Här är utsikten vi hade från vår plats på picnicen.
Snart kom Kjetil och till sist var vi femklövern plus hundvalpen och hennes pojkvän Viktor som satt där uppe och glassade. När alla fått mat verkade det som att det blev lite mat över till oss. Det var en stjärnkock på plats för att laga till massa kött men det köttet skulle vi inte få röra då det behövde räcka till gästerna. Istället fick vi ta av allt det andra för halva priset. Säg halva priset till en bummare och du ser att han genast börjar dregla så smått. Det slutade med att vi till slut fick ta lite kött med. När det var dags att göra upp picnic-räkningen viftade bara den ansvariga med handen och väste: "Jag har alltid sett upp till dig Mathias, this is on the house, the STS-house". Jag bockade och bugade och gav en snabb breakdance som tack för komplimangen. En reseledare gick runt och bjöd på vin men vi försökte beställa en shotbricka. Han skrattade bara. Vi fortsatte och tjata och efter ett tag kom han med 7 shotglas i plast och en mugg full av jäger. Vilken hjälte! efter shoten var det dags att dra till bonden med ett litet stopp på vägen. Lukas jobbade på berget med att leka roulette och dela ut reklamgrejer för Casino Austria. Det såg inte ut som han led av att jobba direkt.
Här står han och kramas med en tjej i solen. Soft jobb.
Efter att ha krossat rouletten och vunnit alla reklamgrejer, mest tändare, fick Lukas ett smått hysteriskt utbrott och tingade oss iväg innan vi skulle spränga banken. Nästa stopp: bonden. Det kanske är på plats här att berätta lite om bonden. Det är en gammal tant på runt 93 år som går runt och myser i en stuga där man kan köpa dryck och mat. Mest dryck. Det är lite svårt att hitta dit så man bör veta vart det ligger för att lyckas med det. Först kommer en labyrint med en sphinx i slutet där man måste svara på en gåta (min fråga var vad det var som kommer och kommer men aldrig går igeonom dörren), efter det måste man hoppa ner för en backhoppningsbacke gjord av smör och hårvax innan man precis vid landningen måste inleda en fäktning med stavarna mot närmsta gran. Lätt kanske ni tycker? Visst, granens fotarbete kanske är lite segt men de är fan inte lätta att slå ihjäl.
Vet ni förresten hur många indianer som får plats i granen? Hela stammen.
Svaret på min gåta? Enkelt, Fritzels barn.
Bonden var det ja. Hon kan vara österrikes första extremskidåkare men hon kan lika gärna inte vara det. Det är lite oklart. Hon har numer sin dotter eller vad det nu kan vara som hjälp. Själv myser hon mest runt på gården och pratar tyska med alla. Världens utan tvekan mysigaste gumma. Trevlig, glad och snäll. Tror jag i alla fall för det är ju fan ingen som fattar vad hon säger så hon skulle ju lika gärna kunna säga åt oss att dra åt helvete.
Vi var femklövern plus hundvalpen som tog plats vid högbordet och beställde in ställets specialitet, jägerte. Det är, förvånande nog inte, te med jäger i. Istället är det te, med obstler och strohrom. En tredjedel av varje. Varmt, sött och lagom starkt. Den första kanske inte smakar så gott men de nästa 5-6 blir desto godare. Snart anslöt STS kontor som bestod av Anna-Carin (som har världens bredaste västgötska), Kristian (STS platschef som jag har varit lite rädd för hela min karriär), Richie (personalchef av något slag som är riktigt lugn och soft), en skåning som jag glömt namnet på samt Lovisa (?) (jag tror hon hette så, hon fyllde i varje fall år och var dessutom bland det finaste jag skådat). Nu började jägerte strömma in och alla blev lite påverkade. Det var extremt rolig stämning runt bordet och många skämt, det ena torrare än det andra. Mest pratade det om STS eftersom alla utom jag, Jan och Marius jobbade med STS. Jag fick efter ett tag komma in lite mer i diskussionen när det kom fram att under tidigare år så har halva STS-styrkan varit kär i mig. Dessutom skadade det ju inte att man lyckats vara ihop med Ellen ganska länge. Det imponerade storligen på alla.
Såhär ser en jägerte ut.
Jag skålar med Marius
Här ses några av de som var med. Längst bort ser vi födelsedagsbarnet tillika en av världens sötaste tjejer.
Richie är snubben med ryggen mot och Kristian är han som ser farlig ut. Det söta födelsedagsbarnet var väl kanske lite mindre söt på denna bilden.
Efter att vi hade fått i oss runt fyra jägerte kom så bögis. Han skulle varit med oss redan från klockan 9 på morgonen men istället ansluter han runt klockan 5 hos bonden. Han fick ta en taxi för att komma dit men det var inget han behövde ångra då han nästan genast svepte 2-3 jägerte för att försöka komma ikapp. Vi drack några stycken till innan den klassiska uppdelningen av notan. Det var ett matematiskt problem i klass med relativitetsteorin men till slut hade vi fått tillräckligt utbetalat för att fortsätta resan. Nu var klockan närmare 7 och alla hade fortfarande sin skidutrustning på sig och skidorna med sig. Vi beställde två taxi och eftersom vi hade STS platschef med oss bestämde vi oss helt enkelt för att ställa in allas skidor på STS-kontoret. Innan taxi kom råkade jag dock ut för ett vad. Bögis snodde ett vedträ från bonden och vadet gick ut på att jag skulle hålla i vedträt hela kvällen. Jag accepterade gladeligen och gick runt och viftade med det där vedträt ganska länge. På STS-kontoret var vi givetvis tvungna att göra en grolla med all sprit man kunde finna. Kjetil och bögis satte igång med att hälla i olika spritsorter och lite juice. De tyckte de behövdes mer smak så de satte igång att smula ner godis (som var tänkt för barn) i grollan. Vad de hade tänkt sig skulle hände vet jag inte riktigt för givetvis sjönk godiset ner till botten direkt. De två genierna såg lite besvikna ut för de hade nog tänkt sig att grollan på något mystiskt sätt skulle lösa upp godisbitarna så de blev ett med spriten men dessa grabbar har nog inte läst mycket kemi i sina dagar. Alla ställde sig i en ring och så var det dags för sång och dryck. "Denna grolla den ska vandra från den ena till den andra, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå". Jag viftade i takt med vedträt som den stora dirigent jag är.
Jag och hundvalpen hade fortfarande våra pjäxor på oss så vi gick till STS servicecenter för att ta på oss skorna istället. Har ni någonsin testat att ta av er pjäxor med ett vedträ i handen? Testa aldrig det. Det är svårare än det är för Jan att hångla med någon annan än en toalettstol. Nu bestämde vi oss för att köra en kort barrunda. Först schirmbar där vi halvtvingade bartendern att följa med till Saalbach dagen efter (något han inte gjorde). Efter Schirmbar minns jag faktiskt inte riktigt vart vi gick men jag är ganska säker på att Eden, Silver och häggis fick besök innan det var dags för en ny bekantskap för mig, Wuhrers.
En sak minns jag dock. Vi hade ringt från bonden till Eden för att kolla om de kunde göra en skida med 12 shots på åt oss. Här känner jag att det krävs en liten förklaring från min sida. På Eden kan man dricka en skidshot vilket innebär att man häller upp sprit i fyra shotglas som är fastsatta på en skida. Då välter man skidan och häller i sig shoten samtidigt. Nu skulle vi alltså vilja ha en skida med 12 shots på. Så bartendern på Eden fick springa och hämta sin egen skida och sen sitta med silvertejp för att tejpa fast glasen. De slet sitt hår i förtvivlan men när Kristian ringer och begär något då fixar man det helt enkelt. När vi kom till Eden hade de faktiskt lyckats fixa skidan. Nu var problemet hur vi skulle kunna dricka ur den. Vi fick stå kind mot kind och stjälpa i oss de där shotsen och jag kan säga för er som aldrig varit i BG att en skidshot med 12 shots på är svårare och mer legendariskt än ni kan ana. Det är ungefär som om Bojan skulle göra mål med högerfoten eller som om Kjetil skulle vinna Idol med en Celine Dion-låt. Efter skidshoten var alla på extremt bra humör och då började Sebastian spela. Sebastian är en trubadur som var Kjetils kursbarn men inte lyckades få jobb. Han stannade dock och jobbar nu på first descent och med att spela på Eden ibland. Vi passade på att fråga om han ville spela på torsdagen, när jag och Kjetil skulle jobba, gratis. Han tackade ja och som tack gav vi honom en mp3 och tvingade honom att lära sig Eden-sången. Nu stod jag och Marius på sofforna en bra stund och sjöng med i alla låtar som Sebastian sjöng och viftade med vedträt som mer och mer kändes som en svårighet att komma ihåg att ta med. Vi sjöng vackrare än en näktergalen som spelar. En mycket rolig Eden-kväll.
Men även den roligaste Eden-kvällen måste ta slut så vi gick mot Wuhrers. Ny bar för i år som hade riktigt soft lokal med liveband och fullsmockat med folk. Det enda problemet skulle väl vara att det mest var danskar och österrikare där. Dessutom var nog medelåldern runt 17, vilket jag visserligen brukade gilla förr men nu känner mig på gränsen till för gammal för. Vi var nog 5-6 stycken som gick dit men där fastnade jag och Marius som efter denna kvällen kommer kallas för danskungarna. Vi stod i mitten och dansade på järnet. Det verkade som om vi var de enda som dansade och att folk tittade konstigt på oss men det var nog för att de inte var bekanta med vår charmanta dansstil. På Wuhrers hann jag med att nästan bli uppraggad av en 93:a med tandställning innan det fick räcka för kvällen.
Alla tog sig hem på ett eller annat sätt för dagen efter var en viktig dag. Då skulle femklöverns dyraste (om man inte räknar fonduen för mig) arrangemang gå av stapeln. After ski i Saalbach där jag skulle få träffa min stora kärlek Jones.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar