syne men inget hjälpte. Jag fick helt enkelt betala mer än Micke och envisades därför i slutet av vistelsen med att stanna en kvart längre än de andra så jag fick valuta för pengarna.
Det var bara vi och skolklasser (till och med yngre än de vi träffade från Sverige) på stället så vi hade i stort sett hela huset för oss själva. Här tävlades det bland annat i att skjuta bollar med tryckluft, lägga pussel i konstiga former (samtidigt som Kristoffer maniskt nynnar på Tetris-låten), hoppa rakt upp från stående samt trycka på blinkande lampor så fort som möjligt. Lamptryckandet gick bra fram till att det var lampor långt ner som lyste. Om ni någonsin vill vinna en öl bör ni genast utmana valfri person med reumatisk sjukdom på att böja sig ner så fort som möjligt. Vi gick runt i centret ett par timmar och hade det på det hela ganska trevligt. Där fanns diverse matteuppgifter där alla rader skulle få samma summa, Nim samt tornet i Hanoi. Jag briljerade med min kunskap om att minsta möjliga antal drag i tornet i Hanoi har formeln 2 upphöjt till n minus 1. Det vill säga, består tornet av 5 delar är minst möjliga antalet drag 2*2*2*2*2-1=31.
Det fanns även speglar
Jag har precis löst ett pussel (som Micke misslyckades med precis innan)
Det fanns även en bläckfisk.....
... och en dykare med en jätteklubba. Här är jag så glad för Micke har precis sagt "kan du trycka in mer i hålet?" vilket förmodligen var resans bästa som flickan sa-läge.
När vi skulle lämna centret behövde Micke gå på toa så vi fick sätta oss ner och vänta en stund. Precis när Micke ska kliva in kommer det runt 30 ungar, med röda tröjor på sig, i 6-års åldern som går 2 och 2 i hand in på toa. Micke hamnar mitt i tåget och ser sig förvirrat runt. Vi väntar en stund och 5 minuter senare kommer Micke ut med en röd tröja på, hand i hand med en liten pojke som ser helt förskräckt ut och ropade något om Fritzel till sin fröken. Vi vet än idag inte vad som hände på den toan och jag tror inte vi någonsin vill veta.
Vi fortsatte vår vandring bort mot Oran Mor. Först hann vi med ett barkbåtsrace med löv som slutade oavgjort då vi valde ett mål så långt bort så ingen kunde se löven när de gick i mål. Vi promenerade förbi något som var Glasgows convention centre som jag tror fritt översatt betyder ungefär konditions-center. Vi tog en macka på vägen och gick via Kelvingrove park där vi hade varit dagen innan. Vi hade sett en jättefin byggnad, som mest påminner om ett slott, dagen innan och var lite nyfikna på vad det kunde vara så vi tog helt enkelt den vägen bort. Byggnaden visade sig vara Glasgows universitet som var ett helt enormt vackert område med parker, slott och stora salar i symbios. Och nej mamma, jag blev inte sugen på att börja plugga.
Vilse i universitetet
Vi hittade till sist ut från byggnaden och kom ut på andra sidan. Där fullkomligt dröste det av studenter i konstiga t-shirts med lappar som delades ut. Tydligen kom vi just den dagen det skulle hållas skolval på universitetet och alla försökte muta oss med diverse godsaker. Jag försökte förklara för dem att vi inte var studenter och därför inte kunde rösta men de snikna, glupska andra herrarna verkade intresserade tills de hade kunnat roffa åt sig en klubba var hos varje person. De tog tacksamt emot allt godis och alla lappar och lade sedan sina röster i närmsta röstfack (soptunna) de kunde hitta. Nu var vi nästan framme vid Oran Mor och då vi hade gått väldigt långt tyckte vi att vi behövde en öl. Vi satte oss vid bardisken och började prata med bartendern som var från Liverpool men av någon anledning höll på Newcastle i fotboll. Hon frågade lite om vad vi gjorde och samtalet gled snart in på musik. Det visade sig att hon hade fantastisk musiksmak och det pratades om The XX, Mumford and sons och Bon Iver. Hon var helt chockad för som hon berättade efteråt var hennes uppfattning om svenskar den att vi bara lyssnade på ABBA och Basshunter. Vi var därefter tvungna att be om ursäkt för Basshunter de närmsta 2 timmarna. Efter ölen gick vi bara rakt över gatan och hamnade då på botaniska trädgården. Det var en underbar dag och vi gick längs med floden en bra bit. Det fanns inte så stor variation i djurlivet men vi har i efterhand läst att de enda djur som lever fritt i Skottland är ekorrar, duvor och bätter (det är det som föds när en get älskar en bäver).
Micke är naturfotograf
Vi håller upp 18 fingrar på Botanic Garden då det var så gammal bron var. Eller nåt.
Vi passade på att gå vilse även här vilket ledde till att vi hittade ett galler vi inte kunde passera. Kristoffer var lite lurig (jag tror han hade en rymningsplan klar) medan jag mest önskade att mamma var där. Om vi hade varit Nyckeln till frihet hade Kristoffer varit Tim Robbins medan jag hade varit tjockisen som bryter ihop första natten.
Vi skakar galler
Klockan började nu bli ganska mycket så vi började gå mot katedralen. Vi visste inte riktigt var vi var så vi gick lite på känn. Vi hittade en tunnelbanestation och beslöt oss för att ta den. Tunnelbanan i Glasgow är riktigt nedgången och sliten men å andra sidan är den billig. Perfekt för mig med andra ord. Jag är också lite nedgången och sliten, men jävligt billig. Nu följde en rad besvikelser. Katedralen var stängd på grund av renovering och peoples house som vi gick till därefter stängde precis när vi kom. Nekropolis (de dödas stad), som var katedralens kyrkogård, var i alla fall fin och där låg det säkert massa skottar. Men man får nog säga att det var lite dött där. Fast ingen dag är den andra lik. Nej, nu får det vara slut med gravhumor. Vi gick till sist mot hostelet efter att ha vandrat i 8 timmar. På vägen köpte vi givetvis pastapåse, bacon och öl. Vad annars.
Vi började traditionsenligt med en duschförfest där vi var nästan ensamma på vårt dorm. Först kom en helt galen gammal skotte upp som vi genast blev bra polare med. Han började med att dunka oss i ryggen för att vi väckt alla natten innan (inga sura miner här inte) för att fortsätta med att erbjuda oss skjuts om vi dagen efter skulle dra till höglandet istället. Jävligt trevlig kille. Han frågade också om vi ville röka marijuana för han hade massa gräs i bilen och fick själv inte röka då de gjorde drogtester på jobbet. Tack men nej tack. Nästa person in på rummet var en indisk walesare. Han var också cool med nattens äventyr. Alla i vårt rum var bara glada men de tyckte att vakten (som hade rusat rakt in) hade varit för högljudd så de var sura på henne istället. Åter till den indiska walesaren. Han sa säkert vad han hette men jag hörde det förmodligen inte då jag aldrig träffat en människa i hela mitt liv som pratar så tyst. Om ni sett det Seinfeld-avsnittet där Jerry går med på att ha på sig en piratskjorta för att han inte hört vad damen har sagt så förstår ni ungefär vad vi pratar om. Vi festade på, bjöd walesaren på en öl och käkade sen något som denna dag var mer pastasoppa än pastasås. Vi tog med kortleken ner för att ta kvällens första öl i hostelbaren. Där bjöd jag på resans enda Straight Flush och fick därmed kåta blickar riktade mot mig av främst Kristoffer.
Snart kom walesaren och vi gick för att ta en öl någon annanstans. Han skulle bara ta en öl så vi gick till det närmsta stället då vi ville bli av med honom så fort som möjligt. Där berättade vi bison-skämtet och han kontrade med en helt obegriplig historia om papegojor, flygplan samt simmande stoppljus. Eller den kan egentligen ha handlat om vad som helst då ingen av oss hörde ett ord av vad han sa men vi skrattade när han slutade prata och han verkade nöjd och belåten med det. Kvällen i övrigt var inget att skriva hem om direkt men vi gick till en trevlig liten källarbar där Micke körde bison och jag slog sönder ett glas. Efter det blev vi nekade inträde på två olika ställen där de hänvisade till en gästlista (gästlista på en torsdag, yeah right) innan vi till sist kom in på en nattklubb/pub. Vi var absolut inte nyktra, långt ifrån, men alla var städade, kunde gå rakt och sluddrade inte det minsta. Vissa dagar var de stenhårda på nykterheten i Glasgow. Inne på puben började i alla Kristoffer med att beställa in en pitcher av misstag och tog så illa vid sig så han gick hem. Så där satt jag och Micke klockan 1 på natten med en pitcher att dela på. Micke stack iväg för att köra bison på någon konsttjej och jag följde efter en konstig tjej. Det blev en mycket trevlig afton till slut där vi för en gångs skull bara satt ner och hade trevliga diskussioner med skotska fruntimmer.
Vi sa adjö till de mer civiliserade Lennart och Birgitta innan vi begav oss ut för den sista dagsturen i Glasgow. Jag hade kartan i högsta hugg med tre ställen jag ville se den dagen. Glasgow science center (lite som universeum), botaniska trädgården med oran mor samt katedralen. Tyvärr för oss låg dessa tre ställen på helt olika ställen av kartan. För att vara ärliga fanns de inte ens med på kartan då de låg för långt bort. Detta skulle bli ännu en dags vandrande. För att komma till Glasgow science center var det bara att följa floden. Eller bara och bara, det var så mycket grindar och avspärrningar överallt så till slut var vi halvvägs till England innan vi hittade tillbaka till floden igen. Vi såg på vägen mängder med skottar i kilt, något vi dessutom hade sett kvällen innan. Vi fick förklaringen att skottar tar gärna på sig sina fin-kiltar när Skottland spelar fotboll eller rugby. Lite som vi svenskar som tar på oss älghorn eller ölhjälmar när det är hockey. Hur som helst så kom vi till slut fram till Glasgow science center.
Utsidan
Vi trodde det var stängt då det inte var en enda människa i närheten men när vi gick närmre satt det folk i disken så det var bara att kliva på. Vi tittade på priserna och valde snabbt bort alla slags IMAX-filmer och koncentrerade oss enbart på spel och lekar. Det skulle kosta 6,75 pund med en valfri donation på 1,50 extra. Micke går fram först och säger "fuck donation" till damen i kassan, som nu när jag tänker efter såg lite ut som Gwyneth Paltrow fast tvärtom, och slängde upp 6,75 pund. Han fick sin biljett och gick nöjd därifrån. Det var ju lätt tänkte jag och bad artigt om en vuxen biljett. 8,25 får jag som svar. Frivillig donation my ass, här var man tvungen att ta till alla medel man kunde för att slippa donera. Jag försökte charma tanten med alla knep jag kunde. Lägga huvudet på sned, prata om det skotska vädret, dra bisonskämtet, ja jag tog till och med min fick-säckpipa och spelade auld lang syne men inget hjälpte. Jag fick helt enkelt betala mer än Micke och envisades därför i slutet av vistelsen med att stanna en kvart längre än de andra så jag fick valuta för pengarna.
Det var bara vi och skolklasser (till och med yngre än de vi träffade från Sverige) på stället så vi hade i stort sett hela huset för oss själva. Här tävlades det bland annat i att skjuta bollar med tryckluft, lägga pussel i konstiga former (samtidigt som Kristoffer maniskt nynnar på Tetris-låten), hoppa rakt upp från stående samt trycka på blinkande lampor så fort som möjligt. Lamptryckandet gick bra fram till att det var lampor långt ner som lyste. Om ni någonsin vill vinna en öl bör ni genast utmana valfri person med reumatisk sjukdom på att böja sig ner så fort som möjligt. Vi gick runt i centret ett par timmar och hade det på det hela ganska trevligt. Där fanns diverse matteuppgifter där alla rader skulle få samma summa, Nim samt tornet i Hanoi. Jag briljerade med min kunskap om att minsta möjliga antal drag i tornet i Hanoi har formeln 2 upphöjt till n minus 1. Det vill säga, består tornet av 5 delar är minst möjliga antalet drag 2*2*2*2*2-1=31.
Det fanns även speglar
Jag har precis löst ett pussel (som Micke misslyckades med precis innan)
Det fanns även en bläckfisk.....
... och en dykare med en jätteklubba. Här är jag så glad för Micke har precis sagt "kan du trycka in mer i hålet?" vilket förmodligen var resans bästa som flickan sa-läge.
När vi skulle lämna centret behövde Micke gå på toa så vi fick sätta oss ner och vänta en stund. Precis när Micke ska kliva in kommer det runt 30 ungar, med röda tröjor på sig, i 6-års åldern som går 2 och 2 i hand in på toa. Micke hamnar mitt i tåget och ser sig förvirrat runt. Vi väntar en stund och 5 minuter senare kommer Micke ut med en röd tröja på, hand i hand med en liten pojke som ser helt förskräckt ut och ropade något om Fritzel till sin fröken. Vi vet än idag inte vad som hände på den toan och jag tror inte vi någonsin vill veta.
Vi fortsatte vår vandring bort mot Oran Mor. Först hann vi med ett barkbåtsrace med löv som slutade oavgjort då vi valde ett mål så långt bort så ingen kunde se löven när de gick i mål. Vi promenerade förbi något som var Glasgows convention centre som jag tror fritt översatt betyder ungefär konditions-center. Vi tog en macka på vägen och gick via Kelvingrove park där vi hade varit dagen innan. Vi hade sett en jättefin byggnad, som mest påminner om ett slott, dagen innan och var lite nyfikna på vad det kunde vara så vi tog helt enkelt den vägen bort. Byggnaden visade sig vara Glasgows universitet som var ett helt enormt vackert område med parker, slott och stora salar i symbios. Och nej mamma, jag blev inte sugen på att börja plugga.
Vilse i universitetet
Vi hittade till sist ut från byggnaden och kom ut på andra sidan. Där fullkomligt dröste det av studenter i konstiga t-shirts med lappar som delades ut. Tydligen kom vi just den dagen det skulle hållas skolval på universitetet och alla försökte muta oss med diverse godsaker. Jag försökte förklara för dem att vi inte var studenter och därför inte kunde rösta men de snikna, glupska andra herrarna verkade intresserade tills de hade kunnat roffa åt sig en klubba var hos varje person. De tog tacksamt emot allt godis och alla lappar och lade sedan sina röster i närmsta röstfack (soptunna) de kunde hitta. Nu var vi nästan framme vid Oran Mor och då vi hade gått väldigt långt tyckte vi att vi behövde en öl. Vi satte oss vid bardisken och började prata med bartendern som var från Liverpool men av någon anledning höll på Newcastle i fotboll. Hon frågade lite om vad vi gjorde och samtalet gled snart in på musik. Det visade sig att hon hade fantastisk musiksmak och det pratades om The XX, Mumford and sons och Bon Iver. Hon var helt chockad för som hon berättade efteråt var hennes uppfattning om svenskar den att vi bara lyssnade på ABBA och Basshunter. Vi var därefter tvungna att be om ursäkt för Basshunter de närmsta 2 timmarna. Efter ölen gick vi bara rakt över gatan och hamnade då på botaniska trädgården. Det var en underbar dag och vi gick längs med floden en bra bit. Det fanns inte så stor variation i djurlivet men vi har i efterhand läst att de enda djur som lever fritt i Skottland är ekorrar, duvor och bätter (det är det som föds när en get älskar en bäver).
Micke är naturfotograf
Vi håller upp 18 fingrar på Botanic Garden då det var så gammal bron var. Eller nåt.
Vi passade på att gå vilse även här vilket ledde till att vi hittade ett galler vi inte kunde passera. Kristoffer var lite lurig (jag tror han hade en rymningsplan klar) medan jag mest önskade att mamma var där. Om vi hade varit Nyckeln till frihet hade Kristoffer varit Tim Robbins medan jag hade varit tjockisen som bryter ihop första natten.
Vi skakar galler
Klockan började nu bli ganska mycket så vi började gå mot katedralen. Vi visste inte riktigt var vi var så vi gick lite på känn. Vi hittade en tunnelbanestation och beslöt oss för att ta den. Tunnelbanan i Glasgow är riktigt nedgången och sliten men å andra sidan är den billig. Perfekt för mig med andra ord. Jag är också lite nedgången och sliten, men jävligt billig. Nu följde en rad besvikelser. Katedralen var stängd på grund av renovering och peoples house som vi gick till därefter stängde precis när vi kom. Nekropolis (de dödas stad), som var katedralens kyrkogård, var i alla fall fin och där låg det säkert massa skottar. Men man får nog säga att det var lite dött där. Fast ingen dag är den andra lik. Nej, nu får det vara slut med gravhumor. Vi gick till sist mot hostelet efter att ha vandrat i 8 timmar. På vägen köpte vi givetvis pastapåse, bacon och öl. Vad annars.
Vi började traditionsenligt med en duschförfest där vi var nästan ensamma på vårt dorm. Först kom en helt galen gammal skotte upp som vi genast blev bra polare med. Han började med att dunka oss i ryggen för att vi väckt alla natten innan (inga sura miner här inte) för att fortsätta med att erbjuda oss skjuts om vi dagen efter skulle dra till höglandet istället. Jävligt trevlig kille. Han frågade också om vi ville röka marijuana för han hade massa gräs i bilen och fick själv inte röka då de gjorde drogtester på jobbet. Tack men nej tack. Nästa person in på rummet var en indisk walesare. Han var också cool med nattens äventyr. Alla i vårt rum var bara glada men de tyckte att vakten (som hade rusat rakt in) hade varit för högljudd så de var sura på henne istället. Åter till den indiska walesaren. Han sa säkert vad han hette men jag hörde det förmodligen inte då jag aldrig träffat en människa i hela mitt liv som pratar så tyst. Om ni sett det Seinfeld-avsnittet där Jerry går med på att ha på sig en piratskjorta för att han inte hört vad damen har sagt så förstår ni ungefär vad vi pratar om. Vi festade på, bjöd walesaren på en öl och käkade sen något som denna dag var mer pastasoppa än pastasås. Vi tog med kortleken ner för att ta kvällens första öl i hostelbaren. Där bjöd jag på resans enda Straight Flush och fick därmed kåta blickar riktade mot mig av främst Kristoffer.
Snart kom walesaren och vi gick för att ta en öl någon annanstans. Han skulle bara ta en öl så vi gick till det närmsta stället då vi ville bli av med honom så fort som möjligt. Där berättade vi bison-skämtet och han kontrade med en helt obegriplig historia om papegojor, flygplan samt simmande stoppljus. Eller den kan egentligen ha handlat om vad som helst då ingen av oss hörde ett ord av vad han sa men vi skrattade när han slutade prata och han verkade nöjd och belåten med det. Kvällen i övrigt var inget att skriva hem om direkt men vi gick till en trevlig liten källarbar där Micke körde bison och jag slog sönder ett glas. Efter det blev vi nekade inträde på två olika ställen där de hänvisade till en gästlista (gästlista på en torsdag, yeah right) innan vi till sist kom in på en nattklubb/pub. Vi var absolut inte nyktra, långt ifrån, men alla var städade, kunde gå rakt och sluddrade inte det minsta. Vissa dagar var de stenhårda på nykterheten i Glasgow. Inne på puben började i alla Kristoffer med att beställa in en pitcher av misstag och tog så illa vid sig så han gick hem. Så där satt jag och Micke klockan 1 på natten med en pitcher att dela på. Micke stack iväg för att köra bison på någon konsttjej och jag följde efter en konstig tjej. Det blev en mycket trevlig afton till slut där vi för en gångs skull bara satt ner och hade trevliga diskussioner med skotska fruntimmer.
onsdag 10 mars 2010
Skottland del 3
Maten, som blev en succé, anvjöts till tonerna av bland andra Krunegård. Bredvid oss satt en skolklass från Danmark som hade lagat den mest avancerade mat jag någonsin har sett men jag tvivlar på att deras mat var i närheten av lika god som vår påse. Det började nu bli dags att gå så vi kunde komma till ABC när portarna slog upp klockan 7.
Vi var där runt 10 minuter innan salen skulle öppnas och var ganska långt fram i kön. När vi tittade oss omkring såg vi att detta skulle bli en kväll i vår smak. Det kändes som om Glasgow hade skrapat ihop allt vad man hade i indietjejväg. Det var den ena söta snedluggen med randig tröja efter den andra. Vi kom in och började med en öl vilket kanske inte var så smart med tanke på blåsproblemet man alltid råkar ut för på konserter. Vi ställde oss nästan allra längst fram när den första artisten gick på. Det var en blyg, ensam man som gick på och hälsade lite försiktigt. -Kolla, en skäggig man med gitarr, utbrast Kristoffer som vet att det i stort sett är den enda musik jag gillar. Han började spela och mycket riktigt var han helt fantastisk. Grym röst och sköna låtar.
Här har vi Andrew
När Andrew hade gått av scen var vi ganska tagna av hur vacker musik han spelade. Nu började det fyllas på lite mer så det var sista chansen för blåstömning för konserten om man ville kunna komma längst fram igen. Trodde vi i alla fall för Micke gick efter nästa förband och att se hans väg tillbaka var som att se en blandning av Ingemar Stenmark och en Nascar-förare. Nästa förband skulle vara Fanfarlo och återigen visste vi ingenting om dem. Jag hade för mig att Fanfarlo var en obskyr pjäs skriven av Baudelaire (?) men som bandnamn var det en nyhet för oss. I efterhand har vi fått reda på att de hade en svensk sångare men det var givetvis inget vi visste om när de gick på. Detta var ett band som ansträngde sig till det yttersta för att se coola ut. Något som man störde sig lite på men musiken var fantastisk.
Fanfarlo
När det bandet var klara kände vi att det var en grym tur att vi inte hade kommit senare. Två helt fantastiska förband hade gjort oss redo för vad jag hoppades skulle bli en storslagen konsert. Först följde dock en period med testande av alla instrument. Givetvis måste man testa alla mickar och instrument så att allt låter perfekt när bandet kommer ut men jag har aldrig någonsin sett ett band där så mycket behövde göras. Väntetiden var enorm. Men så spelar de ju allt från dragspel till xylofon också. Till sist kände man hur luften darrade av spänning.
Förväntansfull publik
Till sist gick så bandet ut. De verkade närmast chockade över vrålet de fick i gensvar. Förklaringen kom ganska omgående då det visade sig att detta var det största stället de någonsin hade spelat på. Annars hade de dittills mest spelat på universitet och små, små klubbar.
Mumford and sons
De började med titelspåret från deras enda skiva, Sigh no more. Ganska omgående blev vi varse att detta kunde bli en spelning att minnas. Stämsången var om möjligt ännu vackrare än på skiva, hela publiken kunde texten och dessutom hade bandet ökat takten i de flesta låtarna någon grad för att få upp partystämningen.
"Love that will not betray you, dismay or enslave you,
It will set you free
Be more like the man you were made to be.
There is a design,
An alignment to cry,
At my heart you see,
The beauty of love as it was made to be"
Dessa avslutande raderna från låten ekade om och om igen, snabbare och snabbare tills man bara stod och hoppade. Efter första låten var jag helt salig. Detta efter en låt som på skivan inte ens är topp 5 hos mig. Nästan direkt när låten var slut började inledningstonerna till den låt som numer kanske är min allra största favorit, Winter Winds. När första versen, som har brutalt bra text, sjöngs kände jag hur jag fick rysningar och nackhåren ställde sig upp. När de ungefär 2.40 in i låten (se länk) fick hela publiken att sjunga "heeeeeeeeeey" direkt följt av trumpeten kände jag hur det trillade ner en tår, något som aldrig hänt mig på en konsert innan. Det var nog det starkaste ögonblicket jag upplevt på en konsert. Hela första halvtimmen var extremt stark med alla favoritlåtar. Största partyt blev det väl när de spelade singeln Little lion man. Det är inte ofta jag släpper loss ordentligt på konserter men här stod jag och hoppade som en dåre. För de som inte vet det så kallas mitt och Kristoffers quizlag för banjostampen. Det kallas så tack vare vad banjospelaren gör 3.34 in i det föregående klippet. Vi väntade medan allt byggdes upp och när Marcus Mumford sjunger ut igen tittade vi på varandra och började stampa som galningar. De fortsatte med att spela en del nya låtar, där alla var grymt bra, och höll samma höga tempo konserten igenom. När extranumret kom visste vi vad vi hoppades på men vi trodde inte vi skulle få höra det, The banjolin song. När Marcus sa vilken låt som skulle vara extranummer skrek konserttrion ut "The what song" vilket inte uppskattade så mycket av sångaren. När konserten var slut var vi tvungna att stå kvar en stund. Jag var helt tagen. Det var den bästa konsertkvällen i mitt liv.
En rolig händelse var att när de skulle komma ut till första extranumret kom banjospelaren först inte ut. Han hade spelat så han började blöda. När han kom in på scen igen rusade han fram till micken och skrek "I drew first blood".
Något som imponerar stort med Mumford and sons är att de spelar utan trummis. Marcus stampar på en baskagge i de flesta låtarna men där en trummis krävs kliver helt enkelt någon av de fyra upp och börjar spela. Om den personens instrument behövs i låten byter de bara runt lite. Alla kan spela allt.
Jag och Micke försöker smälta vad vi precis sett
Vi satte oss i baren för att försöka lugna ner våra nerver lite. Efter ett tag var det bara konserttrion kvar plus lite annat löst folk som visade sig vara goda vänner tillbandet eller groupies. Vi lyckades prata lite snabbt med banjospelaren, som tyckte det var coolt att vi hade åkt från Sverige för att se dem, innan två av hans bästa vänner bosatta i Glasgow kom fram till honom. Vi som inte ville störa smög iväg till vår öl igen. Lite senare kom trumpetspelaren och försökte tigga cigg av oss så man kan, med väldigt välvillig tolkning, säga att vi var på efterfest med bandet. Vi ville som sagt inte störa, förutom Micke som försökte smygta bilder på bandet, så vi gick ut i den ljumma Glasgow-natten. Vi tänkte testa ett nytt ställe vilket slutade med att jag gick rakt på basisten i Fanfarlo, han med den coola mustaschen. Dock var det inte längre Baloo i ledningen utan Mowgli så vi fick gå till ett nytt ställe där skolklassen väntade. När vi skulle gå igenom visitationen för att komma in på stället ska man tömma fickorna först. Kristoffer gjorde detta vilket fick vakten att titta väldigt skumt på honom. Här följer konversationen mellan Kristoffer och vakten.
V: "What is that?"
K: "It's a toycar."
V: "I can see that, why do you have it with you?"
K: "Why not?"
V: "But why?"
K: "It's my lucky medallion."
V: "Take your lucky medallion and move."
Här ger vakten Kristoffer en lång blick, skakar på huvudet innan han med hård ordalag slänger in honom på klubben. Väl där träffar vi skolbarnen vilket gjorde mig ganska glad då de hade fått två snygga kompisar med sig varav den ena verkade intressera sig lite för mig. Vi tittade lite på varandra och började dansa ihop. Efter ett tag frågade jag vad hon hette. Hon skrek tillbaka på engelska att hon förstod inte så vi började prata engelska. Lite senare frågade jag var hon kom ifrån och hon svarade Sverige. Då började jag återigen prata svenska med henne men fick svar på engelska. Jaha, hon kanske är adopterad, tänkte jag och fortsatte prata engelska halva natten innan hon till sist fattade att jag var svensk. Det blev en grym kväll som slutade med att vi nästan blev utslängda från vårt hostel efter klagomål från den fruktade tjejkompisen. Ska man ragga på tjejer måste man vara tillräckligt många för att ta allihop i gänget annars blir någon sur och svartsjuk. Det blev ett abrupt avsked för mig och min vackra tjej och jag såg henne aldrig igen.
Vi var där runt 10 minuter innan salen skulle öppnas och var ganska långt fram i kön. När vi tittade oss omkring såg vi att detta skulle bli en kväll i vår smak. Det kändes som om Glasgow hade skrapat ihop allt vad man hade i indietjejväg. Det var den ena söta snedluggen med randig tröja efter den andra. Vi kom in och började med en öl vilket kanske inte var så smart med tanke på blåsproblemet man alltid råkar ut för på konserter. Vi ställde oss nästan allra längst fram när den första artisten gick på. Det var en blyg, ensam man som gick på och hälsade lite försiktigt. -Kolla, en skäggig man med gitarr, utbrast Kristoffer som vet att det i stort sett är den enda musik jag gillar. Han började spela och mycket riktigt var han helt fantastisk. Grym röst och sköna låtar.
Här har vi Andrew
När Andrew hade gått av scen var vi ganska tagna av hur vacker musik han spelade. Nu började det fyllas på lite mer så det var sista chansen för blåstömning för konserten om man ville kunna komma längst fram igen. Trodde vi i alla fall för Micke gick efter nästa förband och att se hans väg tillbaka var som att se en blandning av Ingemar Stenmark och en Nascar-förare. Nästa förband skulle vara Fanfarlo och återigen visste vi ingenting om dem. Jag hade för mig att Fanfarlo var en obskyr pjäs skriven av Baudelaire (?) men som bandnamn var det en nyhet för oss. I efterhand har vi fått reda på att de hade en svensk sångare men det var givetvis inget vi visste om när de gick på. Detta var ett band som ansträngde sig till det yttersta för att se coola ut. Något som man störde sig lite på men musiken var fantastisk.
Fanfarlo
När det bandet var klara kände vi att det var en grym tur att vi inte hade kommit senare. Två helt fantastiska förband hade gjort oss redo för vad jag hoppades skulle bli en storslagen konsert. Först följde dock en period med testande av alla instrument. Givetvis måste man testa alla mickar och instrument så att allt låter perfekt när bandet kommer ut men jag har aldrig någonsin sett ett band där så mycket behövde göras. Väntetiden var enorm. Men så spelar de ju allt från dragspel till xylofon också. Till sist kände man hur luften darrade av spänning.
Förväntansfull publik
Till sist gick så bandet ut. De verkade närmast chockade över vrålet de fick i gensvar. Förklaringen kom ganska omgående då det visade sig att detta var det största stället de någonsin hade spelat på. Annars hade de dittills mest spelat på universitet och små, små klubbar.
Mumford and sons
De började med titelspåret från deras enda skiva, Sigh no more. Ganska omgående blev vi varse att detta kunde bli en spelning att minnas. Stämsången var om möjligt ännu vackrare än på skiva, hela publiken kunde texten och dessutom hade bandet ökat takten i de flesta låtarna någon grad för att få upp partystämningen.
"Love that will not betray you, dismay or enslave you,
It will set you free
Be more like the man you were made to be.
There is a design,
An alignment to cry,
At my heart you see,
The beauty of love as it was made to be"
Dessa avslutande raderna från låten ekade om och om igen, snabbare och snabbare tills man bara stod och hoppade. Efter första låten var jag helt salig. Detta efter en låt som på skivan inte ens är topp 5 hos mig. Nästan direkt när låten var slut började inledningstonerna till den låt som numer kanske är min allra största favorit, Winter Winds. När första versen, som har brutalt bra text, sjöngs kände jag hur jag fick rysningar och nackhåren ställde sig upp. När de ungefär 2.40 in i låten (se länk) fick hela publiken att sjunga "heeeeeeeeeey" direkt följt av trumpeten kände jag hur det trillade ner en tår, något som aldrig hänt mig på en konsert innan. Det var nog det starkaste ögonblicket jag upplevt på en konsert. Hela första halvtimmen var extremt stark med alla favoritlåtar. Största partyt blev det väl när de spelade singeln Little lion man. Det är inte ofta jag släpper loss ordentligt på konserter men här stod jag och hoppade som en dåre. För de som inte vet det så kallas mitt och Kristoffers quizlag för banjostampen. Det kallas så tack vare vad banjospelaren gör 3.34 in i det föregående klippet. Vi väntade medan allt byggdes upp och när Marcus Mumford sjunger ut igen tittade vi på varandra och började stampa som galningar. De fortsatte med att spela en del nya låtar, där alla var grymt bra, och höll samma höga tempo konserten igenom. När extranumret kom visste vi vad vi hoppades på men vi trodde inte vi skulle få höra det, The banjolin song. När Marcus sa vilken låt som skulle vara extranummer skrek konserttrion ut "The what song" vilket inte uppskattade så mycket av sångaren. När konserten var slut var vi tvungna att stå kvar en stund. Jag var helt tagen. Det var den bästa konsertkvällen i mitt liv.
En rolig händelse var att när de skulle komma ut till första extranumret kom banjospelaren först inte ut. Han hade spelat så han började blöda. När han kom in på scen igen rusade han fram till micken och skrek "I drew first blood".
Något som imponerar stort med Mumford and sons är att de spelar utan trummis. Marcus stampar på en baskagge i de flesta låtarna men där en trummis krävs kliver helt enkelt någon av de fyra upp och börjar spela. Om den personens instrument behövs i låten byter de bara runt lite. Alla kan spela allt.
Jag och Micke försöker smälta vad vi precis sett
Vi satte oss i baren för att försöka lugna ner våra nerver lite. Efter ett tag var det bara konserttrion kvar plus lite annat löst folk som visade sig vara goda vänner tillbandet eller groupies. Vi lyckades prata lite snabbt med banjospelaren, som tyckte det var coolt att vi hade åkt från Sverige för att se dem, innan två av hans bästa vänner bosatta i Glasgow kom fram till honom. Vi som inte ville störa smög iväg till vår öl igen. Lite senare kom trumpetspelaren och försökte tigga cigg av oss så man kan, med väldigt välvillig tolkning, säga att vi var på efterfest med bandet. Vi ville som sagt inte störa, förutom Micke som försökte smygta bilder på bandet, så vi gick ut i den ljumma Glasgow-natten. Vi tänkte testa ett nytt ställe vilket slutade med att jag gick rakt på basisten i Fanfarlo, han med den coola mustaschen. Dock var det inte längre Baloo i ledningen utan Mowgli så vi fick gå till ett nytt ställe där skolklassen väntade. När vi skulle gå igenom visitationen för att komma in på stället ska man tömma fickorna först. Kristoffer gjorde detta vilket fick vakten att titta väldigt skumt på honom. Här följer konversationen mellan Kristoffer och vakten.
V: "What is that?"
K: "It's a toycar."
V: "I can see that, why do you have it with you?"
K: "Why not?"
V: "But why?"
K: "It's my lucky medallion."
V: "Take your lucky medallion and move."
Här ger vakten Kristoffer en lång blick, skakar på huvudet innan han med hård ordalag slänger in honom på klubben. Väl där träffar vi skolbarnen vilket gjorde mig ganska glad då de hade fått två snygga kompisar med sig varav den ena verkade intressera sig lite för mig. Vi tittade lite på varandra och började dansa ihop. Efter ett tag frågade jag vad hon hette. Hon skrek tillbaka på engelska att hon förstod inte så vi började prata engelska. Lite senare frågade jag var hon kom ifrån och hon svarade Sverige. Då började jag återigen prata svenska med henne men fick svar på engelska. Jaha, hon kanske är adopterad, tänkte jag och fortsatte prata engelska halva natten innan hon till sist fattade att jag var svensk. Det blev en grym kväll som slutade med att vi nästan blev utslängda från vårt hostel efter klagomål från den fruktade tjejkompisen. Ska man ragga på tjejer måste man vara tillräckligt många för att ta allihop i gänget annars blir någon sur och svartsjuk. Det blev ett abrupt avsked för mig och min vackra tjej och jag såg henne aldrig igen.
Skottland del 2
Svag av Bechterew vaknade jag efter 2-3 timmars sömn, något som skulle vara genomsnittet under veckan, och väckte resterande del av konserttrion. Det var dags att inta den kontinentala frukosten (som som vanligt bestod av flingor och torra brödskivor med sylt) för att sedan börja vår sightseeing.
Vi tog Buchanan street, som var en riktigt stor gågata, ner mot centrum. Vår plan var att först hitta stället där Mumford and sons skulle spela dagen efter för att därefter se så mycket kyrkor och museum vi kunde hitta. Jag gick med kartan i högsta hugg och försökte vara lite reiseleiter. Undra förresten om någon förstod att vi var tursiter. Jag står med kartan uppe, Micke tar kort på allt som inte rör sig och Kristoffer ser bara allmänt vilsen ut. Vi gick förbi en gata som verkade fin så vi vek av mot den gatan. Där hittade vi Museum of Modern Art. Taget. Där gick vi runt ett tag, var kulturella och förstod ingenting. Kristoffer såg i alla fall ut som en fransk konstkännare med en baguette upp i röven så vi fick lite creddiga blickar av intedenten.
Jag och Micke utanför. Kristoffer sitter på hästen.
Givetvis vill man inte att någt ska bli stulet så precis utanför fanns en polisstation. Men de kan inte ha så stora problem med kriminalitet i Glasgow för polisstationerna var inte direkt stora.
Glasgows polisstation
Vi fortsatte vårt gående och slogs av vilket underbart väder (jag vet, jag låter som en pensionär) vi hade fått. Det var upp mot 10 grader varmt med klarblå sol. Riktig vår med andra ord. Vi hamnade i ett enormt köpcenter, som jag inte riktigt vet varför vi gick in i då ingen av oss hade råd att köpa något ändå, innan vi till slut hittade ut i solen igen. Sauchiehall street, där konserten skulle vara, är en stor bargata i Glasgow. Vi har efteråt hört att inga som bor där vill gå dit för det är tydligen lite småsunkigt och har rykte om sig att ha tråkiga människor. Vi som gillar sunkiga ställen tyckte dock det verkade vara en underbar gata. Vi gick förbi några ställen där de hade öl från 80 pence styck. Det är inte direkt dyrt i Skottland. Till sist kunde vi på höger sida se en skylt med texten ABC. Vi gick in och fann att Mumford and sons skulle ha två stycken förband. Det var två artister vi aldrig hade hört talas om innan men det gladde oss då vi inte längre behövde stressa för att hinna till Mumford and sons. Vi var nästan lite inne på att kanske strunta i något förband och komma senare. Till slut valde vi dock att gå dit när portarna öppnade. Något som gladde oss ofantligt efter att ha hört förbanden.
Fullsatt
Vi fortsatte vår vandring långt, långt bort mot Kelvingrove park där det skulle finnas ett stort museum. På vägen gjorde vi några avstickare till ett par fina kyrkor men till sist var vi på rätt väg. På vägen togs det en sub of the day (2 pund styck) till lunch så vi skulle hålla oss till kvällens matlagning. Kelvingrove Park var en mycket stor och fin park där det bland annat nämndes att man inte fick mata ankorna med junkfood. Som om någon skulle stå och slänga en calzone i huvudet på dem.
Gåendes i parken
Museum
Framsidan till Art gallery and museum. Här skulle jag och Kristoffer försöka hålla händerna som statyn rakt ovanför. Tyvärr började jag garva för mycket så jag tappade fattningen men Kristoffer lyckades ganska bra.
Det var ett riktigt fint museum och framförallt riktigt stort. Bland annat hittade vi tavlor av konstnärer som Salvadore Dali, Monet och Rembrandt. Efter ett tag började någon spela på en orgel och vi funderade på om vi skulle våga gå och önska Jag är en vampyr. Vi vågade inte. Vi hittade en egyptisk utställning där man bland annat visade hur det går till att bli mumie steg för steg.
Här ser vi ett par snubbar som verkar trivas med sitt jobb. De sliter ut inälvor och hjärnor mest hela dagen med glatt humör. Bäst är skylten längst ner. Don´t try this at home.
Vi passade också på att lära oss lite om olika saker. Bland annat om en gammal skotsk ö som var så avskild från resten av Skottland så de utvecklade ett eget språk som ingen annan förstår. Lite som Skåne skulle man kunna säga.
Här lyssnar vi på ett föredrag om ön.
Till sist började vi känna oss lite hungriga så vi vandrade tillbaks mot hostelet. Vi hade nu gått runt 1 mil vilket senare skulle visa sig var lite för en dag i Skottland. Om man dessutom räknar med sträckan man gick fram och tillbaka inne på alla museum och kyrkor skulle sträckan bli ännu längre. På vägen hem hittade vi en Lidl där det inhandlades pastapåsar och bacon. Är man utomlands så är det den enda maten som duger. 12 öl fick följa med hem till hostelet också. Nu var det dags för duschförfest.Det verkade som den skulle kunna bli svår att genomföra men när vi kom till vårt dorm var det ingen där. Jubel utbröt och vi klädde genast av oss till tonerna av Mickes Hifi-anläggning. The coral, Shout out louds, Krunegård, Mumford and sons och Håkan var alla artister som spelades flitigt men resans sång skulle nog ändå bli Don´t stop believing med Journey. Speciellt efter att Kristoffer gjort om "He's just a cityboy, born and raised in south Detroit" till "Han var en storstadskille, född och uppväxt i södra Partille". Här skulle partas. Kristoffer som aldrig varit med om en duschförfest innan verkade lite tveksam men efter ett tag kändes det som han var en rutinerad duschdrickare. Nu måste jag förklara för er som tror att det föregick några bögerier här, som min far så fint hade uttryckt sig, att det gjorde det inte alls. man är själv i duschen men däremot har man dörren öppen och musik på högsta volym så man kan festa ihop ändå. Annars kan det lätt bli en dipp när man går in i duschen. Nu fortsätter bara partyt.
Glada i hågen gick vi ner för att laga mat. Givetvis fick Hifi-anläggningen och ölen följa med. Hur ska man kunna laga mat utan musik och alkohol?
Där har vi bilder på pastapåsen, bacon, de tre kockarna tillsammans samt Micke som var DJ:n i sällskapet.
Resten av kvällen och nästföljande dag får ni i del 3 som kommer ut någon gång i morgon kväll.
Vi tog Buchanan street, som var en riktigt stor gågata, ner mot centrum. Vår plan var att först hitta stället där Mumford and sons skulle spela dagen efter för att därefter se så mycket kyrkor och museum vi kunde hitta. Jag gick med kartan i högsta hugg och försökte vara lite reiseleiter. Undra förresten om någon förstod att vi var tursiter. Jag står med kartan uppe, Micke tar kort på allt som inte rör sig och Kristoffer ser bara allmänt vilsen ut. Vi gick förbi en gata som verkade fin så vi vek av mot den gatan. Där hittade vi Museum of Modern Art. Taget. Där gick vi runt ett tag, var kulturella och förstod ingenting. Kristoffer såg i alla fall ut som en fransk konstkännare med en baguette upp i röven så vi fick lite creddiga blickar av intedenten.
Jag och Micke utanför. Kristoffer sitter på hästen.
Givetvis vill man inte att någt ska bli stulet så precis utanför fanns en polisstation. Men de kan inte ha så stora problem med kriminalitet i Glasgow för polisstationerna var inte direkt stora.
Glasgows polisstation
Vi fortsatte vårt gående och slogs av vilket underbart väder (jag vet, jag låter som en pensionär) vi hade fått. Det var upp mot 10 grader varmt med klarblå sol. Riktig vår med andra ord. Vi hamnade i ett enormt köpcenter, som jag inte riktigt vet varför vi gick in i då ingen av oss hade råd att köpa något ändå, innan vi till slut hittade ut i solen igen. Sauchiehall street, där konserten skulle vara, är en stor bargata i Glasgow. Vi har efteråt hört att inga som bor där vill gå dit för det är tydligen lite småsunkigt och har rykte om sig att ha tråkiga människor. Vi som gillar sunkiga ställen tyckte dock det verkade vara en underbar gata. Vi gick förbi några ställen där de hade öl från 80 pence styck. Det är inte direkt dyrt i Skottland. Till sist kunde vi på höger sida se en skylt med texten ABC. Vi gick in och fann att Mumford and sons skulle ha två stycken förband. Det var två artister vi aldrig hade hört talas om innan men det gladde oss då vi inte längre behövde stressa för att hinna till Mumford and sons. Vi var nästan lite inne på att kanske strunta i något förband och komma senare. Till slut valde vi dock att gå dit när portarna öppnade. Något som gladde oss ofantligt efter att ha hört förbanden.
Fullsatt
Vi fortsatte vår vandring långt, långt bort mot Kelvingrove park där det skulle finnas ett stort museum. På vägen gjorde vi några avstickare till ett par fina kyrkor men till sist var vi på rätt väg. På vägen togs det en sub of the day (2 pund styck) till lunch så vi skulle hålla oss till kvällens matlagning. Kelvingrove Park var en mycket stor och fin park där det bland annat nämndes att man inte fick mata ankorna med junkfood. Som om någon skulle stå och slänga en calzone i huvudet på dem.
Gåendes i parken
Museum
Framsidan till Art gallery and museum. Här skulle jag och Kristoffer försöka hålla händerna som statyn rakt ovanför. Tyvärr började jag garva för mycket så jag tappade fattningen men Kristoffer lyckades ganska bra.
Det var ett riktigt fint museum och framförallt riktigt stort. Bland annat hittade vi tavlor av konstnärer som Salvadore Dali, Monet och Rembrandt. Efter ett tag började någon spela på en orgel och vi funderade på om vi skulle våga gå och önska Jag är en vampyr. Vi vågade inte. Vi hittade en egyptisk utställning där man bland annat visade hur det går till att bli mumie steg för steg.
Här ser vi ett par snubbar som verkar trivas med sitt jobb. De sliter ut inälvor och hjärnor mest hela dagen med glatt humör. Bäst är skylten längst ner. Don´t try this at home.
Vi passade också på att lära oss lite om olika saker. Bland annat om en gammal skotsk ö som var så avskild från resten av Skottland så de utvecklade ett eget språk som ingen annan förstår. Lite som Skåne skulle man kunna säga.
Här lyssnar vi på ett föredrag om ön.
Till sist började vi känna oss lite hungriga så vi vandrade tillbaks mot hostelet. Vi hade nu gått runt 1 mil vilket senare skulle visa sig var lite för en dag i Skottland. Om man dessutom räknar med sträckan man gick fram och tillbaka inne på alla museum och kyrkor skulle sträckan bli ännu längre. På vägen hem hittade vi en Lidl där det inhandlades pastapåsar och bacon. Är man utomlands så är det den enda maten som duger. 12 öl fick följa med hem till hostelet också. Nu var det dags för duschförfest.Det verkade som den skulle kunna bli svår att genomföra men när vi kom till vårt dorm var det ingen där. Jubel utbröt och vi klädde genast av oss till tonerna av Mickes Hifi-anläggning. The coral, Shout out louds, Krunegård, Mumford and sons och Håkan var alla artister som spelades flitigt men resans sång skulle nog ändå bli Don´t stop believing med Journey. Speciellt efter att Kristoffer gjort om "He's just a cityboy, born and raised in south Detroit" till "Han var en storstadskille, född och uppväxt i södra Partille". Här skulle partas. Kristoffer som aldrig varit med om en duschförfest innan verkade lite tveksam men efter ett tag kändes det som han var en rutinerad duschdrickare. Nu måste jag förklara för er som tror att det föregick några bögerier här, som min far så fint hade uttryckt sig, att det gjorde det inte alls. man är själv i duschen men däremot har man dörren öppen och musik på högsta volym så man kan festa ihop ändå. Annars kan det lätt bli en dipp när man går in i duschen. Nu fortsätter bara partyt.
Glada i hågen gick vi ner för att laga mat. Givetvis fick Hifi-anläggningen och ölen följa med. Hur ska man kunna laga mat utan musik och alkohol?
Där har vi bilder på pastapåsen, bacon, de tre kockarna tillsammans samt Micke som var DJ:n i sällskapet.
Resten av kvällen och nästföljande dag får ni i del 3 som kommer ut någon gång i morgon kväll.
Skottland del 1
När jag ska ut och åka med Micke brukar vi förutsätta att vi kommer fucka upp på något sätt och antingen missa ett plan, växla in till fel valuta eller dylikt. Därför var det den första av många överraskningar att SJ var i tid och Micke kom hem till mig flera timmar innan flyget mot Prestwick, Glasgow skulle lyfta. Jag packade mitt handbagage på några minuter, bara en sådan sak att packa allt man ska ha på 5 minuter och inte glömma något, och sedan bar det av mot stan. Solen lyste varmt, ett tecken gott som något. Det är förresten kanske inte jättesvårt för mig att packa snabbt då jag bara har med mig en tröja, en t-shirt och min tama ekorre Jörgen.
Första stoppet skulle bli Forex där de första punden skulle fås. Vi tog varsin nummerlapp och jag gick till kassan först för att få 120 pund. Inga problem. 2 sekunder efter kommer Micke fram för att få pund och möts då av beskedet att de är slut. Jag tog de sista Forex hade. Efter att jag skrattat en timme och Micke förolämpat personalen genom att kalla dem för pundare och pundhuvuden fick vi dra oss mot centralen. Där var det dags för lunch. Vi antog att det skulle bli en hel del subway-ätande i Skottland (det blev det på Irland) så vi rivstartade igång resan med en Subway-meny.
Kristoffer skulle ansluta lite senare så jag och Micke satte oss för att spela ett parti Chicago om första ölen. Vi bestämde snart att Micke är inte tillåten att hålla i kortleken, då han blandar som en 5-åring mitt under ett epilepsianfall, så det var bara att jobba på för mig. Jag misstänker starkt att Micke antingen fuskade eller sålde sin själ till djävulen för i vilket fall som helst lyckades han vinna. När kortspelandet var över kom Kristoffer. Nu tyckte Micke vi borde gå runt på centralen för att leta efter vår buss men återigen kunde inget gå snett, vi hade av misstag satt oss precis där bussen skulle avgå.
Bussen till flygplatsen och incheckningen fanns det inget att anmärka på förutom kanske den extremt slappa kontrollen de har på Säve. Alla i konserttrion lyckades gå igenom utan att det pep men för en man bakom oss gick det värre. Första gången pep det så han fick gå tillbaka och lämna sin mobil och lite annat han hade glömt att ta ur fickorna. Andra gången pep det igen och då genomförde säkerhetsvakten en visitation som var det lättaste jag sett. Hon kände jättesnabbt på snubben och vinkade sen förbi honom. Jag blir utsatt för 100 gånger värre visitation varje gång jag ska gå in på en fotbollsmatch. Så om jag har några terrorister som läser detta, ska ni någonsin spränga en flygplats, välj Säve!
På Säve togs första ölen för resan och där spelades även det första partiet kort. Nu tror jag vadet handlade om vem som skulle få gratis mat på Stanstead. Temat under resan var att de två förlorarna skulle dela på vinnarens vinst då vår budget inte var den största i historien. Återigen visade sig Micke vara för stark och här avslöjades även en annan sak som skulle vara ett genomgående tema på resan. Så fort vi spelade om öl vann Kristoffer och så fort vi spelade om mat vann Micke. När jag vann då? När vi spelade om äran. Vem fan vill ha ära? Jag vill ha mat och öl.
Första flygsträckan gick bra och snabbt då vi fördrev tiden med kortspel. På Stanstead fick Micke sitt pris i form av en BK-meny. Micke skulle ha en Whopper medan jag och Kristoffer skulle ta en double cheese and bacon till samma pris. Detta ångrade vi när vi såg hamburgarna då det såg ut som om Mickes hamburgare var pappan som var ute och gick med sin två små hamburgerbarn. Nu skulle vi gå igenom Stansteads hårda kontroll och denna gången slängde de i alla fall inte mitt dyrbara vax. Däremot pep det när jag gick igenom vilket ledde till att jag fick mig en visitation av en gubbe som var något helt annat än Säves variant. Denna snubben stod bland annat i ungefär 20 sekunder och klämde på pungen. Jag vet inte vad han trodde han skulle hitta där. Kanske hade han hört ryktet om att jag har ett kärlekstorn av stål och trodde det var därför det pep men till slut lät han mig gå med en liten dask på rumpan. Jag vet inte om jag kände mig utnyttjad eller kåt. Vi hade nu en halvtimme över innan Glasgow-flyget så vi tyckte det var dags för första ölen på brittisk mark.
Jag och Kristoffer ser väldigt nöjda ut över ölen (som var förvånansvärt billig med tanke på att det var en halvliter stella på en flygplats)
Näste resa gick lika bra som den första och snart landade vi i Glasgow. Innan vi åkte hade Petter, som har varit i Glasgow innan, berättat om att det kostade närmre 30 pund att ta tåg in till centrala Glasgow. Nervösa inför detta faktum gick vi försiktigt och letade efter ett bussalternativ. Vi hittade en snubbe att fråga som berättade att det gick ett tåg om 5 minuter som kostade 5 pund om man visade upp sitt boardingkort. Taget! Vi rusade till plattformen och hann precis med tåget som dessutom visade sig kosta bara 3 pund. Vi hade nu redan sparat 27 pund och började så smått fila på hur vi bäst skulle fira det. Kristoffer röstade på öl medan jag och Micke nog var lite mer inne på öl. Det slutade med en jävla massa öl.
Vi gick av stationen och gick rakt på hostelet (med en liten avvikelse på en gata där Kristoffer ville utforska den lokala Subway-restaurangen). Hostelet verkade riktigt fräscht med stor fin reception och en stor bar lite längre in. Vi gjorde direkt intryck på receptionisten då vi inte som de flesta nyanlända efter en lång resa frågade efter vart man kan tvätta av sig utan istället frågade vart närmsta bar låg. Klockan var nu bara 8-9 och det verkade som om vi skulle hinna med en natt på stan, något vi inte hade räknat med på förhand. I hissen på väg upp berättade Kristoffer ett skämt som jag tyckte var hysteriskt roligt och som skulle bli lite av denna resas icebreaker.
- What did the buffalo mom tell her baby boy when he left home?
- I don´t know.
- Bye, son (bison)
Ett fruktansvärt roligt skämt, enligt mig, som inte gjorde lika stor succé på alla andra. En annan rolig sak med detta skämtet var att varje gång Kristoffer skulle berätta det på fyllan kunde han inte säga ordet her utan det kom alltid ut som his. Det kanske inte låter så kul men att se Kristoffers panik när han gång på gång på gång sabbade sitt eget skämt var hysteriskt kul.
Rummet var litet och duschen var extremt liten. Redan nu märkte vi att det nog kunde bli bekymmer med att fixa duschförfest men det var ett problem för senare dagar. Vi gick ner till hostelets bar som hette Osmosis bar. Där berättade den nyblivna singeln Kristoffer hur mycket han såg upp till mig och att han ville lära sig vara lika charmerande och skillad som jag när det gällde hanteringen med damerna. Jag klev genast fram och blev den djungelboks-Baloo det stackars människobarnet alltid hade önskat sig. Micke tog mest rollen som Baghera när han satt i soffan och suckade åt mina förslag samt ibland utbrast i ett: "Åh nej, det är Baloo" med Bagheras röst.
På Osmosis bar rullade en träningsmatch mellan Irland och Brasilien och vi blev nu för första gången varse om en av de bästa överraskningarna med resan, prisläget. I Dublin kostade ju en öl multum och vi hade väntat oss något liknande här. Så när jag skulle köpa de tre första ölen var jag redo med 20 pund och hoppades det skulle räcka då han hällde upp väldigt stora öl. - Seven twenty please, sa bartendern. Fan det räckte inte tänkte jag och började rota i fickan när han tog min sedel, gav mig växel tillbaka och började servera nästa gäst. Där stod jag som ett fån och funderade på om det verkligen kunde vara så att man fick en halvliter för 2,40 styck (cirka 27 spänn). Det visade sig senare på resan att på de flesta ställen var det till och med billigare än så. Nästa glada överraskning kom när vi kollade till höger och upptäckte ett Wii! Förfest på en pub samtidigt som man spelar Wii. Grymt.
Jag och Micke mitt i en match bowling. Kristoffer vann bowlingen och Micke kom sist. Tennisen däremot utvecklades till riktiga prestigematcher mellan mig och Kristoffer och vi spelade en herrans massa matcher där jag tror att jag till slut nötte ner honom. Som den Tibroson jag är var jag givetvis Söderling medan han var Djokovic.
Efter det var vi helt utmattade och satt genomsvettiga och flämtade. Då såg vi ett tjejgäng komma in. Vi höll precis som bäst på att bestämma oss för vem av oss som skulle gå och dra bison när vi hörde att de pratade svenska. Så vi gick och pratade med dem och det visade sig att de var en del av en gymnasieklass från Ulricehamn på skolresa. Skolklasser på utlandsresor är ju kända för att svåra. Eller inte. De drog med oss till ett uteställe där kvällen spenderades. Eller rättare sagt de drog med Micke i en taxi och lämnade oss kvar. Micke tryckte ansiktet mot rutan och såg trånande efter oss. Vi började bli lite oroliga för priset på en taxi men det visade sig vara lika billigt som öl i Glasgow. Jag och Kristoffer blev körd av en skön gammal pakistanier som försökte berätta om alla häftiga ställen man var tvungen att se. Dock är skotska blandat med pakistanska inte den allra enklaste dialekten att förstå men det var en trevlig gubbe. Stället vi till slut kom fram till hade en lika rigorös visitation som Stanstead vilket fick oss att bli lite oroliga. Vi hade innan hört att Glasgow hade ganska tuffa invånare vilket detta ju var ett tecken på. Alla vi pratade med var dock extremt trevliga och snälla. Där sålde de öl för 1,50 styck vilket ledde till att vi kanske blev något mer ostadiga första kvällen än vi hade trott. För att summera kan man säga att Mowgli absolut inte behövde någon Baloo och att Bagheera och Baloo också klarade sig bra.
Del av skolbarnen.
Utestället
Tjejerna stack så småningom hem (de skulle väl på någon skolutflykt dagen efter) så vi gick till vårt första fyllematställe. Där var det också en stor, bra skillnad mot Sverige, ingen kö. Jag hittade i fyllan något med svamp som lät gott men som kanske inte var så gott i praktiken.
Micke äter hamburgare och Kristoffer äter glass?
Det fick bli taxi hem också. Väl hemma tyckte vi att vi skulle kolla hur köket såg ut där vi skulle laga vår succérätt dagen efter. Vi tog hissen upp till köksvåningen och såg en skylt om att det var kameraövervakat. Nu ska de allt få nåt att titta på tänkte vi, eller kanske mest jag, och började roa oss/mig med diverse aktiviteter som att surfa på golvet och att posera på bord.
Golvsurf
Posering
Vi gick upp till vårt dorm, kanske inte lika tyst som vi försökte, och avslutade kvällen med god munhygien.
Första stoppet skulle bli Forex där de första punden skulle fås. Vi tog varsin nummerlapp och jag gick till kassan först för att få 120 pund. Inga problem. 2 sekunder efter kommer Micke fram för att få pund och möts då av beskedet att de är slut. Jag tog de sista Forex hade. Efter att jag skrattat en timme och Micke förolämpat personalen genom att kalla dem för pundare och pundhuvuden fick vi dra oss mot centralen. Där var det dags för lunch. Vi antog att det skulle bli en hel del subway-ätande i Skottland (det blev det på Irland) så vi rivstartade igång resan med en Subway-meny.
Kristoffer skulle ansluta lite senare så jag och Micke satte oss för att spela ett parti Chicago om första ölen. Vi bestämde snart att Micke är inte tillåten att hålla i kortleken, då han blandar som en 5-åring mitt under ett epilepsianfall, så det var bara att jobba på för mig. Jag misstänker starkt att Micke antingen fuskade eller sålde sin själ till djävulen för i vilket fall som helst lyckades han vinna. När kortspelandet var över kom Kristoffer. Nu tyckte Micke vi borde gå runt på centralen för att leta efter vår buss men återigen kunde inget gå snett, vi hade av misstag satt oss precis där bussen skulle avgå.
Bussen till flygplatsen och incheckningen fanns det inget att anmärka på förutom kanske den extremt slappa kontrollen de har på Säve. Alla i konserttrion lyckades gå igenom utan att det pep men för en man bakom oss gick det värre. Första gången pep det så han fick gå tillbaka och lämna sin mobil och lite annat han hade glömt att ta ur fickorna. Andra gången pep det igen och då genomförde säkerhetsvakten en visitation som var det lättaste jag sett. Hon kände jättesnabbt på snubben och vinkade sen förbi honom. Jag blir utsatt för 100 gånger värre visitation varje gång jag ska gå in på en fotbollsmatch. Så om jag har några terrorister som läser detta, ska ni någonsin spränga en flygplats, välj Säve!
På Säve togs första ölen för resan och där spelades även det första partiet kort. Nu tror jag vadet handlade om vem som skulle få gratis mat på Stanstead. Temat under resan var att de två förlorarna skulle dela på vinnarens vinst då vår budget inte var den största i historien. Återigen visade sig Micke vara för stark och här avslöjades även en annan sak som skulle vara ett genomgående tema på resan. Så fort vi spelade om öl vann Kristoffer och så fort vi spelade om mat vann Micke. När jag vann då? När vi spelade om äran. Vem fan vill ha ära? Jag vill ha mat och öl.
Första flygsträckan gick bra och snabbt då vi fördrev tiden med kortspel. På Stanstead fick Micke sitt pris i form av en BK-meny. Micke skulle ha en Whopper medan jag och Kristoffer skulle ta en double cheese and bacon till samma pris. Detta ångrade vi när vi såg hamburgarna då det såg ut som om Mickes hamburgare var pappan som var ute och gick med sin två små hamburgerbarn. Nu skulle vi gå igenom Stansteads hårda kontroll och denna gången slängde de i alla fall inte mitt dyrbara vax. Däremot pep det när jag gick igenom vilket ledde till att jag fick mig en visitation av en gubbe som var något helt annat än Säves variant. Denna snubben stod bland annat i ungefär 20 sekunder och klämde på pungen. Jag vet inte vad han trodde han skulle hitta där. Kanske hade han hört ryktet om att jag har ett kärlekstorn av stål och trodde det var därför det pep men till slut lät han mig gå med en liten dask på rumpan. Jag vet inte om jag kände mig utnyttjad eller kåt. Vi hade nu en halvtimme över innan Glasgow-flyget så vi tyckte det var dags för första ölen på brittisk mark.
Jag och Kristoffer ser väldigt nöjda ut över ölen (som var förvånansvärt billig med tanke på att det var en halvliter stella på en flygplats)
Näste resa gick lika bra som den första och snart landade vi i Glasgow. Innan vi åkte hade Petter, som har varit i Glasgow innan, berättat om att det kostade närmre 30 pund att ta tåg in till centrala Glasgow. Nervösa inför detta faktum gick vi försiktigt och letade efter ett bussalternativ. Vi hittade en snubbe att fråga som berättade att det gick ett tåg om 5 minuter som kostade 5 pund om man visade upp sitt boardingkort. Taget! Vi rusade till plattformen och hann precis med tåget som dessutom visade sig kosta bara 3 pund. Vi hade nu redan sparat 27 pund och började så smått fila på hur vi bäst skulle fira det. Kristoffer röstade på öl medan jag och Micke nog var lite mer inne på öl. Det slutade med en jävla massa öl.
Vi gick av stationen och gick rakt på hostelet (med en liten avvikelse på en gata där Kristoffer ville utforska den lokala Subway-restaurangen). Hostelet verkade riktigt fräscht med stor fin reception och en stor bar lite längre in. Vi gjorde direkt intryck på receptionisten då vi inte som de flesta nyanlända efter en lång resa frågade efter vart man kan tvätta av sig utan istället frågade vart närmsta bar låg. Klockan var nu bara 8-9 och det verkade som om vi skulle hinna med en natt på stan, något vi inte hade räknat med på förhand. I hissen på väg upp berättade Kristoffer ett skämt som jag tyckte var hysteriskt roligt och som skulle bli lite av denna resas icebreaker.
- What did the buffalo mom tell her baby boy when he left home?
- I don´t know.
- Bye, son (bison)
Ett fruktansvärt roligt skämt, enligt mig, som inte gjorde lika stor succé på alla andra. En annan rolig sak med detta skämtet var att varje gång Kristoffer skulle berätta det på fyllan kunde han inte säga ordet her utan det kom alltid ut som his. Det kanske inte låter så kul men att se Kristoffers panik när han gång på gång på gång sabbade sitt eget skämt var hysteriskt kul.
Rummet var litet och duschen var extremt liten. Redan nu märkte vi att det nog kunde bli bekymmer med att fixa duschförfest men det var ett problem för senare dagar. Vi gick ner till hostelets bar som hette Osmosis bar. Där berättade den nyblivna singeln Kristoffer hur mycket han såg upp till mig och att han ville lära sig vara lika charmerande och skillad som jag när det gällde hanteringen med damerna. Jag klev genast fram och blev den djungelboks-Baloo det stackars människobarnet alltid hade önskat sig. Micke tog mest rollen som Baghera när han satt i soffan och suckade åt mina förslag samt ibland utbrast i ett: "Åh nej, det är Baloo" med Bagheras röst.
På Osmosis bar rullade en träningsmatch mellan Irland och Brasilien och vi blev nu för första gången varse om en av de bästa överraskningarna med resan, prisläget. I Dublin kostade ju en öl multum och vi hade väntat oss något liknande här. Så när jag skulle köpa de tre första ölen var jag redo med 20 pund och hoppades det skulle räcka då han hällde upp väldigt stora öl. - Seven twenty please, sa bartendern. Fan det räckte inte tänkte jag och började rota i fickan när han tog min sedel, gav mig växel tillbaka och började servera nästa gäst. Där stod jag som ett fån och funderade på om det verkligen kunde vara så att man fick en halvliter för 2,40 styck (cirka 27 spänn). Det visade sig senare på resan att på de flesta ställen var det till och med billigare än så. Nästa glada överraskning kom när vi kollade till höger och upptäckte ett Wii! Förfest på en pub samtidigt som man spelar Wii. Grymt.
Jag och Micke mitt i en match bowling. Kristoffer vann bowlingen och Micke kom sist. Tennisen däremot utvecklades till riktiga prestigematcher mellan mig och Kristoffer och vi spelade en herrans massa matcher där jag tror att jag till slut nötte ner honom. Som den Tibroson jag är var jag givetvis Söderling medan han var Djokovic.
Efter det var vi helt utmattade och satt genomsvettiga och flämtade. Då såg vi ett tjejgäng komma in. Vi höll precis som bäst på att bestämma oss för vem av oss som skulle gå och dra bison när vi hörde att de pratade svenska. Så vi gick och pratade med dem och det visade sig att de var en del av en gymnasieklass från Ulricehamn på skolresa. Skolklasser på utlandsresor är ju kända för att svåra. Eller inte. De drog med oss till ett uteställe där kvällen spenderades. Eller rättare sagt de drog med Micke i en taxi och lämnade oss kvar. Micke tryckte ansiktet mot rutan och såg trånande efter oss. Vi började bli lite oroliga för priset på en taxi men det visade sig vara lika billigt som öl i Glasgow. Jag och Kristoffer blev körd av en skön gammal pakistanier som försökte berätta om alla häftiga ställen man var tvungen att se. Dock är skotska blandat med pakistanska inte den allra enklaste dialekten att förstå men det var en trevlig gubbe. Stället vi till slut kom fram till hade en lika rigorös visitation som Stanstead vilket fick oss att bli lite oroliga. Vi hade innan hört att Glasgow hade ganska tuffa invånare vilket detta ju var ett tecken på. Alla vi pratade med var dock extremt trevliga och snälla. Där sålde de öl för 1,50 styck vilket ledde till att vi kanske blev något mer ostadiga första kvällen än vi hade trott. För att summera kan man säga att Mowgli absolut inte behövde någon Baloo och att Bagheera och Baloo också klarade sig bra.
Del av skolbarnen.
Utestället
Tjejerna stack så småningom hem (de skulle väl på någon skolutflykt dagen efter) så vi gick till vårt första fyllematställe. Där var det också en stor, bra skillnad mot Sverige, ingen kö. Jag hittade i fyllan något med svamp som lät gott men som kanske inte var så gott i praktiken.
Micke äter hamburgare och Kristoffer äter glass?
Det fick bli taxi hem också. Väl hemma tyckte vi att vi skulle kolla hur köket såg ut där vi skulle laga vår succérätt dagen efter. Vi tog hissen upp till köksvåningen och såg en skylt om att det var kameraövervakat. Nu ska de allt få nåt att titta på tänkte vi, eller kanske mest jag, och började roa oss/mig med diverse aktiviteter som att surfa på golvet och att posera på bord.
Golvsurf
Posering
Vi gick upp till vårt dorm, kanske inte lika tyst som vi försökte, och avslutade kvällen med god munhygien.
måndag 8 mars 2010
Skottland
Så har man kommit hem från den andra resan på kort tid, nämligen den till Skottland. Om resan till BG var den bästa resan i mitt liv vet jag inte riktigt vad man ska säga om denna resa. Man kan ju i alla fall lugnt säga att jag har en grym tur som har så grymma kompisar som jag har. Jesper och Kjetil plus 2 i BG samt Kristoffer och Micke i Skottland. Kristoffer och Micke kan vara de ultimata personerna att åka på stadsresor med då de har exakt samma uppfattning som jag om vad man bör göra på en sådan resa. Således har vi gått upp tidigt, vandrat runt i stan i 8 timmar, sett alla museum och kyrkor som finns samt druckit öl på kvällarna varje dag. De är också perfekta på det sättet att jag gillar att ta befälet och planera nästa steg hela tiden och de låter mig oftast göra det vilket gör mig glad när jag står där med kartan och försöker leda mina styrkor åt rätt håll (oftast fick dock Kristoffer titta och hjälpa mig lite medan Micke litade på oss och följde strömmen).
Jag är nästan lite rädd för att något hemskt ska hända mig nu för aldrig någonsin har jag varit på en resa där allt gått så smärtfritt. Det bara flöt på. Tågen avgick precis när vi kom, våra hostels fanns där vi trodde de skulle finnas och den lokala kvinnliga befolkningen tyckte om oss lika mycket som vi trodde de skulle göra. När vi skulle åka hem fick vi beskedet att det skulle vara omöjligt att ta sig till flygplatsen så tidigt som vi behövde men när vi kom fram till Glasgow visade det sig att det var inga problem alls.
Vi tog ungefär 600 bilder och filmade flera timmar i Skottland och delar av detta kommer läggas upp här så fort jag fått materialet av Micke. Med tanke på hur snabb han brukar vara så kommer bilderna läggas upp i Augusti och filmerna kommer aldrig kunna läggas upp.
Jag ska försöka att ha samma upplägg här som jag hade i berättelserna om BG och gå igenom vad som hände varje dag. Jag har tyvärr glömt av mer än hälften så det finns risk för att det blir lite rörigt. Jag ska i vilket fall som helst försöka ta med det mesta av det bästa från Skottland.
Jag är nästan lite rädd för att något hemskt ska hända mig nu för aldrig någonsin har jag varit på en resa där allt gått så smärtfritt. Det bara flöt på. Tågen avgick precis när vi kom, våra hostels fanns där vi trodde de skulle finnas och den lokala kvinnliga befolkningen tyckte om oss lika mycket som vi trodde de skulle göra. När vi skulle åka hem fick vi beskedet att det skulle vara omöjligt att ta sig till flygplatsen så tidigt som vi behövde men när vi kom fram till Glasgow visade det sig att det var inga problem alls.
Vi tog ungefär 600 bilder och filmade flera timmar i Skottland och delar av detta kommer läggas upp här så fort jag fått materialet av Micke. Med tanke på hur snabb han brukar vara så kommer bilderna läggas upp i Augusti och filmerna kommer aldrig kunna läggas upp.
Jag ska försöka att ha samma upplägg här som jag hade i berättelserna om BG och gå igenom vad som hände varje dag. Jag har tyvärr glömt av mer än hälften så det finns risk för att det blir lite rörigt. Jag ska i vilket fall som helst försöka ta med det mesta av det bästa från Skottland.
tisdag 2 mars 2010
Blicken rakt fram som i videon
Så var det dags då att skriva något nytt i bloggen som inte har det minsta med BG att göra. De senaste 9-10 senaste inläggen har inte bara varit väldigt interna utan dessutom har de varit längre än Rickard Bendt i högklackat. När jag kom hem från BG mådde jag ungefär lika bra som man borde göra efter att ha gått runt i blöta skor och dyngat ner sig totalt i 7 dagar i sträck, jag hade med andra ord feber och kraftig förkylning. Det var inget annat att göra än att vara hemma sjuk ett par dagar. Tack gode gud för OS (även om det är ett helvete att vara kompis med norrmän under vinter-OS).
Till helgen så började jag dock bli lite bättre så konserttrion gjorde ett besök hemma hos Kristoffer där vi skulle ta det lugnt och planera Skottland. Det gick dock som vanligt och urartade med fylle-yatzi där Micke visade upp en förmåga att missa bordet med tärningarna. Det gick så långt så att vi fick göra en regel som gick ut på att varje gång en tärning åkte ner från bordet räknades den inte. Innan dess hade det bjudits på mat av mästerkocken i stövlar, Kristoffer Nordin! Den bestod av havregrynsgröt med inte en, utan två olika sorters syltar till. Vi tänkte ändå ta det ganska lugnt så vi funderade på vart vi skulle gå som hade öppet hyfsat sent men ändå var hyfsat sunkigt. Babar!!! Där stod jag för årets cockblockande då jag försökte hjälpa en vän. Framåt 3 står jag och Kristoffer medan de stänger och är extremt inne i finalen i curling. När Sverige vinner, efter en brutal miss av Kanadas skipper, bryter vi ut i ett rejält segervrål som snart tystnade när vi märkte att ingen aning fattade varför vi stod där och skrek. Kvällen fick som så ofta avslutas på Tintin.
Dagen efter vaknade man som vanligt lite bakfull och go och det var dags för något jag och Micke för tillsammans ungefär en gång i halvåret, vi låter en turk klippa mig för 100 spänn. Så efter att vi tömt systemet inför kvällen gick vi till turken. Turken är världens sunkigaste frisör. Han har inget ställe att tvätta håret så när jag kom in tog han fram sprayflaskan och sprayade ner mitt hår med vatten i 5 minuter tills det droppade om mig. Efter det klipper han lite på känn i ungefär en kvart. Efteråt frågade han om jag ville ha gelé. Jag antog att han menade att han skulle styla håret så jag svarade visst. Det slutade med att han gjorde årets turkfrisyr på mig.
Före klippningen
Efter
Ok, bara för konserttrions skull ska ni även få bilden där jag har turkfrisyren in action.
Turken
Efter att ha åsamkat Roger en hjärtattack av skratt kände jag att det var dags att ändra frisyren lite till kvällens händelser. Det var dags för konserttrion att kicka igång våren ordentligt med Markus Krunegård. Som alltid när jag ser Krunan så bjuder han på en riktigt grym show. Denna gång var inget undantag. Det var ganska tomt på Trädgårn så det var inga bekymmer alls att navigera sig fram till scenen där vi stod så nära så vi skulle kunna ta på gitarristens skrev om vi hade velat (och sanningen är att vi var inte helt långt borta från att vilja). Redan som andra låt drog han av favoriten från nya skivorna, Hollywood Hills. Favoritraden därifrån är helt klart:
"Ingenting spelar någon roll
blicken rakt fram som i videon,
The Bittersweet symphony,
så har det vart i hela mitt liv"
Han hade en grym mix av nya låtar med de bästa från hans första skiva, som om man ska vara ärlig är överlägsen de två andra. Den enda låten jag saknade var min personliga favorit Se på mig nu, vad tycker du, men man kan väl inte få allt här i livet.
Krunan in action
Ni får fan en bild på Roger också
När krunan hade spelat färdigt var det fortfarande lördagskväll och då finns det bara ett alternativ, Sticky. Det kunde blivit en riktigt grym Sticky-kväll men tyvärr var vi lite för trötta och gick hem alldeles för tidigt.
På söndagen träffade jag Andreas igen och sa även hej då till Micke som skulle åka hem till Skövde en dag och komma tillbaka till Göteborg för avfärden mot Skottland på tisdagen (idag). Jag skulle nu gå på dejt med en tjej från balettakademin. Vi började med att se Up in the air (riktigt bra) på bio och fortsatte med en bägare på Babar. Detta är en grymt trevlig tjej som det var riktigt kul att sitta och prata med. Jag berättade att jag hade varit hos sjukgymnasten och vad hon hade sagt om mina lår. Om man ligger raklång ska man kunna lyfta benet med rakt knä ungefär 70 grader rakt upp. Jag klarade 30 grader vilket var bland det sämsta hon hade sett. Balettdansösen krossade mig lite genom att berätta att hon klarar 180 grader. Vi hade en 4-kamp inne på Babar som bestod av airhockey, TP, bilspel samt en omgång basket. Jag vill inte skryta men den manliga tävlingsinstinkten kom fram och jag slet som ett djur för att få min efterlängtade vinst. Jag firade genom att dra av mig tröjan och springa ett ärevarv runt baren. När jag kom tillbaka hade jag skrämt iväg min dejt så det var inget annat att göra än att stanna på Babar och köpa in en ölhink och så var vi igång igen.
Jag vinner i airhockey
Igår var det bara jobb som gällde.
Idag är jag uppe tidigare än vanligt för det är en speciell dag idag. Konserttrion ska åka iväg till utlandet och se den konsert som jag kanske har mest förhoppningar och förväntningar på, Mumford and sons på ABC i Glasgow. Jag kan inte minnas när jag såg fram såhär mycket för en konsert. Det enda som kommer nära är nog Damien Rice i Munchen, Bon Iver på Way out west och Josh Ritter + Lisa Hannigan i Cork. Vi flyger till Glasgow idag, via London och flyger hem på söndag. De tre första dagarna ska vi spendera i Glasgow medan vi avslutar resan med en helg i Edinburgh. Jag ser riktigt mycket fram emot att testa Skottland nu när man förra sommaren hade en fantastisk vecka på Irland. Och mamma, du kan vara lugn, vi ska gå i några kyrkor i Glasgow med. Planen är att se så mycket som möjligt på dagarna och dricka så mycket som möjligt på kvällarna. Vad måste man se i Glasgow? Tips tas tacksamt emot. Vi kommer ha med oss videokamera så det mesta kommer dokumenteras för eftervärlden.
Konserttrion
Till helgen så började jag dock bli lite bättre så konserttrion gjorde ett besök hemma hos Kristoffer där vi skulle ta det lugnt och planera Skottland. Det gick dock som vanligt och urartade med fylle-yatzi där Micke visade upp en förmåga att missa bordet med tärningarna. Det gick så långt så att vi fick göra en regel som gick ut på att varje gång en tärning åkte ner från bordet räknades den inte. Innan dess hade det bjudits på mat av mästerkocken i stövlar, Kristoffer Nordin! Den bestod av havregrynsgröt med inte en, utan två olika sorters syltar till. Vi tänkte ändå ta det ganska lugnt så vi funderade på vart vi skulle gå som hade öppet hyfsat sent men ändå var hyfsat sunkigt. Babar!!! Där stod jag för årets cockblockande då jag försökte hjälpa en vän. Framåt 3 står jag och Kristoffer medan de stänger och är extremt inne i finalen i curling. När Sverige vinner, efter en brutal miss av Kanadas skipper, bryter vi ut i ett rejält segervrål som snart tystnade när vi märkte att ingen aning fattade varför vi stod där och skrek. Kvällen fick som så ofta avslutas på Tintin.
Dagen efter vaknade man som vanligt lite bakfull och go och det var dags för något jag och Micke för tillsammans ungefär en gång i halvåret, vi låter en turk klippa mig för 100 spänn. Så efter att vi tömt systemet inför kvällen gick vi till turken. Turken är världens sunkigaste frisör. Han har inget ställe att tvätta håret så när jag kom in tog han fram sprayflaskan och sprayade ner mitt hår med vatten i 5 minuter tills det droppade om mig. Efter det klipper han lite på känn i ungefär en kvart. Efteråt frågade han om jag ville ha gelé. Jag antog att han menade att han skulle styla håret så jag svarade visst. Det slutade med att han gjorde årets turkfrisyr på mig.
Före klippningen
Efter
Ok, bara för konserttrions skull ska ni även få bilden där jag har turkfrisyren in action.
Turken
Efter att ha åsamkat Roger en hjärtattack av skratt kände jag att det var dags att ändra frisyren lite till kvällens händelser. Det var dags för konserttrion att kicka igång våren ordentligt med Markus Krunegård. Som alltid när jag ser Krunan så bjuder han på en riktigt grym show. Denna gång var inget undantag. Det var ganska tomt på Trädgårn så det var inga bekymmer alls att navigera sig fram till scenen där vi stod så nära så vi skulle kunna ta på gitarristens skrev om vi hade velat (och sanningen är att vi var inte helt långt borta från att vilja). Redan som andra låt drog han av favoriten från nya skivorna, Hollywood Hills. Favoritraden därifrån är helt klart:
"Ingenting spelar någon roll
blicken rakt fram som i videon,
The Bittersweet symphony,
så har det vart i hela mitt liv"
Han hade en grym mix av nya låtar med de bästa från hans första skiva, som om man ska vara ärlig är överlägsen de två andra. Den enda låten jag saknade var min personliga favorit Se på mig nu, vad tycker du, men man kan väl inte få allt här i livet.
Krunan in action
Ni får fan en bild på Roger också
När krunan hade spelat färdigt var det fortfarande lördagskväll och då finns det bara ett alternativ, Sticky. Det kunde blivit en riktigt grym Sticky-kväll men tyvärr var vi lite för trötta och gick hem alldeles för tidigt.
På söndagen träffade jag Andreas igen och sa även hej då till Micke som skulle åka hem till Skövde en dag och komma tillbaka till Göteborg för avfärden mot Skottland på tisdagen (idag). Jag skulle nu gå på dejt med en tjej från balettakademin. Vi började med att se Up in the air (riktigt bra) på bio och fortsatte med en bägare på Babar. Detta är en grymt trevlig tjej som det var riktigt kul att sitta och prata med. Jag berättade att jag hade varit hos sjukgymnasten och vad hon hade sagt om mina lår. Om man ligger raklång ska man kunna lyfta benet med rakt knä ungefär 70 grader rakt upp. Jag klarade 30 grader vilket var bland det sämsta hon hade sett. Balettdansösen krossade mig lite genom att berätta att hon klarar 180 grader. Vi hade en 4-kamp inne på Babar som bestod av airhockey, TP, bilspel samt en omgång basket. Jag vill inte skryta men den manliga tävlingsinstinkten kom fram och jag slet som ett djur för att få min efterlängtade vinst. Jag firade genom att dra av mig tröjan och springa ett ärevarv runt baren. När jag kom tillbaka hade jag skrämt iväg min dejt så det var inget annat att göra än att stanna på Babar och köpa in en ölhink och så var vi igång igen.
Jag vinner i airhockey
Igår var det bara jobb som gällde.
Idag är jag uppe tidigare än vanligt för det är en speciell dag idag. Konserttrion ska åka iväg till utlandet och se den konsert som jag kanske har mest förhoppningar och förväntningar på, Mumford and sons på ABC i Glasgow. Jag kan inte minnas när jag såg fram såhär mycket för en konsert. Det enda som kommer nära är nog Damien Rice i Munchen, Bon Iver på Way out west och Josh Ritter + Lisa Hannigan i Cork. Vi flyger till Glasgow idag, via London och flyger hem på söndag. De tre första dagarna ska vi spendera i Glasgow medan vi avslutar resan med en helg i Edinburgh. Jag ser riktigt mycket fram emot att testa Skottland nu när man förra sommaren hade en fantastisk vecka på Irland. Och mamma, du kan vara lugn, vi ska gå i några kyrkor i Glasgow med. Planen är att se så mycket som möjligt på dagarna och dricka så mycket som möjligt på kvällarna. Vad måste man se i Glasgow? Tips tas tacksamt emot. Vi kommer ha med oss videokamera så det mesta kommer dokumenteras för eftervärlden.
Konserttrion
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)